Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. Fredagen den 21 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för I F~\ I I M månaden meddelar en fullständig mode- och monstertldnlng. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I LJ LJ IN à närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
der ser sig tvungen att uppträda i en större
krets.
»Jag föreställer mig», började hon, något
darrande på rösten, »att det knappast kan
tänkas en tyngre lott, än att i späd ålder
vara värnlös, antingen detta skett genom
föräldrarnes frånfälle eller derigenom, att de
ej förmå uppfostra sina små.
Att gifva af sitt öfverflöd eller af det
man, strängt taget, ej sjelf behöfver, är ju
en lätt sak och dertill en stor glädje; men
att nödgas emottaga allmosor är tungt, tungt
äfven för barnet, när det börjar förstå något
af samhällslifvet. De första starka intryck
ett barn får, äro vanliga afgörande för dess
hela själsriktning, och drägten spelar en icke
obetydlig rol i ett barns tankelif. Liksom
der genom lyx och fåfänga i barndrägter
utvecklas fåfänga, ytliga menniskor, så har
äfven de otäcka uniformerna på
välgörenhetsanstalterna stor skuld till, att
barna-hjertat der så ofta fylles med bitterhet och
onda tankar.
Låtom oss blott sjelfva sätta oss in i
sådana barns belägenhet I Tvingas, att år
ut, år in bära en kostym, som för hela
samhället stämplar oss till nådehjon. Att aldrig
kunna vara bland andra menniskor, utan
att veta sig vara ett slags utställningsföremål,
ett prof på menniskors välgörenhet! Hur
monne vi skulle känna detta?»
Den oskyldiga fröjd, som för barn ligger
deri att gå och vänta på en ny drägt, en,
som ej är lik den gamla, finnes ej för dessa
fattiga små, och då kan man ej heller
begära, att de skola vara ordentliga och rädda
om sina kläder, ty det är en förhatlig
slaf-drägt man påtvingar dem.
Jag vet nog, att man mångenstädes söker
väcka barnens tacksamhet genom att
föreställa dem, hur trasiga och eländiga de skulle
ha varit, om ej barmhertiga menniskor tagit
vård om dem. Men detta sätt gör blott
sinnet ännu bittrare oeh låter barnen ännu
djupare känna sin oförskylda förnedring
och sin olycka, att ej »höra till andra
menniskor».
Oeh så gå vi och vänta hvete, der vi
sått tistel; vänta att se tacksamhet och
kärlek gro i systematiskt förhärdade
barnasjälar.» –-
»Ja, detta om barnens själslif går visst
för högt för mittbegrepp,» afbröt fru Wilén
den djupa tystnad, som följde på fra
Haraldsons ord, »men det kan jag begripa, att
om vi skulle börja kläda de fattiga barnen
liksom våra egna, så borde vi ju också
skaffa tyg till kläder åt derh af det allra
bästa slag, eller hur?» Fru Wilén log en
liten smula hånfullt.
»Naturligtvis borde vi det, om man
nämligen med det allra bästa, menar starka,
äkta tyg till sommardrägter och varma,
lätta helyllevaror för vintern. Men icke ens
i hemmen kan alltid regeln, »att köpa de
bästa, dyraste varorna, är att köpa billigast»
följas, ty hvar och en får rätta sig efter
tillståndet i kassan. Samma förhållande är
det ju med föreningames tillgångar. Dock
skulle jag önska — ja, jag tror till och
med att jag skulle kunna tala rent
offentligt i ämnet, så varmt ligger det mig om
hjertat — jag skulle vilja med ord och
handling arbeta för, att i just denna punkt
få hela den nu rådande tankegången vänd
i motsatt riktning.»
»Hur menar fru Haraldson?»
»Jo, jag menar, att det är bättre att låta
ens egna barn försaka något för att vi må
kunna gifva de värnlösa en bättre ställning.
Våra barn ha hem, lefva i en atmosfär af
kärlek, ömhet och vård, om hvilken de
andra blott drömma. Våra barn taga ej
skada, vare sig till kropp eller själ, om de
bära tarfligare kläder, på det att ett
föräldralöst barn må få en riktigt god drägt;
jag tänker att detta tvärt om skulle skapa
god ömsesidig hjertevärme–.»
Men här ha vi ju föreståndarinnan! Hon
har säkert en så stor och rik erfarenhet,
att ni åt henne kunna lemna afgörandet af
den närmast liggande saken.» Fru
Haraldson pekade på de tre gråblå tygpackorna...
Om dessa blefvo använda eller utbytta?
spörja Iduns läsarinnor.
Det vet jag ej, ty en ung fra, man
titulerade henne öfverstinna — ropade till sig
sin lilla flicka, tog af henne ett förkläde,
klippt efter en särdeles god och vacker
modell, lade det som mönster på det
randiga tyget och klippte till några förkläden,
som delades ut mellan damerna. Och jag
såg äfven, att flera af fruarna kallade fram
sina barn för att granska och jemföra
förklädesmodeller för små flickor och gossar.
Klädningstyget rördes ej.
Och fru Haraldson?
Hon fållade en garnering, tror jag. Men
hon måste fmna sig uti att bli tagen på
orden, att hon ville tala offentligt om den
allmänna och enskilda välgörenheten.
Deraf följde, alt hon under följande veckor måste
hålla några föredrag, och dessa ha gifvit
anledning till mycket olika omdömen om fru
Haraldsons ideer.
Som vanligt, då hon nödgats föra ordet,
känner hon sig nedtryckt af det stora
ansvar, som följer med en sådan uppgift;
derför önskar hon, att Iduns läsarinnor, som
visat att de förstå henne, må få del af dessa
hennes föredrag.
Såningsmannen.
(Från Kristofer Jansons månadsskrift
»Saamanden».)
Tjf\vem sHaff så, flvem
»Haff! så?
QLffa, affa, stofca ocfi Små,
J*Cöpman a>ü) 3t-sß, oc?v ßon3e vtd
pfog,
ë&afcTvet, S om sj^unget i wia/tH ocfi, s&og,
STLamma, 6om HtjASet- en Uatnmun t-ö3;
oftj-stefc, Som ute j?åt. tj,ena sitt ßtö3,
fFatti^sman, j?ini j;ofü oeft- üoj;ta gpfcå,
ØLffa, affa fiäfc süofa så.
<3*Coa3 sHaff! 3u så, ß,ua3 s&aff 3u så?
mu, som Hävt fäta oss flotte nå,
8tt uänftgfc ot3 ocfv en muntet såing,
8n R,ätfelisgetning a|? lije-fctefags tuång,
<3*Catm emot afft, som ät j;uft ocß, fcått,
JJ;oet j&fc afft, som ät äSeft ocfi. go3t,
om, sora 1lan. ßtinga oss j;tamåt gå,
S)et sfi.af£ du så, 3et s|taff 3a så,.
3’Cvat sß,af£ 3a så, fi.ua» sHaff 3a så?
SDefc, ft.ua*. du Harv ett Ivpetta nå,
(9j:i>etafft, 3efc på süöt3 3a. ttot,
Xos ^at ocfv svjstet, Itos vàn ocft. ßfcofc,
gata, v R/ij-tfla, t>i3 atßete, feil,
JCos (lindén töd ocli. Kos fiinden ßüeli,
J’Cuat fi-efst j;ins jotdmon, om -ßEoti tiff
ett stiå,
25et süaff 3u så, det s&aff 3 a så.
ØLä-fc sflaff 3u så, nät s&aff 3u så?
ofå fänge någon l natt än ses gå,
ciå fänge 3et ännu oss -ßttngas ßu3,
©m Sj^ifat, Som tede Iva j?anmt Sin (^u3.
ofå fänge 3et j;amfas på ulfsen fe3,
ofå fänge Stoftet än tinget oss ne-3,
^.a, Rät. ocfi. ßaü 3ö3ens 3tmmot g^å,
©et süaff 3a så, det sß.af£ 3a så.
o. g—a.
Fredrika-Bremer-Förbundets
sjukkassa.
II!’’’ vår tid, då alla slags försäkringsrörelser
^åri mer och mer utvidga sig, då öfvertygelsen
om klokheten, så väl af brandförsäkringar som
af lif- och olycksfallsförsäkringar mer och mer
börjar ingå i det allmänna medvetandet, gifves
det dock ett fall, der fortfarande stor tröghet
råder, nämligen bland den bättre klassens
arbetande qvinnor, hvilka ännu ej kommit till
insigt om den skyldighet’ de hafva att under
helsans dagar försäkra sig för kommande
sjukdomstider.
Detta beror väl i första rummet på den
oföretagsamhet, den »låt-gå» natur, som i
allmänhet vidlåder den svenska nationen, och som
hos qvinnan blifvit skarpare utpräglad genom
den vana vid beroende oeh hjelp, som hennes
ställning i samhället sedan århundraden gifvit
henne. Men nu, då denna ställning förändrats,
då så många unga qvinnor egna sig åt ett
sjelfständigt arbete och ofta nog föredraga ett
lif af försakelse och sträfvan framför ett af
beqvämlighet oeh beroende, böra de äfven, då
de med endast en obetydlig penningeuppoffring
kunna hjelpa sig sjelfva, känna det som en
pligt, att när sjukdomen kommer icke lita endast
på barmhertiga menniskors hjelp.
Sjukdom är något, som i de flesta fall drabbar
hvaije menniska en eller flere gånger i hennes
lif, ocli ändå är hvar och en i ungdomen
benägen att tro sig fritagen derifrån. En eldsvåda
eger iu jemförelsevis sällan rum i enskilda hem,
åtminstone i de större städerna, och dock finnes
väl ieke mången, som med anspråk på att
kallas ordentlig och samvetsgrann ieke har sin
egendom brandförsäkrad. Bör ej på samma
sätt hvarje samvetsgrann menniska, som lefver
af sitt arbete, försäkra sig mot sjukdom?
Men invändes kanske här, de höga afgifterna
till en sjukkassa kunna ofta vara nästan
omöjliga att taga från en redan förut knapp lön.
Visserligen, men om den knappa lönen med
svårighet räcker till under helsans dagar, så
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
