Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 38. Fredagen den 21 september 1888
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som oj antages till Införande, återsändes, så vida porto bl. I PV I I NI Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 25 öre pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U* U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona.
briellos bröst. Han steg till baka oeh fattade
hennes hand. Då kände han blixtsnabbt det
heta trycket af hennes läppar på sin hand oeh
samtidigt en stickande smärta —■ hon hade
bitit honom i handen.
Han ryckte sig lös, sprang in i huset oeh
slöt porten. Ett par gånger hörde han ännu
Carmela ropa honom vid namn, derpå blef allt
stilla. Hon måtte åter intagit sin plats på
trappan och slumrat in.
Han tände ett ljus, då han uppnått sitt rum,
och betraktade sin hands yttersida. Der voro
små spetsiga tänder tydligt aftryckta och rundt
om fläcken trodde han ännu varseblifva de
fulla läpparnes tryck, hvilket liksom glödande
lava jagat en eldström genom hans ådror.
»Är nu detta vansinne, så fins det dock
metod deri,» sade han halfhögt för sig sjelf;
»detta är således en qvinnas vapen, hvilken
af kärlek förlorat förståndet?»
Han visste ej, om han skulle skratta eller
förarga sig åt hela historien, tände en cigarr
och begynte under promenaden fram och åter
i rummet upprepa för sig gången af följande
dags tjenstgöring. Men tankarne sväfvade ut
och ville ej fastna vid yrkets torra enahanda.
Förargad fick han tag i en bok, kastade sig i
en hvilstol och började läsa. Men när låta
tankar, som vilja sväfva ut, någonsin af det
skrifna ordet fasttrolla sig på en viss fläck?
Gabriello läste sida efter sida, men
oupphörligt såg han Carmelas ansigte framför sig i
samma skick, som då hon vid det lilla ljusets
sken log emot honom så trött, och han fattade
ej ett ord af hvad han läste.
Han beslöt ändtligen att gå till hvila.
Innan han släckte ljuset, kände han sig än en
gång dragen till fönstret — men han gaf sig
sjelf skymfordet narr, uppsökte sin bädd och
hade snart insomnat.
* *
*
Emot sin vana eljes hade Gabriello följande
morgon redan stigit upp, då kalfaktorn kom
för att väcka honom, och medan han hastigt
klädde sig, sade denne plötsligt grinande:
»Flickan sitter åter der nere.»
» Hvad gör hon der ? » frågade Gabriello med
tilltvingad likgiltighet.
»Ingenting. Hon säger, att hon väntar på
herr löjtnanten.»
Gabriello slog mot sin vilja till ett skratt.
»Se efter om hon ännu är der.»
Pojken öppnade fönstret och såg utåt.
»Ja.»
»Hvad gör hon?»
»Hon leker med småstenar.»
»Ser hon upp mot fönstret?»
»Nej.»
»Befinner hon sig midt för porten eller
något på sidan?»
»Något afsides.»
»Det är bra.»
Gabriello steg ned för trappan och
skyndade sig att komma ur huset så fort som
möjligt. Men sabelns klirrande hade för länge
sedan förrådt hans annalkande för Carmelas
fina öra, ännu innan han trädt ut i porten.
»God morgon, god morgon!» ropade hon
honom till möte, och innan Gabriello kunde
hindra det, hade hon böjt knä för honom och
begynt att med sin näsduk ifrigt putsa hans
stöflar. Förgäfves ropade ban gång på gång:
»Låt mig gå, Carmela! Hvad gör du då?»
Hon lät dock ej afvisa sig, utan ref och
putsade ännu ifrigare och mumlade dervid för sig
sjelf: »Ännu eu smula, vänta, vänta bara —
så — nu är det bra, nu kan du gå.»
Hon reste sig från marken, och Gabriello
ilade med stora steg öfver torget utan att
vända sig om. Han andades ut, då kasernens
portar lågo framför honom. Carmela hade
stannat qvar på trappan till hans dörr.
*
Gabriello och den unge militäsläkaren h$ide
snart blifvit goda vänner och ovilkorligt vände
sig samtalet dem emellan ofta omkring den
vansinniga flickans sorgliga öde. Gabriello
öfverhopade ständigt Æskulaps lärjunge med
frågor, om det ej vore möjligt att hjelpa och
återställa den arma. Han erhöll alltid
följande svar: »Ack, hvarför icke? Med tiden
och med mycket tålamod skulle hon nog kunna
bli återstäld.»
Men till att finna medel och utvägar för
detta kärleksverk räckte hvarken den enes
eller den andres goda vilja, och så togo de sin
tillflykt till allehanda lärda böcker om
behandlingen af ett stördt andelif, hvilka Gabriello
förskref från Neapel och hvilka han jemte
vännen ifrigt studerade. Resultatet af dessa
lärda forskningar var visserligen, att det minsta
här vid lag vore att uppnå med visshet och
användning af läkarens konst. Doktorn aktade
sig visserligen för att utan allt vidare medgifva
detta; han medgaf ingenting och bestred
ingenting, så snart han först öfvertygat sig om,
huru det låg heligt allvar i Gabriellos
bemödanden för den stackars flickan. Här var mer
än lärdt bokkram och erfarenhetens skatter:
en instinkt af ren menniskokärlek, som ej
skulle hvila förr, än den nått sitt mål. Hvad
derefter kunde bli, skulle bli — derpå tänkte
för stunden hvarken den ene eller den andre.
Vägen skulle bli besvärlig nog. Hvem frågar
då ännu efter det, som ligger bortom målet.
Det lyckades Gabriello utan synnerlig möda
att om de yttre vanorna hos Carmelas trolöse
älskare erhålla så pass mycken underrättelse,
som till en början syntes honom nödig, för att
hos henne väcka en erinran om denne. Han
var outtröttlig i utforskandet af sådana
småsaker, och ingenting syntes honom dervid
ovärdigt beaktande. För qvällspromenaderna vid
hafvet klädde han sig på samma sätt, som
denne gjort, lärde af uppbördsmannen, hvilken
var en stor musikvän, att spela zittra en smula
och sjöng dertill en liten visa, som den andre
diktat för Carmelas räkning och ofta sjungit
för henne. Den löd så:
»Carmela! För lifvet jag fordrar
ej annan lycka mig skänkt
än att för din fot få ligga,
i dina blickar försänkt.
Och nalkas skilsmessan stunder
och brister mitt hjerta i tu,
sig speglar i dina blickar
mitt afskeds smärta ännu.>
På vissa veckodagar hörde man från de rum
Gabriello bebodde sabelskrammel och högljudda
rop. Han hade nämligen fått reda på, att
Carmelas- forne älskare regelmässigt öfvat sig
i fäktning med karabinierernas sergeant och
att hon då städse från trappan lyssnat till
larmet — äfven nu gjorde hon det, men aldrig,
aldrig kunde man äfven på minsta vis spåra,
att en erinran från förflutna tider dykte upp
inom henne. Doktorn skakade väl hufvudet,
då Gabriello för honom skildrade
misslyckandet af alla sina bemödanden, men underlät
aldrig att på nytt uppmuntra vännen.
»Det kräfves just ännu starkare medel,
endast tålamod!» tröstade han. »Resultatet
kommer nog att visa sig — med tiden!»
&
Med tiden! Men tiden ilar utan uppehåll
hän, och om hon ur sitt sköte ej framalstrar
det efterlängtade i dag, i morgon oeh ej på
tredje dagen — hvad då? Sex veckor hade
förgått, sedan Gabriello satt sin fot på den
lilla ön; hälften af den frist, som var honom
förunnad för att utföra sitt kärleksverk å den
stackars flickan, hade gått förbi. Och skulle
han uppnå sitt mål? Kunde ej pligten kalla
honom derifrån, må hända kort förr än hans
verk lyckades, när redan fullbordandet grydde
på afstånd, oeh han tvingas att taga händerna
från verket och qvarlemna den arma, halft
tillfrisknade, mycket olyckligare, än hon förut
varit? Och skulle han ej sjelf derifrån
medföra en gadd, som komme att förgifta hans
hela lif och aldrig lemna honom ro?
Dessa och dylika tankar upprörde den unge
läkarens sinne, då han en qväll åter sökt
hämma Gabriellos modstulenhet med allehanda
tröstegrunder, men denne, utan att akta på
vännen, orörlig blickat in i lågan på det ljus,
hvarvid han tändt en cigarr. Hans kinder
glödde, i hans ögon brann en hemsk eld, som
talade om sömnlösa nätter och inre fridlöshet
och gaf doktorn mycket att tänka på.
Plötsligt sade Gabriello med tilltvingad
likgiltighet:
»Hur tror du, att allt detta kommer att
sluta? Har jag sjelf inte redan blifvit
half-tokig för detta lefvernes skull? Ofta vore jag
färdig att skratta åt mig sjelf och vet rätt
väl, att menniskor håna mig som en narr.»
»Och hvarför? genmälte doktorn.
»Nå,» svarade Gabriello dröjande, »för den
ifver och det medlidande, som jag egnar den
stackars varelsens botande, för alla de
gagnlösa försök jag anstalt för att helbregdagöra
henne.»
»Medlidande, ifver att hjelpa den olyckliga
— är detta egnadt att väcka spe och skratt?
Käre vän, tänk bättre om menniskorna!»
Han närmade sig oeh såg Gabriello
allvarligt i ögonen.
»Gabriello, säg mig sanningen! Du älskar
Carmela?»
Gabriello ryckte till och rodnade ända upp
till hårfästet.
»Jag?»
»Ja, du! Var öppen mot mig. Är jag ej
din bästa vän och förtjenar ditt förtroende?»
»Jo visst — men skall jag då, bara för att
visa dig förtroende, tillstå något, som alls icke
förefinnes?» stammade Gabriello, halft
förtörnad och halft förskräckt öfver sanningen, som
han såg blixtlikt lysa framför sig. Han teg
ett ögonblick, derpå kommo orden stötvis från
hans läppar, afbrutna, intrasslade i hvar andra
liksom trådarna i en väfnad, hvars ledtråd en
rå hand häftigt framdragit.
»Jag älska Carmela? En vansinnig? Tror
du, att det vore möjligt? Jag älska henne?
Har du allvarsamt uttalat detta? Måste jag ej
den dag, då detta skedde, sjelf räknas till de
vansinniga? — Ja, jag älskar den stackars
varelsen med ett oändligt, starkt medlidande
och offrade gerna, jag vet ej hvad, för att se
henne botad; men ligger mellan detta
medlidande och kärleken ej en djup, oöfverstiglig
klyfta? Har du ej samma gränslösa medlidande
med henne? Ja, min vän, jag älskar henne,
emedan hon är en dygdig, sedesam flicka, i
hvars hjerta ingen oren tanke, på hvars läppar
intet orent ord uppstiger. Äro ej alla hennes
dårskaper tecken för ett kärleksfullt, hängifvet
sinnelag, som man skulle vilja bereda den bästa
lycka på jorden? Och att se ett dylikt väsen
så förnedradt, så förhånadt, öfver allt
beundradt för sin skönhets skull och i fördömelse
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:18 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1888/0305.html
