Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. Fredagen den 28 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske ä närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden för qvinlig I Pl I I M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I LJ LJ IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.
Efter någon öfverläggning begaf jag mig till
demoiselle Kajsa Rulländer, min fasters högra
hand och högt betrodda husmamsell, för att
bortprata en stund. Jag fann henne i högst
agiteradt tillstånd, med glasögonen uppskjutna
på pannan och ett bref i handen samt dertill
en mäkta bekymrad min.
»Ack, fröken Eva,» svarade hon mig på
min förfrågan om orsaken till hennes upprörda
tillstånd, »jag har fått bref från hennes nåd
på Dyminge, som frågar om jag ej kan skaffa
henne en städerska genast, emedan hennes
hastigt insjuknat oeh således ej är i stånd att
sköta sin tjenst under minst en månad.»
Mamsell Kajsa ansågs nämligen i orten såsom
ett slags tjenstebjonsbyrå.
»Huru skall jag väl kunna anskaffa någon
städerska så här midt i sommaren, det är ju
alldeles omöjligt,» jämrade sig gumman, rädd
om sin tjenstebyrås renommé.
En idé flög mig genom hufvudet! »Jag
känner en person, som vore villig att påtaga
sig platsen för en månad,» tröstade jag
demoiselle Kajsa.
»Hvem då menar fröken Eva?» sporde
gumman nyfiken.
»Jag sjelf!» svarade jag med största lugn.
Gummans uppsyn var obeskriflig.
»Så fröken Eva skämtar!»
»Har aldrig i mitt lif menat något med
mera allvar, än detta,» förklarade jag.
Jag öfverhoppar alla gummans invändningar,
men resultatet vardt, att hon genast skref till
hennes nåd G-ripenklo, att hon lyckats
anskaffa den begärda tjenaren, som skulle infinna
sig på Dyminge om tre dagar oeh qvarstanna
der, tills den ordinarie tjensteanden tillfrisknat.
Gumman Kajsa ålades obrottslig tystnad och
efter tre dagar begaf jag mig med en liten
kappsäek till Dyminge, der jag gjorde, i all
enkelhet, min entré genom köksdörren.
Jag mönstrades från topp till tå af mina
»medtjenare» ocb bemöttes af de flesta med
ovänliga blickar. Jag bad att min ankomst
måtte anmälas för hennes nåd, hvilket också
skedde, och efter en stund blef jag efterskickad,
hvilket bud af mig hörsammades med temligen
stark hjertklappning. Det var ej utan, att mitt
mod redan började öfvergifva mig.
Om jag blefve igenkänd. Men nej, det var
omöjligt. Hennes nåd hade blott en enda gång
skymtat mig, under en half minut, oeh hvem
skulle väl dessutom känna igen mig så här i
rutig bomullsklädning, reducerad hårlugg och
duk på hufvudet.
Jag blef införd till min »matmor» samt
ihågkom just i rätt tid att i stället för den
korrekta helsningen endast göra en knix.
Jag bevärdigades med en nådig niek af
hennes nåd, som naturligtvis derefter lät mig
undergå en examen angående mina dygder och
talanger och lika naturligt var, att jag på äkta
tjensteflicksmanér svarade, att jag allting kunde
göra.
Plötsligen framträdde ur en
föusterfördjup-ning en ung herre, som började betrakta mig
på ett högst impertinent sätt. Jag kände
blodet koka i mina ådror och var färdig att
till-kasta honöm en förkrossande blick, men detta
passade ju ej för en tjenarinna!
»Elle n’est vraiment pas mal eette petite,»
förklarade han med egenkär min, under det
han, med ojemförlig elegans, försökte vrida
sina mikroskopiska mustascher.
Hennes nåd rynkade på näsan och svarade
honom, mildt tillrättavisande: »Mais mon cher,
quel goüt, une domestique.»
Jag bet mig i läpparne, för att ej utbrista
i skratt, men lyckades beherska mig samt blef
entledigad, utan att hafva fallit ur min
påtagna roll.
Mina sysslor voro ej vidare svåra och som
jag alltid varit rätt händig, ernådde jag att
utan allt för många blunders, utföra dem till
hennes nåds belåtenhet. Allt gick väl några
dagar, men den fransktalande herrn, som
befins vara hennes nåds son till födseln oeh
löjtnant till profession, visade sig vara en högst
påflugen personlighet.
En morgon var jag sysselsatt att ordna
salongen, då jag plötsligen fann på bordet en
bok, hvars titel tilltalade mig, så att jag,
glömsk af min tjenareskepnad, installerade mig
beqvämt i en kåsös för att läsa.
»Nej, se lilla Maria, jag gratulerar, hvilar sig
efter sitt ansträngande arbete, kan jag väl tro!»
Fortfarande glömsk af min roll, förblef jag
nonchalant sittande qvar och blickade förströdd
på löjtnanten, som i sin ordning skådade
förbluffad på denna oväntade syn, som mött honom
vid hans inträde. Hans min roade mig
obeskrifligt, så att jag brast ut i ett klingande
skratt, i det jag steg upp, bortlade boken och
återtog insignerna på min värdighet och började
dermed damtorka möblerna.
»Jaså, du tycker om att läsa, lilla Maria;
du skall ej bry din hjerna med sådant
onyttigt, låtom oss hellre prata litet; sådana vackra
händer du har — egentligen allt för fina för
att arbeta. Men hvad ser jag!»
Han försökte qvarhålla min högra hand, från
hvilken jag i min oförlåtliga glömska ej
borttagit en briljanterad ring.
»Hvarifrån har du fått en sådan dyrbar
ring?»
Hvarpå jag neg, förläget tummande på mitt
förkläde och svarade, att jag fått den af en
god vän.
»Din käresta menar du väl; du kan gerna
unna mig en af de kyssar, som du skall gifva
honom,» oeh dermed försökte denna typen för
en gentleman att rätta handlingen efter orden,
men förekoms af min damvippa, som på ett
rätt omildt sätt applicerades midt på hans
ansigte. När han återkom till besinning, hade
jag redan skyndat ur rummet.
(Forts.)
ms
Teater och musik.
Teatrarna.
Kungl, operan. Nästa måndag uppföres Aubers
opera »Kronjuvelerna» med så godt som fullständigt
ny rollbesättning samt delvis ny och dyrbar
utstyrsel. Operan har ej uppförts sedan Arnoldsons dagar,
hvadan den torde kunna påräkna stort intresse från
den musikälskande allmänhetens sida.
Lördagen den 6 oktober gifves den första
symfonikonserten. *
K. dramatiska teatern. Denna teaters nva
program lockar hvaije afton fulla eller goda hus. Detta
är ej heller att undra på. Utom det att
hufvud-pjesen, Frans Hedbergs nya skådespel »Flinta och
stål», är väl egnadt att väcka och allt igenom
underhålla intresset, är spelet sådant, att endast detta skulle
vara tillräckligt att hålla hvilket stycke som helst
uppe.
»Flinta och stål» behandlar striden mellan de gamla
och de nya idéerna, de förra representerade af den
gamle hedersmannen jägmästar Gerle (hr Hillberg)
och de senare af hans son Ernst, den från Upsala
på julbesök hemkomne kandidaten (hr Törnquist).
Hr Hillberg är helt enkelt förträfflig i den
uppbrusande, men varmhjertade jägmästarens roll. Hans
spel är alltigenom karaktäristiskt och präglas af detta
lagom, som är så svårt att träffa. Ernst Gerle har i
hr Törnquist likaledes fått en god representant. Af
de öfriga vilja vi särskildt framhålla fröken Klefberg
som fru Gerle, fru Dorsch-Bosin som den medlande
82-åriga kaptenskan (rösten och åtbörderna svarade
väl dock ej alltid mot den höga åldern) och hr
Baeckström som pastorsadjunkten. De öfriga mera obe-
tydliga rollerna skötas alla förtjenstfullt. Samspelet
i dess helhet är ock sådant, som endast denna
teater kan prestera. Det nya svenska skådespelet
förtjenar ses af en hvar.
Till efterpjes gifves ett mycket obetydligt skämt
från franskan, kalladt »Villa till salu».
Dramatiska teaterns nästa program blir »Sällskap
der man har tråkigt», med delvis ny rollbesättning.
Under inöfning äro repriserna »Hjerter dam» och
»Gnistan» samt Molière’s »Lärdt folk i stubb»,
öfversatt af Talis Qualis.
Svenska teatern har i Rudolf Kneisels
4-akts-lust-spel »Fröken Eäf» fatt upp ett af de bekanta tyska
dussinstyckena, som hos oss sällan lyckas hålla sig
länge på repertoaren. Detta styckes räddande engel
är onekligen hr Holmqvist, hvars godmodiga komik
i f. d. polistjenstemannen Drängers roll är
oöfverträfflig och ovilkorligen retar till munterhet. Jemte
honom tages priset af fru Anna Lundberg, född
Malmgren, hvilken som Molly på ett lyckligt och hedrande
sätt gjort sitt återinträde vid hufvudstadsteatrarna.
Af de öfriga spelande torde’ böra nämnas hr
Lundberg som Julius Heinwald och fru Stenfelt som Eva
Wahlstedt. Af hr Warberg borde man ha rätt vänta
ett bättre spel, än hvad han här presterar.
Uppsättningen är annars god.
Vasateatern öppnade sina portar i tisdags med
»Storhertiginnan af Gerolstein», i hvilken fröken Anna
Pettersson och hr Kloed, den förra i titelrollen och
den senare som Fritz, skördade det lifligaste och mest
förtjenta bifall af den fullsatta salongen. Flere
nyheter förberedas till uppförande.
Konsertsalen.
Den första Nikitakonserten egde rum sistlidne
tisdagsafton i musikaliska akademiens stora sal inför
ett ganska talrikt auditorium. Miss Nikita — efter
trovärdig uppgift endast sexton år gammal — visade
sig vara en bekanskap väl värd att göras.
Visserligen kan hon ännu ej göra anspråk på att vara en
stjerna af första ordningen; men hon besitter en
synnerligt behaglig, om ock ej stor röst, den hon väl
förstår att använda. Hennes skola är god, hennes
teknik förträfflig; men hon saknar denna förmåga
att värma och rycka med sig, som vi nordboar så högt
värdera. Hennes yttre uppträdande — med sitt långa
svarta hår utslaget och med halflånga kjolar — är
för öfrigt behagligt och älskvärdt. — Fröken
Leval-lois visade sig vara en framstående violinist, hvilken
förstod att ur sitt instrument framlocka en sångbar
och skön ton. — Hr Hjalmar Meissners pianospel
och ackompanjemang äro förut här kända och
välkända. — Den andre Nikitakonserten gifves i
morgon torsdag.
Ladislaus Mierzwinski gifver sin första konsert i
musikaliska akademien härstädes nästkommande
måndag och den andra på torsdag samma vecka. Den
fenomenale hjeltetenoren, som för ett par år sedan
väckte sådant uppseende härstädes, åtföljes af
pianisten Georg Lieblmg från Berlin. Mierzwinski har
under sommaren uppträdt å Krolls teater i Berlin.
Fyra soaréer för kammarmusik komma i likhet med
föregående vinter att under denna säsong anordnas
härstädes. I spetsen för det prisvärda företaget står
hr Tor Aulin, vår unge talangfulle violinist. Flere
nya kammarmusikverk lara förberedas till uppförande,
bland dem Emil Sjögrens nya sonat för piano och
violin, hvilken rönte välförtjent erkännande vid
musikfesten i Kjöbenhavn sistlidne sommar.
Den 26 sept.
Literatur.
Vårt Land, en skildring i ord och bild, är ett arbete,
som ej borde saknas i något bildadt hem. A det
synnerligen värdefulla verket, som är författadt af
framstående skriftställare och försedt med hundratals
originalillustrationer, inbjuda förläggarne, hrr
Fahlcrantz & C:o, nu till ny subskription. Vi
rekommendera det på det varmaste. Det första af de sex
häftena är redan utkommet.
Carmela.
Af Edmondo de Amicis.
(Forts.)
|på||fter en stund talade Gabriello åter och
hvarje andedrag vittnade om ett inre
uppror, som han knappast kunde bemästra.
»Du vet på långt när icke allt. Nästan
hvarje afton, då jag fann den arma varelsen
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
