Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Fredagen den 14 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer i veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i r-\ i i k i Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af | I J U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
första mötet, der de stodo på ångbåtsbryggan,
han ännu med sin nattsäck i hand, och mätte
hvarandra med gladt förvånade ögon.
»Nej men Sven, hvad du blifvit manlig och
brun! Det måtte vara något rent trolleri med
det Medelhafvet!» (Ty se: han kom från sin
första långa expedition.) »Sannerligen får jag
ej rent respekt för dig!»
Och det låg något mera i detta lilla, halft
förlägna skratt, som beledsagade hennes ord,
än gångna dagars uppsluppna gäckeri.
Ej heller var det endast reflexen från hans
solbrända hy, som gaf de bruna ögonen en ny
värme, när han mötte hennes, oeh behöll den
lilla handen i sin, onödigt länge, under repliken:
»Och du, Käthe, vid Neptunus, har du ej
emballerat! Du liknar på håret en söt liten
miss, som halft förvände mitt hjerta nu senast
i Hyde park, och som lär förvändt allt för
många dessförinnan.»
Hon förnekar evigt att hon rodnade, men
pappa, den stygge pappa, plägade sedan vittna
det på begäran. »De retsamma herrarne, unga
som gamla, de hålla alltid samman i slika ting.
Det är något slags dumt frimureri, det är det,»
brukade Käthe förtrytsamt försvara sig.
- Försvara sig — hvartill kunde det båta,
när nederlaget dock så snart kom oeh blef så
grundligt. Men det var icke den första dagen,
att fästningen kapitulerade.
Nej, då sutto de på verandan, helt stillsamt
och fredligt de tre, och njöto af den vackra
aftonen, medan solen färgade flärden i glöd likt
smältande jern oeh farbror Karl fick alla sina
frågor till fyllest besvaiade och sitt lystmäte att
höra den unge sjömannens resehistoria, en liflig,
intressant historia, som spände Kathes intresse
långt öfver någon Molly-Bawnroman, och väckte
kära minnen från en flydd ungdom hos den
gamle . . . (Forts.)
m*
f Kyrkklockorna.
rkklockor, hvilken klang I egen!
Genom märg och ben er
dallring tränger.
Vigda klockor, tydén mig den sägen,
Som i malmens gap er tunga svänger.
Skall ert bud, i toner uppenbaradt,
Evigt för mig blifva oförklaradt?
»Menska, dig vår sång igenom lifvet
Följt och följa skall i alla öden,
Men att tolka den är först oss gifvet
Vid din själaringning efter döden;
Då, når anden lemnar denna jorden,
Skall du af vår sång förnimma orden.»
Johan Peter Wallin.
Dansen.
Ett par föreläsningar för damer och herrar,
unga och gamla,
af J—n G—g.
åiy|ansa!
Pl vilken klang i detta lilla ord! De
två hårda vokalerna, bundna hop af den öppna
klara tonen i n:et ljuda de icke som ett
jublande utrop, en återklang af den fröjd detta
ord väcker i ungdomsfriska sinnen!
Dansa! Det är för den unga oskyldiga flic-
kan sammanfattningen af allt jordiskt nöje, af
berusande fröjd. Det är för den mognare
qvinnan ett angenämt tidsfördrif oeh för den
gamla en stund, som väcker ungdomens ljufva
minnen till nytt lif.
Alla — nästan utan undantag — älska vi
dansen och hängifva oss deråt med nöje, oeh
om vi sakna förmåga, om vi ej lärt oss
konsten, så lida vi deraf och afundas de lyckliga,
som med rosiga kinder oeh strålande ögon svänga
om efter musikens eggande toner.
Böjelsen för dans ligger i vår natur, efter
som vi omedvetet, af oss sjelfva, alla kunna
dansa, likasom vi t. ex. alla kunna simma. Det
är blott väckandet och uppöfvandet af den
latenta förmågan, som fordrar en annans
ingripande, undervisning.
Dansen är ytterst ett utslag af vår
musikaliska instinkt. När vi höra musikens toner,
känna vi ett oemotståndligt begär att omsätta
tonen i rytmisk rörelse med vår kropp. Vi
vilja göra tonen, som genljuder för vårt inre,
åskådlig genom vårt yttre.
Så uppkom dansen, hvilken ursprungligen
utgjordes af enformiga vaggande rörelser af
öfverkroppen, hufvudet och fötterna efter en
gifven melodi, åskådliggörande dennas karaktär
antingen sorgset-monotont eller gladt-omvexlande.
Från denna dansens barndomsålder — ja,
man kunde säga dess gyllene ålder -— har den
utvecklat sig till hvad den nu är — dansen
har såsom allt annat vexlat form med tiderna,
den har liksom klädedrägten troget följt tidens
vexlande smak och karaktär, oeh är ofta ett
ganska åskådligt uttryck af dessa, likasom ett
folks nationaldanser ganska tydligt berätta om
folkets egna lidelser, lynnen, fel och förtjenster.
Men af dessa, af nationaldanserna, finnes
det i våra dagar icke mycket qvar, utom på
teatern, der det lilla, som der finnes qvar, är
idealiseradt, urvattnadt om jag så får säga,
förfalskadt.
Äfven på dansens område har utvecklingen
varit underkastad tidens allt nivellerande makt,
som så småningom utplånat de gamla dragen
af för hvarje land säreget kynne, oeh smält om
oeh moderniserat det hela.
Kommunikationerna, som fört folken närmare
hvarandra, ha äfven här bidragit att utsläta
skiljaktigheterna oeh stöpa allt i samma billiga
godtköpsform.
Så kan man vara säker om, att vare sig man
träder in i en danssalong under Spaniens
glödande himmel, eller i ultima Thule, i den
amerikanska vestern eller hos den ryske bojaren i
östern, ja ända österut hos den civiliserade
japanen, man skall finna dansen i gång efter
samma chablon, se polkan guppas fram eller
valsen rusas, och slutligen se franjaisens
vimmel eller kottiljongens narraktigheter upprepas
som kronan på det hela.
Åtminstone så fort det gäller dansen i
salongen. Ännu lefver väl i en del provinser i
Spanien och Italien samt synnerligast i
Byssland oeh Ungarn något af folkdansen qvar
bland landsbygdens innevånare, men der som
här är det på väg att så småningom utplånas.
Och våra egna präktiga hurtiga folkdanser,
Hallingen, Jösse härads polska, Daldansen,
springdansen oeh slängpolskan, huru mycket
finnes numera qvar af dem på landsbygden?
De försvinna så småningom och ersättas med
de moderna danserna likasom folkdrägterna så
småningom vandra den ene efter den andre in
i Hazelii museum oeh ersättas med stadsbons
uniform.
* Sf
Men vi ha ju i alla fall de moderna
sällskapsdanserna qvar, och vi måste vara nöjda
med dem.
Vi hafva vuxit ifrån den gamla sirliga
franska menuetten, som var för långsam för oss,
och fordrade en fin skola, en utvecklad smak,
grace och behag; vi ha till oeh med i det
nämaste öfvergifvit den engelska »The Lancers»
— som uuder andra kejsardömet i Frankrike
dit införd af dansläraren Laborde — stod så
högt i flor under namn »Les Länders», derför
att den fordrar samma egenskaper som
menuetten, om än icke i så hög grad.
Hvad ha vi då qvar?
Jo, den tyska valsen, den böhmiska polkan,
polka-mazurkan från samma land, galopp och
slutligen Franriaisen, som ursprungligen är en
engelsk folkdans (country-dance) fast sedan 1710
begagnad i Frankrike.
Det är ju det hufvudsakliga af hvad som
dansas på våra baler.
Oeh det kunde vara nog! Men huru dansas de?
Låtom oss gå in i danssalen; vi smyga oss
upp på läktaren för att i lugn åse dansen om
det är i en offentlig salong, eller placera oss
i en dörröppning, om det är i en privat våning
ungdomen nu tumlar om.
Det är en vals man spelar upp.
Kavaljererna störta efter sina på förhand
uppbjudna damer och kasta sig plötsligt in i
valsen en kanske midt i en takt, en annan i
början, en annan i slutet. Snart är allt ett
enda-vimmel af svarta frackar oeh brokiga
qvinno-drägter, tyll oeh band, rusande om hvarandra,
på kors, på tvärs öfver salongens golf, stötande
hop här, knuffande hvarandra där. Det ena
paret dansar i upptakt, det andra tvärt om.
Och huru man rusar! Kavaljererna spänna
sina senor och taga stegen ut, som om det gälde
att dausa i kapp. Ty de veta att damerna
tyeka om att »flyga». Här ser det ut, som
om den elake Måns Månson hade rätt, då han
karaktäriserar dansen som blott en konst »att
sparka i takt och gå på som ett lokomotiv.»
Och ändå är det en vals! En dans, som skall
dansas med lugnt behag, med innerlighet, en
dans, hvars karaktär — som en tysk författare
säger — är »den jemna belåtenheten och det
naivt-gemytliga hängifvandet.»
Eller den pol/can man nu spelar upp! Huru
man hoppar åstad, huller om buller. Det ser
ut som en samling sådana der små
märgtråds-gubbar, man på skämt ställer upp på pianots
strängar för att se dem hoppa när man spelar.
Och likväl är denna dans en behaglig oeh
fin dans, som ger tillfälle till utvecklandet af
mycken skalkaktig glädtighet och ungdomligt
behag. —
Men nu kommer i~<rani;msen! Det är det
allra värsta. Man bryr sig ieke ett spår om
musiken, ännu mindre om sin granne. När ett
par redan har dansat turen, står ett annat
midt upp i de första figuréerna. Den ene
figurerar hit, den andre dit, en gör en sirlig
komplimang, en annan ieke alls. Det är den
gräsligaste villervalla — betraktad af en icke
dansande — och när musiken slutar en tur,
fins det ingen, som har dansat den riktigt. Man
bryr sig ieke en smul om, att det i en dans
som denna, om den skall bibehålla en enda
smula qvar af sin karaktär, måste hållas takt,
att. stegen skola sluta sig till musiken som
handsken till handen, atc den ena turen måste
glida in i den andra, lugnt oeh behagligt
gifvande ett klart uttryck af tonernas inbördes
harmoni.
Detta är icke dans — det är hoppsasa,
inter-folieradt af musik.
Man saknar uppfattning, förstånd af dansen,
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
