Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Fredagen den 7 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag frän alla områden för qvinlig i r*. | l Kl användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
må förlåta mig. Presten hade fått höra, att
min son var hemkommen oeh låg döende.
»Missdådaren måste varnas,» sade han och
ville tränga sig fram till bädden, men . . .
jag förhindrade det. Do heliga moder, bed
för mig! . . . Jag förhindrade det, emedan
jag ej kunde uthärda alla de hårda ord, som
slungades mot mitt barn, han var tusen
gånger renare än jag, der han låg döende
pä sin bädd, tusen gånger renare än jag, som
aldrig stulit. Var det kärleken då som så
förblindade mina ögon, var det orätt handladt
så förlåt mig . . . men låt ej mitt barn lida
derför! . . . Alla helgon vare hans själ
nådig ...»
Den gamla korsade sig upprepade gånger,
ögonen slötos och tankarne fortsattes i en tyst
bön. Omsider såg hon upp. »Jag har inga
summor att köpa messor till hans själs
räddning ur skärselden, men hvarje dag efter slutadt
arbete går jag hit för att lägga min lilla skärf
i offerkistan, och sedan beder jag, tills frid oeh
hopp lysa in i mitt hjerta. Visshet har nu
efterträdt min misströstan; jag vet väl, att den
heliga modren, som sjelf sett sin son lida, skall
förstå mina böner och hjelpa mig. Men ser
ni, det skymmer redan till afton, jag glömmer
alltid, hur tiden ilar, när jag tänker på mitt
barn. Jag måste gå hemåt, innan det blir
föl mörkt.»
»Adjö, gamla Celeste och tack för er
berättelse, en dag skall jag komma på besök i
er koja, au revoir!»
Inom kort satt jag ensam qvar på
kyrkogården. Den lilla skildringen ur dessa två
menniskors lif hade qvarlemnat i min själ ett
outplånligt intryck. Detta solljusa leende
Frankrike hade då sina skuggor lika djerfva
som vårt kalla fattiga Sverige; jag hade nästan
varit böjd tro, att detta ej var fallet under den
tid jag tillbringat på fransk jord. Mina ögon
hade för första gången sett en skymt af en
frånsida till den vackra taflan. Dock — var det
verkligen en frånsida? Utgången af berättelsen
skulle ju kunna bevisa motsatsen.
Solen var nu nästan nedgången, en och
annan stjerna började tindra upp öfver mitt
hufvud, men der nere i dalen såg jag ljusen
tändas i Rouen. Lugn och majestätisk framflöt
Seinen, ett skepp styrde kosan mot Paris.
Likt ett eko ljöd det i mina öron: »Cétait là
qu’il ctait allé mon fils, mon pauvre eDfant!»
(Det var dit han gick, min son, mitt stackars
barn!)
I detta ögonblick började kapellets klockor
ringa till böu. Tonvågorna, som dallrade
genom luften, ackompagnerade stjernornas tindrande
der uppe.
Var det kan hända en bild af den harmoni,
som bör råda emellan höjden och oss?
Ajas.
m
Min väns hustru.
Af Daniel Fallström.
agnen svängde upp på gården — en
stor fyrkantig, sandad gårdsplan
med en cirkelrund blomsterrabatt
i midten, ur hvilken vattenkonstens
stråle som ett blankslipadt svärd sköt upp mot
den svagt erggröna aftonhimlen.
Som på ett tyst kommando höllo de präktiga
fuchaarne framför den breda stentrappan med
sina gröna trädgårdssoffor.
När jag lutade mig fram ur vagnshörnet,
såg jag genom den höga vestibulen rakt in i
salongen på nedra botten. Den låg i en
dämpad röd belysning, gardinerna voro fälda, oeh
den andades detta lugn, som verkar så
oändligt välgörande på nerverna, när de slitit ondt
på en lång jernvägsresa i dam och hetta.
Mot denna bakgrund af dämpadt ljus trädde
en ung qviunogestalt fram. Hon gick med
lätta, tysta steg genom vestibulen och kom ut
på stentrappan. Hon log vänligt emot mig,
och jag saknade i detta ögonblick icke solen,
som sjönk — jag återfann den i detta blida,
ljusa leende.
Hon sträckte sin fiua haud emot mig och
gaf mig ett handslag, trobjertadt ooh frimodigt.
»Välkommen, hjertligt välkommen!»
Vi gingo in i vestibulen.
Der låg en stor dansk blodhund, guldgul,
med ett präktigt hufvud och stora kloka ögon.
Han såg upp emot sin matmor och guälde helt
tyst, men oändligt vältaligt.
»Ja, Nero får helsa.»
Han steg upp och gick fram och lade som
ett tecken på gästvänskap sin breda tass i min
hand. Så gick han till baka på sin post.
Och vi gingo in i salongen.
Jag ser ännu tydligt detta rum — ett stort,
aflångt rum med bonadt golf. Det var
möble-radt i fantasistil — en smula renässans, en
smula Louis XV, en smula kejsardöme och
aldrig så litet Japan — några jättelika
solskärmar och ett par dyrbara, väfda
sidentapeter med instickade guldfiskar. Men öfver allt
detta hvilade en utpräglad fin smak, det ena
flöt så lugnt in i det andra, alla dessa olika
stilar tycktes räcka hvarandra handen under
löfte att fira en samfäld triumf. Och de hade
lyckats, tack vare detta lilla nobla hufvud, jag
såg afteckoadt mot en röd sidenskärm, och
dessa små smala fina fingrar, som lekte med
en pappersknif af blekgult elfenben.
"Vi talade om hennes man. Han var ännu
ute på fälten och säg till arbetet. Han låg i
så förfärligt nu for tiden, han unnade sig
hvarken rast eller ro.
»Axel!» undföll det mig litet förvånadt. Ty
ni skulle bara lärt känna Axel som ungkarl.
En oförbätterlig vildhjerna[; sedlarne blåste ur
hans plånbok — somliga hamnade på Rydberg,
Grand och Hasselbacken, andra försvunno
spårlöst vid spelbordet i hans klubb, oeh åter igen
andra knastrade mellan tänderna på små råttor,
hvita små råttor med skinn som silke och en
liten röd mun, enkom skapad att sluka en
förmögenhet med.
Och denne artist på att forstöra pengar
gjorde nu ett så styft dagsverke!
Jag hade väntat träffa en glad
umgängesvän, lyckligt gift, som drog sin unga hustru
med på alla upptänkliga nöjen, och jag fann
en driftig landtbrukare, så upptagen af sitt
arbete, att han knappast hade tid öfrig att
beundra sin hustru.
Och hon var beundransvärd!
När jag frågade efter denne älskvärde
syndares omvändelse, svarade hon med ett litet
skälmaktigt leende:
»Åh, min herre, orsaken är mycket lätt att
gissa: det kan också bli tråkigt att göra af
med pengar, och en vacker dag finner man
motsatsen vida roligare. Det är hvad som
händt min man!»
Jag bugade mig. Men jag hade velat
till-lägga:
»Ja, när man har en så söt liten hustru!»
Men söt hade inte varit rätta ordet. Detta
vulgära adjektiv kunde aldrig tillämpas på denna
tjugusexåriga qvinna.
Der hon nu satt midt emot mig med den
röda sidenskärmen till bakgrund, nacken något
böjd bakåt och händerna lugnt hvilande i
skötet, var det första intryck, man erfor, en känsla
af, att man befann sig inför en fullkomligt
kysk och ärbar qvinna. Det fans inte ett drag
i hennes ansigte, som kunde komma en att
tvifla på detta.
Det som framfor allt intresserade var
ögonen — stora, grå, en smula beslöjade, men
när samtalet ryckte henne med, skiftade de
färg allt efter de rörelser, som
genomströmmade hennes själ. Och så var det munnen
och håret — en fint skureu mun med
svällande, djupröd underläpp, ett präktigt
glänsande, cendréfärgadt hår, nedkammadt åt sidorna,
uppfäst i nacken i en tjock knut; endast vid
tinningarne föll det ner i en liten ostyrig, mjuk,
glänsande hvirfvel. Det var i synnerhet
hennes sätt att kamma håret, som förlänade
ansigtet prägeln af jungfrulig kyskhet. Näsan
var något liten, ovanligt skarpt skuren och
med ytterst rörliga näsvingar; ögonbrynen starkt
markerade, raktecknade och alldeles mörka —
man fick klart för sig, att detta lilla hufvud
hade sin egen vilja.
Sådan var hon.
Och medan vi väntade på hennes man, och
skuggorna föllo längre oeh längre der ute i
i den tysta parken, talade vi om, hur lugnt
lifvet flyter fram fjerran från de stora
städernas gator, fylda af febrilt, bullrande lif, der
ens lycka drunknar, utan att någon frågar efter
om ett lif sköflas, ett hjerta brister . . .
Jag stannade åtta dagar — åtta härliga,
fria, lyckliga dagar, då hjertat återvann en
smula friskhet, själen sin spänstighet.
Ingenting sjukt kunde heller lefva i denna höga luft,
genomsyrad af j skogarnes kryddoft, mättad af
hafsvindarnes sälta.
Oeh frisk oeh sund i innersta fiber var mill
gamle väns UDga, förtjusande hustru!
Hon var förtrolig med soluppgångens
storartade féeri. Vi mötte henne till häst tidigt
om morgnarne, när vi återvände från jagten.
Hon satt som växt i sadeln; hennes smärta,
smidiga gestalt tog sig så bra ut till häst.
Det låg någonting så elegant ocli säkert i
hennes ridt.
Och till vårt gemensamma frukostbord förde
hon med sig en berusande doft af daggfriskt
gräs, en glimt af ung, strålande sol, ett
tonfall i sin röst, glittrande klart som
bofinkarnes första morgonqvitter.
Hon smittade oss med sin ungdom och vi
glömde vår trötthet efter jagten, hvarje
pinsam tanke drunknade i kliDgande skratt,
framkalladt af hennes spelande lynne.
Efter dessa glada frukostar skildes vi åt för
att icke råkas förr än till middagen.
Men jag vet, att hon under denna tid icke
var sysslolös.
Från amazon oeh munter kamrat blef hon
en omtänksam husmor. Hon gick mellan
barnkammaren och köket, ordnande och
öfvervakande som en liten god tomte. Hon sydde
sjelf sina barns kläder; hennes små fingrar,
som så väl förstodo att sköta ridpiska och
tömmar, voro lika flinka vid nålen. Och kom
en utsökt pudding eller kaka på bordet,
anförtrodde mig min vän i största hemlighet, att
hon bakat den sjelf. Det kunde jag för resten
se på hans aptit: han åt som en lycklig äkta
man, hvilken vill göra heder åt sin hustrus
anrättning.
Efter middagen serverades kaffet på en terass
nere i trädgården med utsigt öfver
sammetslena gräsmattor och spegelklara dammar, i
hvilka ankor snattrade.
Vi rökte våra cigarrer och hon sin lilla
cigarrett, hvars fina tobak parfymerade den
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
