Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. Fredagen den 28 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i r\ i i Kl Idun, ernålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I LJ U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
eller gosse att kunna klinka en vals, än att
kunna stå och gå med ledighet och med
behag sjelf tråda dansen?
Knappast! Man bara icke tänker derpå.
Man tror, att det kommer af sig sjelf. Men
det är ett misstag, som öfverallt konstateras,
der man ser unga flickor »knixa» sig fram,
trippa som höns eller vagga som ankor.
Hvarför göra alltid de af flickorna så gerna
föredragna löjtnanterna sådan effekt på
balerna? Derför att de föra sig sjelfmedvetet,
ledigt, korrekt. Det är en följd af den
ganska grundliga undervisning i plastik och
gymnastik, som meddelas vid krigsskolorna.
Om vi således äro eniga om att det för
ungdomen är af vigt och betydelse att erhålla
en grundlig undervisning i konsten att
beherska sina rörelsemedel, så återstår det blott
att visa, huru detta skall gå till.
Först och främst ha vi ju de vanliga
skolorna, der ju alltid några timmar äro anslagna
åt gymnastik.
Detta är mycket bra, ehuru det synes mig
som o:ti denna skolgymnastik på senare tiden
väl mycket böljat urarta till akrobatik, der
den icke uteslutande är af militärisk art.
Men detta är icke nog. Skolgymnastiken
tar ingen befattning med mjukheten i
rörelserna. Här måste således salongsgymnastiken
ingripa.
Och denna skulle ju som en integrerande
del ingå i undervisningen i alla våra kända
och okända dansskolor.
Men huru förhåller det sig härmed?
Strax då eleverna kommit, låter läraren
eller lärarinnan dem ställa upp sig på led vid
stolar. Sä få de efter kommando göra några
rörelser med armar och ben helt automatiskt.
Läraren står i tëten och ger exemplet.
Detta upprepas några gånger och så
vidtager inlärandet af dansstegen och så slutligen
dansen.
Men — hur ofta har läraren tid eller lust
att se till att hvarje elev gör rörelserna
rigtigt? Nej, det hela får gå på »chablon», i
stället för att läraren skall behandla hvarje
elev särskildt, efter dennes behof,
kroppsanlag, vanor eller lyten.
Genom en god och nitisk undervisning
kunna de fulaste ovanor såväl som mindre
fel borttagas, såsom lätt snedrygg,
axelhängning, spasmer o. s. v.
Men detta har man hittils icke begärt af
läraren vid våra vanliga s. k. dansskolor, der
allt går ut på att för så billigt pris som
möjligt lära en skara barn att hjelpligt dansa
en vals och en fransäs på slutbalen. Men
så skall det vara, och föräldrarne böra
derföre icke se på en smula ökad kostnad, om
blott undervisningen blir god. Ställes sådana
pretentioner på en dansskola och ger man,
genom att ej se blott på billigheten, stöd åt
en sådan, då skall inom kort en reform inom
detta område framkallas af sig sjelf.
Men utom det rent »mekaniska» har
dansskolan en annan betydelse, och det är
kanske just här vi komma till det, som i sjelfva
verket gjort dansskolorna i Stockholm i viss
mon missryktade, och som kommit
noggrannare föräldrar att draga sig för dem.
Det är skolans betydelse som en forskola
för umgänget könen emellan. Det är i fråga
om »tonen» i dessa dansskolor. Och härom
skall jag i nästa och sista artikel, tillåta mig
att yttra några ord.
»Hvor vil man finde
Kjaer-lighed?»
«H
^p|Spi fins en tid, då ögat ler
lijmåMfè så trofast, gladt och godt,
då man på kojor ej ser ner,
ej upp till kungaslott,
det ßns en tid, då lika varmt
vi älska rikt som älslca armt.
Hvad du är skön, hvad du är blid,
du gyllne barndomstid!
Mot denna tid af guld är den,
som följen•, silfver blott:
af barn bli qvinnor och bli män,
af rosenrödt blir grått.
Den barm, som slöt i sig m gång
en verld, har blifvit kall och trång
och rymmer knapt »en vän i vik»,
om vännen ej är rik.
Och snart är kopparåldern der.
För s-ilfver och för guld
i blank metall fins blott begär.
O barnatid så huld,
hvar är ditt vackra löje nu,
när lugnt man tager sju för tu?
Och kärleken? Hvart lijerteslag
slår blott föi- eget jag.
Man tröttnar sist vid fåfäng id,
af sjelfviskheten mätt,
man åldrig ståndar i en tid
af jern, då allt är ledt,
då allt är kärlekslösl och tomt
och gissladt samvet’ suckar fromt:
livor vil man finde KjcerUghed?
Här — der? Säg dm, som vet!
Du olycksbroder, lag mitt svar:
du finner den re’n bär,
har du en mor i lifvet qvar! —
Hvart ock din bana bär,
om upp, om ned, i nöd, i fröjd,
till skammens djup, till ärans höjd,
din mor dig öppna famnen ger
och än i tårar ler.
N. G. Arenander.
En vild idé.
. Af Dolly Roon.
jet är en sådan der riktigt mörk höstqväll,
dock ej kyligare än att vi sitta med öppna
verandadörrar och tända lampor; min herre
och man ligger halfsofvande i en stor korgstol
med Robby, mopsen, ljudeligt snarkande, i
knäet. Vid hans fötter hvilar Benno, den store
bernhardinerhunden, och blinkar sömnigt mot
ljuset, och här vid skrifbordet sitter jag.
Hvarför jag nu egentligen sitter och skrifver detta,
vet jag knappast, ty det är endast några minuter
sedan jag högst indignerad tillbakavisade Ottos,
i mitt tycke, impertinenta råd att skrifva en
»roman» öfver en af mina fordomdags så kallade
»vilda idéer» och allt hvad derutaf följde.
Men som ban ibland gerna vill retas med
mig, så fäster jag mig föga vid detta
misslyckade försök. I alla händelser så ämnar
jag naturligtvis inte följa rådet.
Dock vid närmare eftertanke, efter som ban
är nog oartig att småsofva der borta, vill jag
för att fördrifva tiden se, huru det skulle taga
sig ut på papperet, om jag verkligen härmed
nedskrefve den omtalade ideen!
Eh bien, för att börja med början, så är
jag nu 24 är och ser ej illa ut; dertill är jag
förmögen och har i olika delar af Europa fått
en riktigt »flnished education,» d. v. s. litet
af hvarje och ingenting grundligt.
Mina föräldrar dogo under min tidigaste
barndom och min förmyndare, som var ytterst
beskedlig, lät mig vanligtvis fä min vilja fram
samt drog säkerligen en lättnadens suck, den
dag jag vardt myndig. Derefter flyttade jag
med en gammal sällskapsdam till mitt ärfda
gods, som hädanefter blef min pied-à-terre, då
jag ej befann mig på resor.
Verlden påstod, att jag var excentrisk och
originell, hvilket jag anser vara ett nedrigt
förtal.
Jag bar aldrig kunnat tåla dessa
originalitets-jägtande damer, hvilkas högsta sträfvan är att på
ett eller annat sätt göra sig bemärkta af den
klassens menniskor, som fransmännen så rätt
kalla »les badauds». Också trifvas dessa damer
bäst bland ofvannämda klass, och komma de i
beröring med andra, som veta att rätt döma
deras beteende, och som ej låta förbluffa sig
af deras egenkära aplomb, känna de sig
vanligen högst illa till mods.
Man ansåg mig väl excentrisk, för att jag
i fulla drag njöt af min ungdom, min
förmögenhet och min frihet.
Jag reste mycket med min sällskapsdam;
vi voro i Egypten, Algier, Newyork o. s. v.
Jag inrättade mitt hem efter mina egna idéer
om komfort och behag. Detta förläts mig väl
ej af verlden.
Det var nu ej om verldens omdöme
egentligen, som jag skulle skrifva, utan det var om
min så kallade vilda idé. (Också ett af
verldens påfund.)
Emellertid får jag förra sommaren ett
bref från min gamla faster, enkegrefvinnan v.
K, på Ekås, som inbjuder mig att hos henne
tillbringa några veckor. Jag har alltid högt
älskat den ståtliga gamla damen, som med sina
förnäma, regelbundna drag, sitt vackra hvita
hår och sitt lugna, älskvärda umgängessätt,
alltid fcir mig framstått såsom typen för en
»grande dam», och som alltid föreföll mig
som varande en bland de få qvarlefvor af den
aristokrati, som varit och hvars valspråk:
»noblesse oblige,» utgjorde grunden till dess
tänkesätt.
Jag antog gerna hennes inbjudning och sedan
min kammarjungfru fylt ett par
spanskrörs-koffertar med diverse »chiffons» och jag tagit
ett rörande farväl af min gamla sällskapsdam,
ät hvars omvårdnad jag betrodde husets väl
och ve, afreste jag till Ekäs. Min gamla
slägting mottog mig med sin vanliga
älskvärdhet och vi tillbringade några veckor i ostördhet.
En morgon anlände till min faster ett bref
från en gammal ungdomsvän, som bad henne
att komma till sig pä en kort tid.
Ungdomsvännen hade råkat att vricka sin fot och var
nu ur stånd att röra sig och had i följd häraf
min faster att som barmhertig samaritan,
komma och bringa henne tålamod och glädje.
Min faster afreste sedan i ag lofvat att
qvar-stanna på Ekås till hennes återkomst.
»Kära Eva,» sade hon, »blif här; jag vet
att du ibland tycker om att vara i ostörd
ensamhet och det skulle glädja mig att finna dig
här vid min återkomst.»
Efter min fasters afresa började jag min
robinsonad. Jag Djöt i fulla drag af min
ensamhet — i åtta dagar, men fann detta sedan
betydligt enformigt. Af grannarne kände jag
så godt som ingen och en vacker, solbelyst
dag, fann jag mig sjelf gäspande oerhördt i
brist på omvexling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
