Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. Fredagen den 28 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 IDUNS MODETIDNING September 1888
Fig. 11. Barnförkläde.
Fig. 10. Krage med jabot.
flera flickor, fruar och barn der nere.
Hon kände de flesta, och de skulle
nu välkomna henne hem, banna henne
för att hon ej helsat på dem ännu
och taga reda jjå huru hon haft det.
Detta oaktadt kunde hon iakttaga,
hur båten stack fram bakom udden,
och att det säkert var han, som satt
bredvid hennes far på dennes vanliga
plats uppe på öfverdäck. Hon var
t. o. m. så säker på sin sak, att hon
gjorde Ebba H. helt fundersam genom
att blifva blossande röd och draga
fram hatten. Sedan tog hon ej den
minsta notis om båten, förr än den
lade till vid bryggan.
»God dag, fröken!»
Det var ingeniören, som skyndat i
land och nu stod framför henne med
samma uttryck som för ett par dagar
sedan. Det var retsamt, att hon just
nu skulle rodna. Der stod ju Ebba
[I. och betraktade dem med ett mäkta
intresseradt utseende.
De vände bryggan ryggen och
följdes åt upp till villan. Kamrer L.
före med uppspändt sommarparaply,
belåten att åter vara der ute, och
ingeniören vid Agdas sida, i ännu
högre grad belåten. Der uppe kommo
fru kamrerskan och Moppe emot dem
för att välkomna.
Det var dagen derpå. Kamrern med fru
hade rest in med första båten. Det var en
solskensklar högsommardag. Ja, det var ett
sådant väder, det borde vara, tyckte Agda.
Det gjorde henne ännu lyckligare till sinnes,
så lycklig, att hon emellanåt- nästan förskräcktes
deröfver, men förskräckelsen varade ej länge.
Det var så mycket att minnas sedan gårdagen,
så många ord, hon gerna lyssnat till, och så
många bevis på en sak, hon ej alls hade svårt
att bli öfverbevisad om.
Nu var hon sysselsatt med att hjelpa Lovisa
att ställa i ordning efter främmandet; sedan
skulle hon skynda öfver till Ebba H., ty hon
kunde icke gå der ensam och bära på sin lycka.
Agda började tala om förlofningar; det var
ju inte att undra på. »Att inte Lovisas
fästman kommer och helsar på henne?»
Lovisa tog på sig en förlägen min. »He,
inte har jag nå’n så’n, inte!»
Fig. 13. Mellanspets.
Det förvånade fröken. »Har inte Lovisa
skaffat sig fästman än? Lovisa bar ju varit
nära ett halft år i Stockholm och ser ju inte
så illa ut.»
»Nä, mor vill inte.»
»Vill inte mor?» Agda skrattade.
»Mor säger, att man skall vara rädd för
dom bär i Stockholm.»
Fröken undrade hvilka »dorn» hon menade.
»Herrarne, vet ja’, och det har hon nog
rätt i.»
»Hvarför tror Lovisa det?» Fröken
förvånades öfver så mycken vishet.
»Ah, det har jag allt märkt förr än i går.»
»I går?»
»Ja, di der främmande, som va’ här då, di
va’ allt mer vänliga än di behöfde mot en
fattig tjensteflicka.» Det senare uttalades med
en viss patos.
Agda slutade att torka och stirrade på
Lovisa, utan att kunna fråga på en lång stund.
Fig. 12. Drägt för I I—13 års flickor.
»Hvilka?» Denna fråga uttryckte så
mycken fruktan och lät så frampressad,
att Lovisa knapt hörde den.
»Di der främmande herrarne »
»Alla fyra?»
»Ja.»
Det. glas Agda höll i hand föll i golfvet
och gick i bitar.
»Hva’ va’ de’?» undrade Lovisa.
»Det var bara ett glas, som krossades.»
»Ah, ett af de bästa portvinsglasen, 6om
frun knapt ville ta’ med hit ut,»
beskärmade sig Lovisa. »Men inte ska’ fröken
ta’ sig så när,» lugnade hon, då hon såg
Agdas blekhet.
Lovisa fick reda sig sjelf med det öfriga,
utan att ana den del hon hade i att ett
portvinsglas och två menniskors lycka
krossats. Agda gick upp för trappan till
sitt rum. Der ville hon tänka sig in i
det, som plågade henne. Hur kunde han
ha hjerta för lättsinnigt skämt den qvällen,
då hon ej haft tanke för någon annan än
honom! Det var väl, att hon ännu ej
gifvit honom något löfte, så att hon ej
hade något att bryta; det var väl, att hon
»vaknat» i tid!
Det var intet fru L. fann så plågsamt,
som att se unga flickor gå omkring med
ständig hufvudvärk. Nu hade hennes egen
glada, friska Agda fått en sådan. Annu
bade fru L. ej fått veta orsaken till den
samma, ty att det ej blott var hufvudvärk,
det såg hon genast.
Så upptäckte hon, att ett vinglas
fattades. Så småningom fick hon veta sammanhanget;
det var litet inveckladt, men hon kunde dock reda
det. Ja, glaset det kunde ej sättas i hop igen, men
med dotterns lycka skulle hon försöka. Lovisa var
den hon i så fall måste hålla sig till. Stackars
Lovisa, hon visste inte hvad hon skulle tänka, när hon
blef inkallad i sängkammaren, och frågan ej alls
tycktes komma att röra sig kring hushållet. »Ja, vet
Lovisa, jag har alltid tyckt, att du varit en
ordentlig och allvarlig flicka, så det gör mig ondt att de
främmande herrarne skämtade så opassande med dig.»
Lovisa kastade en förebrående blick på fröken.
»Och alla tre voro lika otrefliga?»
»Va’ di tre,» frågade Lovisa, »fröken sa’, att di
va’ fyra.»
Oaktadt sakens allvar måste fru L. småle.
»Hur kunde de komma åt att prata med dig?»
»När ja’ skulle ut på verandan med mera punsch
oeh kamrern va’ ute och talte med ’Vatten-Persson’.»
»Ah, mamma, då voro Gun . . . ingeniören och jag
nere i trädgården.» Hufvudvärken tycktes vara förbi.
Agda omfamnade modren. »Ah, hvad jag är glad
att mamma hjelpte mig, annars bade det aldrig
blifvit bra igen I» — — —
Ett par dagar derefter såg Ebba H. de båda vandra
arm i arm nere vid sjön. D. E. N.
Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktiebolag, 1S88.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
