Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Fredagen den 7 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, sä vida porlo bl. I r> I | k | Annonser mottagas endast mot kontant liqvid 1 förskott af 25 ore pr
1-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under 1 krona.
ljumma luften. Vi kastade boll med ord,
medan vi smuttade på kaffet, och ingen var
behändigare än hon att ta upp dem och skicka
dem elegant och lekande till baka. Hon var
en riktig liten virtuos i konsten att kåsera.
Någon gång förirrade vi oss in på
allvarligare ämnen. Hennes man fördjupade sig då
i tidningen — han förstod inte alls, hvad
skönliteratur skulle tjena till — oeh lät oss
hållas.
Jag undrade ofta, hur hon kunde få tiden
att räcka till — qvinnorna kunna, när de vilja,
den konsten — men det fans knappast en
nyutkommen bok, som hon inte kände. Hennes
smak var fin och ganska avancerad. Hon
afskydde de engelska missromanerna.
»Min gud,» yttrade hon en gång, »man
läser för att lära, och hvad kan en qvinna,
som är öfver tjugu, finna för nöje i den der
sentimentala förvrängningen af verlden? Nej,
det är lifvet, det lefvande lifvet jag vill ha!»
De moderna franska författarne stodo högt
i hennes gunst. Paul Bourget och Maupassant
— voilà!
Poesi läste hon aldrig.
»Jag har läst Heine och Byron — jo, jag
har verkligen läst en till, men det vet jag
knappast, om jag törs tala om — Swinburne.
Och hvad ha då de andra poeterna att skrifva?
Friheten entusiasmerar ju inte läDgre, och
kärleken •— säg något nytt, om ni kan!»
Jag teg och kände mig träflad.
På det religiösa området kom jag henne
aldrig in på lifvet; der iakttog hon en
förbehållsam tystnad. Och hon sade en gång hvarför:
»Religion är sotn den första kärleken, man
behåller den helst för sig sjelf och är lycklig.»
Hvilken hennes religion var, föll det mig
aldrig in att forska efter, men jag är säker
på, att den var uttrycket for ett högsinnadt
qvinnohjertas fasta tillit att anden är odödlig,
att den genom lif af frestelse och pröfning går
sin säkra gång mot fullkomlig frigörelse från
synd och stoft.
Teater och musik.
Kungl, operan.
Brist på omvexling kan man sannerligen ej säga
vara rådande vid k. operan under dess nya
ledning, tvärt om. »Oberon», Mefistofeles»,
»Tannhäuser», »Mignon» och nu senast »Don Juan» —
se der en i sanning högst aktningsvärd rad af
repriser vid vår främsta scen inom den korta
tidrymden af endast fjorton dagar! Mera kan man
ej begära. Teaterns ledare och suj etter ligga
minsann ej på latsidan, som man ser.
Hvad nu den sista reprisen — »Don Juan» —
beträffar, så fick äfven den ett på det hela taget
förtjenstfullt utförande. Rollbesättningen var med
ett par undantag den samma som sistlidet spelar.
Donna Annas och Guvernörens roller hade nu
nämligen anförtrotts åt fröken Klemming och hr
Hanssen. Den senares klangfulla basbaryton gjorde
sig här bättre gällande än vid hans första
uppträdande som Lothario i »Mignon». Hvad fröken
Klemming beträffar, så gaf hon en i detalj
synnerligen väl genomförd bild af Donna Anna.
Särskildt vilja vi framhålla första aktens scen vid
Guvernörens lik, der dotterns djupa förtviflan
erhöll ett så sant och slående uttryck i den
framstående sångerskans både sång och spel.
Hufvud-intresset fästes emellertid vid donna Elviras
fram-ställarinna, fru Östberg. Vi hafva redan förut
utförligt framhållit det synnerligen förtjenstfulla
sätt, hvarpå hon utför denna roll, hvadan vi nu
inskränka oss till att säga, att hennes
framställning af den olyckliga öfvergifna donna Elvira om
möjligt var förträffligare än någonsin. Deremot
kunna vi, beträffande titelrollens framställare, hr
Limlen, ej erkänna honom annat än som en ganska
medelmåttig don Juan. Af det der diaboliskt
oemotståndliga, som måste finnas hos don Juan, finna
vi hos hr Linden föga. Hr L. vårdar sig
derjemte ej tillbörligt om sin sång och sitt spel. Bäst
föreföll hr L. i sista akten med »stengästen». Hr
Strandbergs don Octavio klingar väl, men det är
också allt. Fra Et/Ungs Zerlina och hr Janzons
Leporello äro kända och erkända. Mazettos roll
sköttes förtjenstfullt af hr Nygren.
Fredagen den 7 dennes gifves åter »Mignon»
och på lördagen f. f. g. under innevarande spelar
Gounods »Faust» med hr Strandberg i titelrollen,
hr Nygren som Mefistofeles och fröken Klemming
som Margareta. Om söndag uppföres åter »Don
Juan».
K. Dramatiska teatern.
Sistl. måndag uppfördes f. 2:dra g. under det nya
spelåret Björnsons präktiga stycke »Det nya
systemet». Rollfördelningen är hufvudsakligast den
samma som förut med undantag af att s tant Oles»
roll öfvertagits af fröken Klefberg. Utförandet var
mönstergilt. Särskildt torde dock böra framhållas
hrr Fredrikson och Hillberg saml fru
Dorsch-Bosin som resp. generaldirektör Riis, gamle
ingeniör Kämpe och fru Kamma Riis. Deras
prestationer kunna som bekant räknas till det bästa
svensk skådespelarkonst har att uppvisa. Den
talrika publiken skänkte utförandet det lifligaste
bifall.
En mera roande och angenäm föreställning än
den, k. dramatiska teatern gaf sistlidne tisdag,
torde man näppeligen kunna bevista. Till förpjes
gafs den qvicka och roliga interiören »Mellan fyra
ögon», i hvilken de båda hufvud rollerna på det
allra förträffligaste sätt utföras af direktör
Fredrikson och fru Rundberg, ypperligt sekunderade
af hrr Norrby och Törnqvist. Men var
stämningen under denna pjes animerad, så blef den rent
af uppsluppen under den ytterst komiska
slutpje-sen »Herr Duvals skilsmessa». Detta stycke, ett af
de roligaste på dramatiska teaterns repertoar,
synes fortfarande ega oförminskad förmåga att fängsla
och roa. Också torde man få leta efter ett på
alla händer mera jemt spel. Främst bland de
spelande torde böra nämnas fröken Åhlander som
f. d. dansösen, äfvensom hrr Hedin och Personne,
hvilka likaledes con amore utföra sina resp. roller.
Som sagdt, en dylik afton å dramatiska teatern
kan säkerligen räknas till en af de allra
angenämaste.
Svenska teatern.
Under detta namn öppnades f. d. Nya teatern
sistlidne lördag och med ett äkta svenskt
skådespel, nämligen Bernhard von Beskows »Birger och
hans ätt». Detta skådespel lär, märkligt nog,
aldrig förr uppförts å scenen, och Svenska teaterns
direktion förtjenar derför allmänhetens tacksamhet
för dess framdragande i ljuset. Stycket har både
fel och förtjenster. Som dess förnämsta fel torde
få anses den brist på följdriktigt och nära
sammanhang mellan de olika akterna och som dess
största förtjenst står utan tvifvel författarens
nästan allt igenom sköna språk. Utförandet var på
det hela taget godt, om ock ej alltid förmågan
hos de uppträdande svarade mot det goda
bemödandet. Bäst lyckades enligt vårt förmenande hr
Lundberg, hvilken gaf en nästan alltigenom god
karaktär af drotset Jon Brunke, samt hrr Olssön
och Nilsson som resp. konung Birger och Arvid
Småländing. Hr Olssons utförande af den
olycklige konungens roll var må hända ibland väl starkt
färglagdt, men som sagdt på det hela taget rätt
godt. Fru Julins drottning Märta var måttfullt
hållen och fröken Sommars Eilisif en täck
företeelse. Debutanten hr Ekelund som den unge
Magnus Birgersson öfverraskade genom
synnerligen vackert och tydligt uttal och för en nybörjare
ganska lifligt och otvunget spel. Hr Ranft bör
något moderera så väl röst som åtbörder.
Iscensättningen är förtjenstfull. Skådespelet, som
gifvits hvarje afton sedan i lördags, förtjenar tagas
i betraktande.
Nästa nyhet vid denna teater blir Johan Jolins
bekanta »Mäster Smilh».
Den 5 sept. f, sjjg
Carmela.
Af Edmondo de Amicis.
hända skall det synas sällsamt, att
vi här göra anspråk på läsarens
deltagande för något, som mer synes
höra till ett dårhus’ memoarer än
till daglektyrens brokiga område.
Likväl tro vi oss våga räkna på detta
deltagande med tanke på erfarenheten, att sann
kärleks underverk ännu alltid varit nog starka
att i fullaste mått fängsla läsarens intresse och
medkänsla och att äfven den stränga
vetenskapen ofta och gerna torde sänka
herrskar-stafven inför bevisen på hans allmakt.
Den tilldragelse, jag vill omtala, passerade
för tretio år sedan på en liten ö, som ligger
i Medelhafvet ej långt från Sicilien och är på
det yppigaste smyckad med en sydlig
vegetations alla behag. Den enda på ön belägna
köpingen räknade vid denna tid ungefär
tvåtill tretusen invånare och herbergerade utom dem
tre- till fyrahundra straffångar, till hvilkas
be-vakuing var kommenderad en afdelning om
fyrtio soldater, hvilken anfördes af en officer
och aflöstes hvar tredje månad.
Soldaterna förde på ön ett riktigt härligt
lif. De hade, om man frånser fångarnas
bevakning, några öfningsmarscher till det inre af
ön och en smula excercis rent af ingenting
att göra, och dertill var vinet, som man på
platsen serverade, lika billigt som utmärkt.
Den lilla afdelningens befälhafvare förde då
ett riktigt gudalif. En vacker, i köpingens
medelpunkt belägen tjenstevåning stod honom
till buds; med stolthet kunde han kalla sig den
högste befälhafvaren öfver landets samtliga
stridskrafter; han hade jemte de fyrtio soldaterna
fått sig två gendarmer tilldelade. Förmiddagen
tillbragte han i bergen, hängifvande sig åt
den ädla jagtsporten, på eftermiddagen
sammanträffade han med ortens honoratiores i ett litet
läsekabinett — det enda — ocli när qvällen
randades, gungade han i en båt på det blåa
hafvet, rökande fina cigarretter, klädd såsom
han tyckte det vara beqvämt och bra, utan
något som helst tvång och blott tillfälligtvis
hemsökt af den obeqväma tanken, att detta
gudalif ej skulle vara längre än tre månader.
Ön hade en liten hamn, och hvar fjortonde
dag lade postångaren till, hvilken for fram och
till baka mellan Tanis och Trapani. Blott
sällan förirrade sig andra skepp dit, så sällan
att åsynen af ett mot ön styrande fartyg på
den tiden gerrom klockringning förkunnades för
omnejden och öns invånare samlade sig vid
hamnen, som om det gälde att fira en
storartad fest.
Den vänliga östadens lif koncentrerade sig
på ett rymligt torg, hvarå inhyggarne plägade
utan allt tvång umgås liksom de i ett stort
stadshus boende på sin gård. Här fann man
allt hopadt, som köpingen hade att uppvisa af
bodar, byråer etc , och två kaféer, af hvilka
det ena besöktes af »signori», det andra af
»folket». Här stod ock det hus, som
befälhafvaren för militärkommenderingen bebodde,
med sin front mot den gata, som förband
torget med den närbelägna stranden. Då
marken sänker sig högst betydligt mot hafvet,
så hade man från fönsterna i detta hus en
vidsträckt utsigt öfver hamnen, stranden, det fjärran
hän skimrande hafvet och Siciliens blåa höjder.
Ön är allt igenom vulkanisk och beväxt med
alla slag af de härligaste buskar.
En vacker morgon i april månad hände det,
att den till Tunis destinerade postångaren åter
lade till i den lilla öns hamn. Redan dä han
först synts vid horisonten, hade klockan for
invånarne kungjort den stora händelsen, hvilken
för dagen hade alldeles synnerlig vigt för dem,
då med detta skepp väntades aflösning af den
dittillsvarande vaktkommenderingen. Stadens
honoratiores voro fulltaligt representerade: der
var befälhafvaren för vaktkommenderingen,
borgmästaren, domaren, kyrkoherden och flere andra
ibland dem äfven en ung militärläkare, som
blifvit beordrad på soldatafdelningen för att i
egen person vaka öfver fångarnës och soldaternas
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
