Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. Fredagen den 5 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B yr å:
Klarabergsgatan 54, en tr.
Annonspris:
25 öre pr petitrad (== 10 stafvelser).
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen }5snummerförsäljning!
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5.
Mm. Telef. 01 47.
Utgifningstid:
hvarje helgfri fredag.
B i sta numret i hvarje månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
I landsorten: postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, a
Stads-postens hufvud kon tor, i de större
boklådorna samt à tidningskontoren.
Att våga tänka tanken ut,
Det är det svara, är det stora,
Att ej pà vägen sig sjelf förlora,
Att icke stanna förr än vid slut.
O. J*. Stfirzrnbeckei1.
Fredagen den 5 oktober 1888.
l:sta årg.
N:r 40.
Iduns
Byrå och Expedition
äro fr. o. m. måndagen den 24 september
flyttade till
Klarabergsgatan 54, 1 tr. upp
och hållas öppna dagligen kl. 10—3.
Ett föredrag af fru Haraldson.
Upptecknadt af A ve.
||è|ijet är en allmän åsigt, alt allt hvad
(^sSø vi, utan den borgerliga lagens tvång,
göra för alt hjelpa våra fattiga oeh
värnlösa likar, förtjenar beröm och beundran
af våra vänner och bekanta, utmärkelser
från samhällsmyndighelerna och en
obegränsad undergifvenhet och tacksamhet från
iinderstödslagarne.
Om vi vore hedningar, som blifvit
uppfostrade i sträng kastskilnad, och ej kände,
att vi äro af samma ursprung och hafva
samma lifsmål, på skilda vägar, så vore
denna tankegång alldeles i sin ordning. Men
belyst af det ljus, som kristendomen tänder
i elt hjerta, hänfaller denna välgörenhet
med betingad lön helt och hållet inom den
rent verdsliga företagsamhetens område och
får således dela lott med hvarje annan
spekulation, den nämligen att bringa jordisk
vinst eller förlust åt dem, som inlåta sig
deri.
Derför är del också många, som hell
tvärt draga sig tillbaka från detta slags
affars-lif under öppen förklaring, att de aldrig
mera tänka öfva någon sorts välgörenhet,
emedan allt hvad de dermed vunnit varit
otack, förargelse och — ekonomiska
missräkningar.
Har deremot ett menniskohjerla blifvit
genomträngdt af kristendomens ljus och
lifs-värme, då framstår menniskoslägtel som en
enda familj, der individerna ha samma
ursprung oeh samma lifsmål, fast på skilda
vägar, och att följaktligen hvarje enskild
menniska har lika rättighet att tå sina gifna
anlag utvecklade.
Ty i hvarje själ gömmes en gudstanke,
som är menniskan gifven att genomföra till
gagn för henne sjelf och det allmänna.
Med denna blick på lifvet försvinna alla
klyftor emellan rik och fattig, och vi se oss
alla som arbetare eller ämnen till arbetare
i den underbara väf, som kallas verldsplanen,
hvars fullbordande en vrång och upprorisk
menniskovilja kan fördröja och en god
men-niskovilja framskynda, men hvars alla trådar
hänga i en kärleksfull Faders hand, som
— för att nyttja skaldens ord —
:>hvar gång stoftet tvingar
itu hvad han band fast
med långmod dock hans fingrar
hopknyta del som brast. ■
Har vårt öga så blifvit öppnadt för hela
slägtets samhörighet, då inse vi också vigten
af det band, hvilket bör förena hvarje
syskonflock, som talar samma språk och som fått
samma fläck på jorden till sin särskilda
verkningskrets. Och härmed komma då
många saker i en rätt belysning. Då blir
det, att få lof att hjelpa fram andra, den
rikaste källa till glädje och tacksamhet.
Ty liksom det är en källa till fröjd för väl
uppfostrade barn att få uträtta något
gagneligt arbete, så är det äfven för det kristna
barnasinnet den största lycka, alt af sin
himmelske fader ha fått det uppdraget att
kärleksfullt lindra andras bördor och nöden.
Sedd från denne, den kristliga syskon-
kärlekens och fosterlandskärlekens synpunkt,
blir välgörenheten helt enkelt en lifsvttring,
lika naturlig för vår andliga tillväxt och
utveckling som andedrägten är för det
kroppsliga lifvet.
Den gamla hedniska tanken, att de
värnlösa och fattiga, de som allra mest ha kraf
på att bli väl utrustade för lifvets kamp,
böra ha den mest tarfliga undervisning,
den flyr bort som en mörk skugga från
slafveriets dagar. Och den sanning, att
Gud har gifvit olika anlag, utan afseende
på börd och rikedom, gifvit dem för alt de
skola utvecklas och begagnas i ljusets tjenst,
den sanningen blir då ledstjernan för all
slags uppfostran och undervisning.
Vi förstå då äfven, att med hvarje
barnasjäl, som genom menniskokärlek drages in
i den kärleksrike Faderns famn och så
finner sin rätta plats, sin rätta
verkningskrets bland oss, vinna vi alla genom en
tillökning af goda krafter.
Jag hörde en gång för länge sedan
hustrun till en af våra äldre, nu bortgångne,
författare uttala sin fruktan för, alt vi om
några år ej mera skulle hafva tjenslpigor
och drängar i vårt land. Och hon blef*
ytterst bestört, när hennes klarsynte man
helt lugnt svarade, att det ej vore någon
synnerlig olycka.
De två förstodo ej hvarandra i denna
punkt, ty hon höll fast vid den gamla
föreställningen, att en klass menniskor, de fattiga,
blott vore till för att göra lifvet beqvämt
för den öfriga delen af landets invånare.
Men han, länkaren, insåg, att vi, för atl
vara lyckliga i en högre, menniskovärdig
mening, måste tjena hvar andra inbördes hvar
med sin gåfva. •
Den sak, som närmast föranledt dessa
mina uttalanden här, var ju den så kallade
välgörenheten mot värnlösa barn; derför
känner jag del äfven som en pligt att tala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
