Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. Fredagen den 12 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer I hufvudstaden hvarje helgfrl fredag och kostar för I Pl I I M månaden meddelar an fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast 1 krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I | LJ LJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
ställningar, kunna de ej unna fruntimren
en så oskyldig förströelse. Och derför att
de, herrarne, hafva alldeles för brådt om
med sina affärer, tycka de, förslås, att
damerna onödigt ofta hejda och uppehålla
spårvagnarna. Men så, det värsta af allt
sammans är, att herrarne ha en förmåga
alt blåsa upp dessa små oegentligheter och
göra dem mycket betydelsefulla, i det de
säga: »Vilja qvinnorna ha likställighet med
männen, så böra de äfven iakttaga all den
hänsyn för andra, som männen funnit sig
i allas gemensamma intresse böra iakttaga.»
Och så blir trottoaren oeh parasollen och
allt det andra i ett ögonblick förvandladt
till allvarliga och hardt när tillintetgörande
argument mot hela qvinnoemancipationen.
Ja, så är det verkligen. Många män
låta sina sympatier i denna fråga
bestämmas af dylika smådrag. Men flertalet har
helt visst en annan grund för sina
betänkligheter mot qvinnoemancipationen (ty
att mängden äfven af bildade män ej är
vidare emancipationsvänlig låter svårligen
förneka sig).
Männen äro rädda, att qvinligheten skall
gå förlorad. Deri ligger det egentligen.
Qvinlighet? Det fins väl näppeligen ett
mera sväfvande begrepp. Det gamla idealet
af qvinlighet, ungmön med de blygt
ned-fälda ögonen och fullständig obekantskap
med verlden, den lydiga och uppoffrande
makan, som aldrig har en tanke för något
annat än sitt hus oeh sin man, det gamla
qvinnoidealet tilltalar oss just icke nu längre,
det var för pjunkigt och enfaldigt. Något
mera friskt och gladt och hurtigt ligger i
tidens smak — hur mycket man än må
tala om sjuklig pessimism. Mera
själsutveckling — dock icke på kroppens och
helsans bekostnad, oskuld i tankarna på
grundval af karaktärens och viljans
förädling — icke den oskuld, som är
okunnighet — mera allmänintresse — ej endast
kärlek till hemmet — se der några punkter,
hvari gamla och nya åskådningssätt åtskiljas.
Men huru än qvinnoidealet vexlat utseende,
somligt står dock qvar orubbadt, och om
detta, qvintessensen af det qvinliga, det
behagliga, oförklarliga ljufva, om detta äro
männen så rädda, så egoistiskt rädda, att
de med händer och fötter skola kämpa mol
hvar reform, om än aldrig så rättvis, som
skulle kunna föra det med sig, att
qvinligheten blefve lidande.
Nu har man af en eller annan anledning
blifvit van att aldrig kunna tänka på
qvinno-emancipation utan att tillika tänka på
kortklippt hår, manlig röst och karlaktiga
rörelser. Männen hafva trott qvinligheten
hotad och derför fått agg till hela
emancipationsrörelsen. De tycka också, att ett
par vackra läppar icke förskönas af
cigarretten eller cigarren, och ehuru de måste
medgifva, att qvinnorna böra hafva samma
rätt och frihet som männen att tillegna sig
skadliga och onaturliga vanor, kunna de
dock icke undertrycka den hemliga
önskningen, att qvinnorna, i det fallet
förståndigare än männen, måtte afstå från att göra
dessa sina rättigheter gällande. Jag vill ej
afgöra, om männens motvilja i detta
afseende är beroende på inskränkthet och
fördom, jag konstaterar endast dess
befintlighet: herrarne vilja helst behålla
tobaksrökningen liksom alla sina öfriga olater och
missbruk såsom sitt okränkbara privilegium.
För öfrigt hör man nog också sådana
anmärkningar, som att qvinnoemancipatio-
nen borde gå ut på att uppfostra
fruntimmerna till vanligt presaiskt arbete, sådant
som männen få uträtta, snickeri, svarfning,
garfning, skomakeri, handel, jordbruk, med
ett ord hvad som helst, som är nyttigt och
hederligt, och icke uteslutande målning,
musik, konstslöjd och bankplatser.
Mot en emancipation, som ginge i den
riktningen, skulle männen icke hafva så
mycket att anmärka, dock alltid farhågan för
behagets oeh skönhetens ruin. Kunde de
öfvertygas om, att qvinligheten ej behöfde taga
skada, att flickorna ej blefve fulare och
husmödrarna ej mindre husliga, derför att de
komme i åtnjutande af samma sociala och
politiska rättigheter, samma bildningstillfällen
och samma möjligheter till förvärf som
männen, ja, då skulle qvinnoemancipationens
motståndare bland karlarne smälta till
sammans i antal ganska betydligt.
Många äkta män skulle ej hafva något
emot, att qvinnorna blefve mera
allmänintres-serade, så att de kunde blifva ett jämlikt
sällskap åt sina makar och ej ständigt
behöfde säga: »det förstår jag ej,» då de
frågades till råds om någonting. Ingen ting
kan väl vara lyckligare än ett förhållande,
der mannen och hustrun förstå hvar andra
fullt, der hon intresserar sig för hans
arbete oeh han för hennes verksamhet i
hemmet, och der de på hvilostunderna kunna
hafva ett själs- och karaktärsodlande
umgänge med hvar andra. Nej,
obenägenheten mot qvinnoemancipationen har alldeles
gifvet sin grund i farhågorna för att
qvinnans väsen der igenom skall förlora något
af denna hemlighetsfulla trollmakt, som
männen åtrå att få underkasta sig, emedan
den för dem representerar glädjen och
skönheten i lifvet.
Jag påstår icke, att männens uppfattning
här vid lag är den rätta; jag konstaterar
endast beskaffenheten af den samma. Och
jag slutar för egen del med alt säga det:
männens hela uppfattning af qvinnofrågan
är genomegoislisk, men kan den vara
annat? Ja, skulle det ens vara lyckligt, om
männen blefve allt qvinligare och
qvinnorna allt manligare, tills det till sist
hvarken funnes manlighet eller qvinlighet? Helt
visst icke. Och så behöfver väl
qvinnoemancipationen, om den får utveckla sig
lugnt och sundt, ej heller medföra slika
vådliga resultat.
Hur’Ieds Stina-Lotta ändrade humör.
Teckning ur folklifvet i Södermanland
å af Mathilda Langlet.
’ Ken strålande sommardagen led mot sitt
slut. Skuggorna lågo »så långa» i den
gröna dälden nedom skogsbacken, oeh boskapen
hade samlat sig der, för att i aftonsvalkan beta
här nere. På gångstigen, som slingrade sig
utför backen, syntes nu en lång, smärt flicka,
som med ett par stora bleckspann i händerna
nästan sprang nedåc stigen. Hon hade fäst
upp den blårutiga kjolen i ena sidan —
hvarför var ej godt att säga, ty klädningen var i
kortaste laget, och det fans hvarken regn eller
dagg i gräset. Underkjolen var ändå
kortare, och man såg ett godt stycke af de runda
solbrända vadorna. På fötterna bar hon ett
par gamla kängor, tydligen för stora för henne.
Hon kunde väl vara så der aderton, nitton
år oeh såg ganska bra ut. Solbränd var hon,
oeh de fylliga läpparne voro kanske alltför
fylliga. Men de voro röda som mogna körsbär,
och mellan dem lyste ett par tandrader hvita
som snö, ehuru de väl aldrig gjort bekantskap
med tandborste. Håret hängde litet oordnadt
kring den svettiga pannan, men det missklädde
henne ej och de bruna ögonen hade en varm
och liflig blick.
Hon stälde ifrån sig det ena bleckspannet,
drog fram en liten pall ur en buske och satte
sig ned hos den närmaste kon, ur hvars fylda
jufver den fradgande mjölken med ett klingande
sorl strömmade ned i bleckkärlet.
»Du kan då heller aldrig stå still, ditt kräk,»
brummade hon och gaf den bruna kon en liten
vänskaplig knuff på länden, så hon måste flytta
sig efter henne; »det blir väl att dansa hela
hagen ikring med dig i qväll igen.»
»Åh nej, vars,» sade en frisk röst på
andra sidan om Brunan, »jag ska’ hålla i’na, me’
du mjölkar.»
En ljushårig bonddräng steg med det samma
fram och tog den motsträfviga kon i hornen.
Han var helgdagsklädd oeh såg »vådligt stilig»
ut i sina nya sommarkläder, tyckte Stina-Lotta,
der hon satt och fortfor med sitt arbete, som
om ingenting passerat.
»Ä’ du ute och går?» sade hon slutligen,
tydligen blott för att säga något.
»Ja,» svarade ban; »följer inte du med te
Lammsjö i qväll. Det ska’ bli en obegripligt
granner messommärsstång der, säjer di, och öl
och traktering åt alla.»
»Åh, det ä’ fäll bara åt godsare, förstår
jag-»
»Nej, vars, det blir åt alla, som komma dit,
för si grefven ä’ hemkummen nu me’ si’ unga
grefvinna oeh derför så ska det kalasas så dant
och di ska’ skjuta me’ kanoner, me’.»
»Åh, kors, då!» sade Stioa-Lotta, helt häpen
öfver sådan härlighet.
»Ja, visst går du me’,» sade Anders i
öfvertalande ton. »Alla oppgålsflicko kommer me’.»
»Körkvärdens Emmeli också?» frågade
flickan, och det liksom blixtrade till i de bruna
ögonen.
»Ja, än se’n då? Kan inte du gå, ändå?
Landsvägen ä’ fäll inte för trång för er bägges,
vet ia’.»
»Nej,» sade flickan, reste sig upp och stod
der framför honom med bleckspannet i ena
handen och pallen i den andra, färdig att
begifva sig till någon annan af sina fyrbenta
vänner, »nej, nog ha vi båga rum på
landsvägen, allti’, men de’ v! inte omöjligt att vi
kunde komma att sitta trångt, om vi skulle ha
rum bre’jemte hvarann på någe’ annat håll,
och om du vill veta, hvad det skulle vara, så
kan jag säja dej de’ me’.»
»Asch!» sade Anders. Han stod och täljde
på en liten rönn, som han ryckt upp och
tycktes ämna till käpp. »Du ska’ inte vara
toku-ger, Stina-Lotta,» fortsatte han efter en liten
tystnad.
»Tokug?» eftersade flickan. Hon stälde
ifrån sig spännet och satle sig på pallen. »Ja,
en kan nog bli tokug åf toeke här,» tillade
hon och dolde ögonen med handen.
»Jag begriper inte hva’ du vill,» sade
Anders och såg ängslig ut. »Hva’ ska’ det
här vara för?»
Hon for upp och stod framför honom, rak
som ett ljus.
»Det måtte du veta,» bröt hon ut. »Den
ena da’n ä’ de’ jag, den andra ä’ de’ Emmeli.
Jag vill ha årning på det här, jag. Endera
ska’ de’ fäll vara hon eller jag, och de’ vore
inte för mycke’ att du sa’ ifrån, för jag kan
inte behöfva gå här som ett lefvannes spektakel,
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
