Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. Fredagen den 21 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt.-Bidrag från alla områden för qvinlig I p, I I M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon fran redaktionens sida paraknas.
från hennes fliekfilosofi förstummades under
häftiga kyssars kära väld.
Men den gamle, som ännu satt på sin plats,
trots den sena aftontimmen, och väntade »sina
barn» — han afstod.
Detta är den ljusa sagans mörka punkt,
att hvad ett hjerta vinner skall nödvändigt
ett annat förlora.
Några ord om fruktträdsplanteringar.
Litet hvar vet, att den förflutna vintern
anstalt stora förödelser i parker och
trädgårdar. Då nu mången helt säkert vill i
höst eller nästa vår ersätta hvad den stränge
gubben Vinter förstört, vilja vi helt kort ge
några små anvisningar om fruktträds
plantering.
När ni planterar fruktträd, skaffa eder då
först och främst goda kraftiga träd med rik
rotbildning. Dylika träd erhållas från flere
ställen, bland annat från Isaksdals trädskola,
adress Nyköping, en ibland våra förnämsta
trädskolor. Der kan ni få utmärkta träd,
och dessutom allt hvad ni önskar af träd och
parkväxter. Vi hafva köpt derstädes många
gånger och alltid fått stora kraftiga exemplar,
som efter ett år burit frukt.
Träden planteras på 30 fots afstånd från
hvar andra i rader, om ni så vill. Man bör
alltid efterse, att rötterna ej komma böjda
i jorden; sedan trädet stälts i gropen, bredas
alla rötterna ut åt sidorna. Mången gång
dö träd, emedan de äro illa planterade, och
sargade rötter ej fått behöflig beskärning.
Vidare ser inan noga efter, att trädet ej
kommer djupare i jorden, än det stått i trädskolan.
Detta synes mycket lätt på stammen. Sedan
trädets rötter blifvit beskurna, och trädet stälts
lagom djupt i gropen, påfylles jorden, som ej
bör vara nygödslad. Jorden trampas till
omkring trädet, under det man håller stammen
upprätt med händerna. Den bindes sedan
vid en stör, om så behöfves. Så är
planteringen färdig.
För att kunna bestämma eder för de sorter
ni önskar, så skrif till trädskolan efter en
priskurant. I den samma finnas uppräknade
alla de sorter, som äro värda att odla.
Ut-välj sedan som ni önskar — vinter-,
höst-eller sommarfrukt, allt efter behof. Vill ni
plantera ännu mera, så sätt några bärbuskar,
rosor m. m. Är ni sedan nöjd med eder lilla
anläggning, så är ändamålet vunnet med denna
lilla uppsats. W—n.
Teater och musik.
Kungl, operan.
Atta operarepriser inom loppet af en månad,
alla väl inöfvade och ypperligt utförda, somliga
med väsentligen ny rollbesättning och flere
synnerligen lyckade debuter, föreställningarna
samt-ligen väl eller fulltaligt besökta — hvad bevisar
väl allt detta annat än att k. operan, trots alla
anlopp mot den samma, trots riksdagens
anslagsvägran, trots vederbörande stadsmyndigheters
gynnande af den s. k. hästoperan, det oaktadt är
stadd i uppblomstring och detta på ett sätt, som
vittnar om, att ledningen af den samma nu
kommit i goda händer!
Carmen-föreställningen i lördags afton var
alltigenom lycklig. Fru Edlings fina och väl
genomtänkta utförande af titelrollen är väl bekant och
förnekade sig ej heller denna gång. Hr Bran har
i don Josés roll en af sina allra bästa. Det
varma dramatiska lif, han här inlägger, och som i
enlighet med rollens karaktär stegras från första
akten till den sista, förtjenar det högsta erkännande.
Många detaljer af utsökt finhet skulle kunna
framdragas, men det knappa utrymmet nekar oss
detta. Som toreadoren uppträdde för första
gången på k. operans scen hr Oskar Lejdström,
välkänd från konsertsalen. Så väl torde detta parti
näppeligen förut hafva sjungits, om man frånser
ett par små missöden. Men äfven spelet vittnade
om goda bemödanden. Dock vilja vi bedja hr L.
komma i håg, att han under afsjungandet af
torea-dorvisan tänkes hafva en fyld bägare i handen.
Det går sålunda ej an att, innan han tömt den,
svänga med den på alla möjliga sätt och hålla
den på sned; det vore bestämdt mindre behagligt
för de kringstående, om det funnes något i
bägaren. Detta kan tyckas vara en småsak, men det ser
fult ut och kan undvikas. Hr L. är för öfrigt ej
ensam om dylika små försyndelser. — Fröken
Kari-sohn och hr Nygren fylde väl sina uppgifter som
resp. Micaela och Zuniga. — Ingen operavän bör
försumma att höra och se sCarmen», sådan
operan nu presenterar sig. Teatersalongen var i
lördags fullsatt, och de uppträdande helsades med
de lifligaste applåder.
I nästa vecka återupptages »Kronjuvelerna».
K. Dramatiska teatern.
Denna teater har likaledes, sedan den öppnades
under ny ledning, lefvat på goda och synnerligen
väl utförda repriser. Nu har den emellertid sitt
första nya program färdigt. I morgon torsdag
gifves nämligen’ Frans Hedbergs 3-akts-skådespel
»Flinta och stål» samt ett franskt 1-akts-skämt af
A. Millaud, kalladt »Villa till salu». Rollerna och
deras innehafvare äro, i första stycket: Gerle,
jägmästare, hr Hälberg; fru Gerle, fröken Klef berg ;
Ernst, kandidat, hr Törnquist; Anna, fru
Randberg; Elin, fru Hartnian; kaptenskan, fru Geries
mor, fru Dorch-Bosin; Ström, bruksinspektör, hr
Örtengren; Ida, fröken Sandell; Berg,
pastorsadjunkt, hr Bæckström-, Karin, fröken Åhlander; en
skogvaktare, hr Hamrin. I andra stycket:
Macassar, hr Bæckström; Criquelot, hr Personne; Den
okände, hr Bergqvist; Claire, fru Rundberg och
Celeste, fröken Bäckström.
Svenska teatern.
I dag onsdag gifves f. f. g. den tyske
författaren Rudolf Kneisels nya lustspel »Fröken Räf»,
hvilket med stor framgång gifvits på de flesta
teatrar i Tyskland. De vigtigaste rollerna och
deras innehafvare äro: Kramer, hr Warberg; Dora,
hans hustru, fru Julin; Molly, deras dotter, fru
Anna Lundberg, född Malmgren; Edgar Mollberg,
hr Ekelund; Eva Wahlstedt, fru Stenfelt; Dränger,
hr Holmqvist; Julius Heinwald, hr Lundberg.
Konsert.
I musikaliska akademiens stora sal gafs i går
afton (tisdag) den första konserten för säsongen.
Den var af synnerligen gediget och framstående
slag. Såväl hofpianisten Heinrich Bcvrth som
vio-loncellisten Robert Hausmann visade sig vara
mycket framstående, hvar på sitt instrument. Också
förtjenade de i hög grad det lifliga bifall, som från
den ty värr allt för fåtaliga publiken kom dem till
del. Främst ä det synnerligen goda programmet
sätta vi obetingadt, hvad utförandet beträffar,
Beethovens sonat för piano och violoncell op. 69,
som utfördes med sällsynt godt samspel och den
finaste nyansering. För öfrigt tycktes de båda
framstående konstnärerna undvika allt, hvad
effekt-sökeri heter, hållande sig i stället till det gedigna
och ädlaste inom sin konst.
Den vid konserten använda konsertflygeln
utmärkte sig för särdeles vacker ocli fyllig ton. Den
har utgått från Bröderne Hals’ i Kristiania
välkända fabrik, här representerad af Ivar Hirschs
pianomagasin.
_ Den 19 sept.
Hösten är kommen. Tivoli har stängt sina portar.
Ja, icke alldeles —■ : Nedre Tivoli med sin
ganska rikhaltiga djursamling hålles ännu öppet för en
skådelysten allmänhet, hvarför ej heller tillfälliga
stockholmsbesökande böra underlåta att taga i
betraktande den präktiga anläggning vi kalla »vårt
Tivoli».
Vårt Tivoli.
Det är ej många år sedan främlingarne, framför
allt danskarne, med en axelryckning utropade: »Jaså,
detta är ert Tivoli!» Men nu har den skräpiga och
kala bergknallen genom uppoffringar och
ansträngningar, oförtröttadt och nitiskt arbete, fått ett
namnet och ändamålet värdigt skick. Blomsterprydda
terrasser, slingrande gångar, trappor, buskager,
dammar och prydliga byggnader öfverallt. Och när man
268
sträfvat upp för trapporna eller den slingrande
körvägen — ah, hvilken utsigt! Den var sannerligen
mödan värd. Der den stolta, mälarstaden, der den
glimmande segelleden och så holmar och vatten om
hvarann ända bort i det blånande fjerran.
Det är hufvudsakligen tvänne personer — herrar
Anshelm Berg och direktör Adacker — Stockholm
har att tacka för denna storartade omskapning.
Det var i söndags. Föreställningen på
varieté-teatern — der, trots namnet, hvilket man från
utlandet lärt sig tro innebära något frivolt, simpelt,
ja, hvarför icke lastbart, aldrig bjudes något rått
eller oskönt — föreställningen var slut och mängden
strömmade ut i Tivoli, som strålade i rik
eklä-rering. Deröfver hvälfde sig hösthimmeln mörk och
allvarlig. Men så började fyrverkeriet, det sista för
året, och mångfàrgade eldar och raketer blänkte
fram, helsade af tusenstämmigt jubel.
Atta tusen menniskors jubel.
Och så slocknade den sista raketen. Den sista
tivolifesten för året var slut. Men vi stockholmare,
som det ej förunnats att »bo på landet» eller »resa
utrikes», vi förvara i tacksamt minne de många
nöjsamma stunderna der ute på »Djurgåln» i »vårt
Tivoli». W—n.
Carmela.
Af Edmondo de Amicis.
(Forts.)
/|J||nder allt detta hade qvällen skridit långt
^j^fe framåt, och gästerna lemnade en efter
annan lokalen. Äfven G-abriello trädde ut på
torget, men i stället för att taga kortaste
vägen till sitt hus, gick han rundt om hela
platsen och dröjde ovilkorligen på stegen, då han
nalkades huset.
Tanken på att framför sin port finna den
vansinniga flickan var honom nära på odräglig
och väckte dock samtidigt hans medlidande så
synnerligen, att han nästan ångrade att förut
ha talat så hårdt till henne. Han bemödade
sig att med ögonen genomtränga mörkret, men
förmådde först, dä han var alldeles i närheten,
att iakttaga en gestalt, som satt sammanhukad
på nedersta trappsteget och ej rörde sig.
Långsamt trädde han närmare och ropade hennes
namn.
»Carmela, hvad gör du här?»
Hon reste sig långsamt, lade sina båda
händer på Gabriellos axlar, lutade sitt anlete in
till hans och svarade: »Jag väntade på dig
och har slumrat in dervid.»
«Du väntade på mig? Hvarför det?»
frågade han och ville taga hennes båda händer i
sina; men innan han ännu kunde fatta dem,
hade hon låtit dem glida nedåt och omslöt
med dem hans arm. Derpå sade hon i till
hälften lugn, till hälften trött ton:
»Emedan jag vill stanna hos dig!»
»Kan då detta vara vansinne?» frågade
G-abriello sig sjelf. »Hon talar ju så klart
och förnuftigt som en med sunda sinnen.»
Han tände ett litet vaxljus och betraktade
vid det uppflammande skenet Carmelas drag.
Huru hänförande hon var i detta ögonblick!
Hennes miners vilda rörlighet, som ofta gaf
det sköna anletet ett förvridet uttryck, hade
under sömnens inflytande vikit för ett vekt,
melankoliskt leende, hvilket klädde henne
oändligt älskligt och skar Gabriello i hjertat.
Hennes ögonlock voro halft slutna, de mörka
ögonens rastlösa eld dämpad; hon framstälde
bilden af ett med slummern kämpande barn, och
ej det ringaste spår af den obotliga sjukdomen
kunde hos henne iakttagas.
Plötsligt for hon upp. En ljusstråle hade
fallit på Gabriello3 anlete, och vid denna
oväntade syn tycktes det, som om den onde dämonen
med fördubblad makt vände till baka för att
bedrifva sitt väsen i den arma, förmörkade
själen. Hon kastade sig med vildhet till Ga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
