Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. Fredagen den 12 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abon- | r-v l I «. i Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN menteträcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera
oeh du behöfver inte tro, att jag ä’ någon
spelekäpp för dej.»
Anders såg olycklig och förlägen ut oeh
täljde på käppen, så att den blef rund som
en spolsticka. Slutligen sade han:
»Inte har jag haft dej te nå’n spelekäpp,
inte, oeh om jag talar ve’ Emmeli, så måtte
de’ inte göra någe’. Jag får fäll tala ve’ folk,
kan jag tro.»
»Ja, vars, gerna för mej,» sade Stina-Lotta
spotskt och trafvade bort till en väntande
»kossa», der hon slog sig ned med ryggen mot
ungersvennen.
Denne stod qvar ett par ögonblick, slog med
ett tag den nya käppen i bitar och klef med
långa steg uppåt backen utan att se sig om.
Flickan satt på sin pall och låtsade om
ingenting, men när hon trodde, att den unge
mannen var tillräckligt långt borta för att hvarken
se eller höra henne, kastade hon sig rak lång
ned på gräset och grät och snyftade, som om
hennes hjerta ville brista.
På en liten grön slätt bakom
inspektorsbygg-ningen. på det stora godset sysslade en hel
mängd unga flickor med att pryda majstången.
Stora tunnband kläddes med löf och blommor,
och blåklintskransar hängdes i festoner vid den
största ringen, den som skulle sitta nederst.
»Spring till trädgårdsmästaren och be om
några fler pioner oeh snöbollar,» sade en af
herrgårdsjungfrurna och räckte en korg till en
halfvuxen flicka, som ögonblickligen ilade
derifrån.- »Och säj åt inspektorn, att han säjer
åt herskapet, att nu ä’ majstången färdig i
rappet,» kommenderade bon en annan.
Den långa majstången låg, klädd med
ek-och lönnlöf och nedtill omvirad med blåklint,
på några bockar på ett par tre fots höjd från
marken, och nu skulle de grönklädda ringarne
trädas öfver den och med snören fästas, så
att de hängde jemt omkring stången, och det
hela skulle taga sig »pyramidiskt» ut, som
bokhållaren, hvilken förestod anordningarna, med
vigtig min förklarade.
Det hade sig emellertid icke så lätt, detta,
och det fick för det mesta »gå efter gehör»,
ooh blef det se’n litet snedt, så gjorde det väl
ingenting — »snedt är kärt,» sade en af
flickorna med en sidoblick på bokhållaren.
»Det är väl derför hon sneglar på mig så,»
genmälte denne och gjorde en rörelse som för
att lägga armen om lifvet på henne. Hon
sprang qvickt undan, och de andra slogo till
ett ljudeligt skratt, då bokhållaren så när stupat
på segelgarnet, som den listiga jäntan behållit
i handen och låtit löpa ut, men nu stramade
upp, så att det stod spändt. I det samma
ropade någon: »Herskapet kommer!» och alla
skyndade till baka till arbetet.
»Herskapet» kom verkligen också nu med
sina gäster. Det var först husbonden sjelf, en
lång ståtlig medelålders herre, rödlätt oeh blond,
förande vid armen sin unga grefvinna, en liten
späd gestalt, mörkhyad, med svarta ögon och
med något främmande i bela sitt utseende och
väsen. Med dem följde flere herrar och damer
— »nåda (hennes nåd) på Berga»,
ryttmästaren och några unga martissöner, kadetter och
löjtnanter. Ett par af de senare medförde en
lång vimpel oeh en förgyld tupp med hvilken
majstången skulle prydas i toppen. Medan sista
handen lades vid grannlåten vandrade det
grefliga herskapet omkring och besåg dels
anordningarna för festen, dels också landsens söner
och döttrar.
Grefvinnan var alldeles förtjust öfver att se
så många vackra blondiner bland flickorna oeh
synnerligen märkvärdigt föreföll det henne, att
mer än en hade bruna ögon och ljust hår —
men de bruna ögonen voro så ljusa, de också,
sade hon, att äfven de brunögda flickorna måste
kallas »blondiner». Särskildt fäste hon sig vid
vår väninna Stina-Lotta, som dock till sist
beslutat sig för att gå med till »Lammsjö», dock
icke i sällskap med den förhatade »Emmeli,»
utan helt ensam oeh nästan utan att någon
visste af att hon gick.
Hennes vanliga skälmska min hade nu gifvit
vika för ett litet drag af sorgbundenhet, som
klädde henne nästan ännu bättre. Hon
besvarade det grefliga parets helsning med den
värdighet, som anstår en »skattebonnedotter»,
hvilken ofantligt ökade den lilla grefvinnans
förvåning öfver hvad hon såg omkring sig.
»Mais il n’y a donc pas de pauires iei?»
utbrast hon helt förundrad öfver att här sakna
både trasor oeh ödmjukhet.
»Nej,» svarade ryttmästaren, som följde dem,
»här, på min väns gods, finnas för närvarande
ej några fattiga.»
Den nästan omärkliga tonvigten på orden
»för närvarande» betydde, att ryttmästaren inom
sig fortsatte: »men håller ban på som ban
börjat, blir han nog sjelf utfattig till sist.»
Grefven förstod den lilla anspelningen och
inföll:
»På andra herregårdar kan man nog ß se
exempel på fattigdom och intill märgen utsugna
bönder och stattorpare.»
Med dessa ord förde han sin hustru åt andra
sidan, der i ett löfklädt skjul den förut
omnämda trakteringen — en half kaka »siktbröd»
med smör och ost eller en skifva kött pr man
oeh svagdricka efter behag — af hushållerskan
utdelades. Efter en liten stund förkunnade
kanonskotten, att majstången skulle resas,
spelmännen satte sig på en bänk, för deras
räkning anordnad på en liten upphöjning, och sedan
majstången blifvit vederbörligen »stöttad»,
började dansen med en »långpolska» i hvilken alla
deltogo. Till oeh med den unga grefvinnan
trippade med i långdansen.
(Forts.)
En liten blomma blott.
a ’ff 7" n Hit en -ßfomma -ßCotfc 3et uafc,
6om
föti utt* min fi.an-3 -
oefi, 3ocd, ft-ut »ätte-t 3e»ma
ej-milt ftjetta uti, ßtan3!
<3Cu-fc gåfc Set ej liii 4j-aEenJ Dj-np
en RdixiEa ^Ea3 ocgo3,
ifctömmafc ej/ me3 frogte j^aifc
3e unga. pufäaté ߣo3!
cf’Cua3 àt 3efc uàE, 6 om. ePSafc 6a,
fi.ua.3 maüt t. üfomman. fW?
"JOj Momman. 6<xit3t6 tmcj. J^àt-tarv
Hon iänàtb mioj jItctn mm mor-
Erik Modin.
Ytterligare några ord om
orlofssedlar.
iti artikeln om »orlofssedlar och
afskeds-betyg» af Laura Fitinghofl instämmer
säkerligen mer än en matmoder oeh många
med mig hembära henne ett hjertligt tack för
hvad hon yttrat i denna sak. Men huru
åstadkomma en förbättring uti detta så ofta
återkommande tvisteämne? Helt säkert genom
att såsom Laura F. föreslår bilda en förening,
der matmödrar af alla samhällsklasser kunna
utbyta sina idéer, emottaga och gifva råd
angående sättet att behandla tjenare och att
skrifva sanna betyg. Denna förening skulle
göra så mycket mer nytta, om den kunde
åstadkomma, att tjenarinnorna behandlades mera
lika inom familjerna än hvad som nu är fallet;
de skulle då mista lusten att så ofta göra
ombyte af plats, för att försöka »något nytt».
Det kan nog falla sig svårt, ty det ena
bushållet är litet, det andra stort oeh göromålen
så olika; men så mycket kunde göras, att
lönevilkor, permissions- oeh arbetstimmar samt
pretentioner på tjenarinnornas duglighet och
karaktär kunde ställas någorlunda lika af alla
matmödrar. En årlig afgift skulle betalas af
hvarje föreningsmedlem och skulle denna afgift
användas till en större premie åt de tjenarinnor,
som tjenat sitt husbondefolk troget uti 5 år.
Ja, myelcet godt skulle kunna uträttas genom
en dylik »husmoderförening» och så väl
matmödrar som tjenare skulle inse nyttan deraf.
Laura F. anför ett exempel på en ung fru,
som ej ansåg sina tjenarinnor oärliga, om de
tillgrepo sockerbitar, småbröd, kaffe etc.; den
matmoder, som är så oförståndig, uppfostrar
inga goda tjenare. Vi tillrättavisa ju våra barn,
om de taga något utan lof, hvarför skola vi
ej göra det samma med våra tjenare? Ar det
icke en matmoders pligt att lära tjenarinnan,
att husfaderns arbete ooh sträfvan bäst
uppskattas oeh värderas genom matmoderns
spar-sambet och bemödanden att på ett förståndigt
sätt hushålla med de inkomster, som vinnas på
bekostnad af mannens arbetskrafter och
bekymmer för familjens uppehälle. Det är
husmoderns pligt att uppfostra sin tjenarinna till
en duglig och sparsam hustru åt den arbetare,
som en gång kommer och beder henne
hushålla med lians små inkomster och lätta hans
arbetes möda. Då gäller det för tjenarinnan
att visa, om hon lärt sig sparsam het eller
öfverflöd li"s de matmödrar hon tjenat, ty på dessas
lärdomar är det arbetarehustrun skall bygga
sin husliga lycka. Uti de flesta arbetarehem
jag sett, der ordning, trefnad och förnöjsamhet
rådt, har det varit den idoga hustruns förtjenst,
och jag har hört hcDne säga: »Ja, annat var
det, när jag tjente — Gud, så sträng fru jag
hade; då tackade jag henne ej för hvad jag
fick lära, men nu gör jag det.»
Det är en alldeles förvänd åsigt hos nutidens
fruar, att tjenarinnorna skola hafva så litet att
göra som möjligt och frihet när de behaga; de
äro också den enda klass af tjenare, som vågar
taga sig friheter gent emot sina pligter, ty alla
andra tjenare, ifrån den högste embetsmännen
till det yngsta handelsbiträdet måste med största
noggranhet och stränghet sköta sina åligganden
och underkasta sig den öfverordnades vilja för
att kunna behålla sin plats.
Alla matmödrar böra sjelfva hafva band om
skafferi- och linneskåpsnycklarne och visa, att
det ej sker af misstänksamhet mpt tjenarne,
utan derför att matmodern har
ansvarsskyldig-het inför mannen att förvalta och rätt använda
de penningar han lemnar till hushållet. Frun
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
