- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1888 /
277

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. Fredagen den 28 september 1888 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bi- l r-\ | l kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr
s-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I Ls U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.

framför min port, har jag tagit henne med mig
upp, språkat med henne om allvarliga och
muntra saker, som det för stunden fallit mig
in, har sjungit visor till cittran, hvilka den der
— andre äfven sjöng, och dervid spelat älskare,
si godt jag förmått, i ömhet, i förtviflan, i
alla dårskaper, som blott en förälskad kan
finDa upp, och derpå fördragit hennes
smekningar, såsom en herre fördrager sin trogne
hunds smekningar. O, låt mig slippa tala om,
huru det dervid är mig till mods! Tusen
gånger uppstiger i mig en gränslös motvilja,
en pockande fordran att stöta den olyckliga
ifrån mig, emedan hon dock är blott en död
lekamen, i hvilken ingen själ bor, i nästa
ögonblick känner jag åter, att intet offer är för
stort för att åt lifvet vinna till baka så mycken
älsklighet och att jag — jag allena är bestämd
att uppnå detta mål! Kalla det
förutbestämmelse, vilja, öde — jag måste uppnå det!
Hur ofta flyr mig ej sömnen, när den arma
varelsen kurar på min tröskel, emedan hennes
svaga sinne fängslar henne vid denna fläck,
och hvarje sekund tror jag mig skåda hennes
bleka anlete mot fönsterrutorna eller höra hennes
steg framför dörren; i drömmen hör jag henne
ropa mitt namn, eller ock uppskrämmer mig
hennes förvirrade skratt ur sömnen liksom
vidrörandet af en döds hand. Huru skall det
ändas? Jag ryser för svaret och dock utmanar
jag det tusen gånger dagligen, emedan jag sjelf
finner mig vansinnet nära — mitt hjerteblod
röfvas ifrån mig droppvis, och jag fördrager ej
mycket längre qvalet — jag kan det icke.»

Hans röst hade vid de senaste orden blifvit
alldeles ohörbar och med en stormande rörelse
kastade han sig till vännens bröst, hvilken,
djupt gripen, tryckte honom till sig. Så
förblefvo de en stund utan att afgifva ett ljud,
hvar och en kännande sig fullkomligt som ett
med vännen, till dess G-abriello plötsligt rätade
upp sig och med lysande ögon såg doktorn i
ansigtet.

»Nå?» frågade denne i spänning.

»Och om hon nu tilfrisknade? Om —■ o,
Gud! — hennes ögon mistade den hemska,
stela blickeD, hennes läppar det vilsna leendet,
om hon en dag talade till mig: Du har varit
min förlossare, jag tackar dig, var välsignad
tusenfaldt — jag älskar dig! och dervid
rodnade i tårar — o, att se henne gråta måste
vara himmelsk vällust! Om jag sedan funne
henne vacker och glädtig i moderns hus,
hjelpande denna med arbetet, det lilla husets
solsken och välsignelse, och jag kunde säga mig
sjelf: allt detta har jag gjort, jag har räddat
denna själ ur den lefvande grafven, inblåst
som en gud i henne den nya lifsandan och,
nu är hon min, mitt andra jag, från himmelen
mig skänkt. Och sedan framträda med henne
inför min moder, lägga henne såsom dotter vid
dennas hjerta — o, lycka utan mått, jag skulle
knapt kunna bära det!»

Han var såsom utom sig och höll doktorns
händer fast i sina, som om han inför de
bilder, som bestormade hans fantasi, måste känna
en hållpunkt för att ej förlora marken under
fötterna.

Då ljöd bort ifrån torget Carmelas stämma:

»Min käraste!»

G-abriello lösgjorde sin hand ur vännens.

»Lemna mig ensam!» bad han. »I morgon!»

»Au revoir! Mod, min vän!»

De vexlade ännu en handtryckning, derpå
lemnade doktorn gemaket.

G-abriello trädde fram till fönstret, öppnade
det på vid gafvel och tog ovilkorligt ett steg
till baka, öfverväldigad af den förtrollande bild,
som framstälde sig för hans blickar. En stilla

månljus natt hvilade öfver ön, knapt en
vindflägt rörde sig; husens tak glänste som flytande
silfver, de öde gatorna, stranden, allt var
kringflutet af det milda ljuset, oeh längre bort
vaggade sig hafsvågorna sjelfva till trög hvila och
syntes bära Siciliens aflägsna berg framåt —
så nära föreföllo de det bländade ögat.

En namnlös längtan kom vid denna
förtrollande, fridfulla anblick Gabriellos bröst att
svälla. »Skall någonsin en sådan frid taga in
hos mig?» sade han sakta för sig. Och
ångest-fullt’ slog hans betryckta hjerta, då han nu
böjde sig ut genom fönstret. Carmela satt på
sin vanliga plats.

»Carmela!»

»Ja, min älskling! Jag är här!»

»Hvad väntar du här på?»

»Hvarför jag väntar? Åh, att du hemtar
mig upp till dig! Eller vill du ej i qväll ha
mig hos dig?»

»Jag skall öppna för dig.»

Carmela sprang upp och klappade händerna
af fröjd. Gabriello grep lyktan, steg ned för
trappan och öppnade porten. Carmela smög
in, tog i sin venstra hand ljuset ur Gabriellos,
och steg, i det hon med den högra höll hans
omsluten, skyndsamt uppför trappstegen och
sade dervid sakta och skötsam:

»Kom, kom, min stackars lilla älskling!
Kom, gif diu lilla Carmela handen, hon skall
nog föra dig rätt.

Uppkommen tog Gabriello åter från henne
lyktan, sköt hastigt en hvilstol till rätta för
Carmela, så att det fulla ljusskenet måste falla
på hennes ansigte, och satte sig gent emot
henne. Derpå begynte han med ett helgons
tålamod ånyo sina sorgliga försök att väcka en
förståndets, en minnets ljusstråle i det stackars
lilla hufvudet. Hvad han tusen gånger försökt,
upprepade han på nytt, uppfann annat dertill
med hjertats aldrig felande finkänsla, lät alla
sin själs djup i kärlekslust, i smärta, i
förtviflan uppstiga inför henne — allt förgäfves.
Hon stirrade blott på honom, liksom lyssnade
hon väl till hans ord; men då han slutat
skrattade hon på det gamla sättet och sade:
»Hvad är åt dig? Stackars älskling! Huru
ondt du gör mig!»

Dervid grep hon hans hand, smekte och
kysste den med alla tecken till det djupaste
medlidande.

Plötsligt smög hon sig till hans bröst, och
när ban drog henne närmare till sig, hviskade
hon sakta kärleksord till honom och låg som
ett trött barn på hans arm. Han strök med
handen öfver hennes orediga hår, vände hennes
ansigte mot fönstret, genom hvilket månen göt
sitt fulla ljus, och tryckte en varm ky3s på
hennes rena, klara panna. Då rätade hon på
sig, stod upp från sin sittplats och sade, i det
hon trädde ett steg till baka:

»O, nej då!»

Derefter lade sig öfver hennes drag ett
eftertänksamt uttryck, hvilket Gabriello ännu
aldrig hade iakttagit deri och hvilket tvang
honom att dröja stum, andlös. Han stod
orörlig, ett halfhögt skri undslapp hans läppar, då
hon vidt spärrade upp ögonen och med
stränghet uttalade orden:

»Äro vi då fästfolk, vi två?»

Gabriellos hjerta klappade, som om det varit
färdigt att sprängas. Kunde detta vara ljus?

Ännu ett ögonblick väntade ban i
förhoppning, bäfvan; ack, och detta enda ögonblick
var tillräckligt att åter slunga honom till baka
från målet. I stället för ljusstrålen, som han
hoppades fä se, var allt åter djup natt; han
trodde sig famnad af en virrig dröm, då
plötsligt den vansinniga flickan dansade omkring i

rummet vid ljusets fladdrande sken, med en
manshatt på hufvudet, under skratt och vild
sång flygande från hörn till hörn.

»Carmela!». ropade han, full af het smärta.
Men hon aktade ej hans rop, fortfor att skratta
och hoppa och slet sig lös, då Gabriello ville
hålla henne, störtade ned för trappan öfver
torget, och från fjärran klingade ännu de vilda
ljuden i hans öra. »Carmela!» skrek han till
än en gång och böjde sig långt utom fönstret,
som om han skulle kunna kalla henne tillbaka;
men hon hade länge sedan försvunnit för hans
blickar, oeh han sjönk öfverväldigad till golfvet,

döljande ansigtet i händerna.

*



*



Blek och utvakad inträdde han följande
morgon i doktorns rum. Denne tog, när han såg
vännen så förstörd, en ansats för att en gång
rätt tillbörligt predika förnuft för honom, på
det han ej helt och hållet skulle klämmas i
hjäl af de band, hans kärleksverk pålade honom.
Men Gabriello skakade blott hufvudet och
afbröt honom genast i hans välmenande tal, i
det han drog fram ett bref och räckte det åt
vännen med de orden: »Der, läs och ha än
en gång tålamod! Detta skall bli mitt sista
försök, slår det fel, så låter jag genom en
kamrat aflösa mig från min post och lemnar
ön för att aldrig mer återvända.

Brefvet var stäldt till Carmelas förre älskare
och hade följande lydelse:

»Herr kamrat ! Jag beder er kort och godt,
såsom det är brukligt mellan soldater, att åhöra
följande. Sedan omkring sex veckor befinner
jag mig på denna ö med de soldater, som äro
hitkommenderade för fångarnes bevakning. För
tre år sedan var ni här i mitt ställe och torde
erinra er en flicka vid namn Carmela. Strax
efter er afresa blef hon vansinnig och har
se’n dess fört en mer än jämmerfull tillvaro.
Ett djupt medlidande för den stackars varelsen
har föranledt mig att anställa försök till hennes
botande. Tyvärr ha mina bemödanden dock
hittills ej varit åtföljda af ringaste resultat.
Nu återstår blott ett att försöka, och dervid
behöfver jag ert bistånd, herr kamrat, hvilket
ni vid detta kärleksverk ej skall vägra mig.

»Man säger, och vetenskapen vederlägger
ingenting deraf, att en genom yttre slag af ödet
plötsligt förstörd själsverksamhet vore möjlig
att åter frammana, om alla förhållanden, som
för kortare eller längre tid sedan föregått denna
olycka, åter kunde framföras för den sjuka
möjligast fullständigt. Ni skall ej förneka, att
er afresa från ön måste vara det moment,
hvartill den stackars flickans sjukdom är att mer
eller mindre återföra.

»Jag har erfarit, att ni samma afton, ni
afreste, arraugerat en liten fest, vid hvilken
borgmästaren och några andra herrar på platsen
voro närvarande. Ingen af de inbjudna erinrar
sig dock festens enskildheter så noga, som
det för mina ändamål synes nödvändigt. Nu
beder jag er i den eviga barmhertighetens
namn, att ni så fort som möjligt och rigtigt
noggrant behagar meddela mig allting så, som
det vid denna fest passerat, hvad förut, hvad
derefter skedde; hvarenda omständighet, äfven
den ringaste, skall jag med ifver begagna och
visa er evig tacksamhet, om ni villfar min bön.
I förtroende till ert hjertas ädelmod trycker
jag er hand som god kamrat och förblir eder
Gabriello Monaldi.»

»Nå, hvad säger du?» frågade Gabriello, då
doktorn återlemnade brefvet i hans händer.

»Att du är en fullklappad karl!» utropade
denne oeh gnuggade händerna i full förtjusning.

277

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1888/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free