Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. Fredagen den 12 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden för qvinlig I r\ I 1 Kl användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
bör undervisa sina tjenarinnor om, att är det
mannens pligt att arbeta för familjens
uppehälle, så är det också hustruns pligt att noga
tillse och sköta sitt hus, så att ingenting
förfares, och att husets medlemmar ordentligt få
hvad inkomsterna förmå, men ingen ting
derutöfver. Handlade alla fruar så, skulle man ej
såsom nu ofta höra tjenstflickorna säga: »Asch,
här trifs jag inte, frun är så snål, köper upp
allting sjelf och delar ut allting; min förra fru
tittade aldrig i köket, hon bara lemnade mig
pengar och sade till hvad det skulle vara till
middagen.»
Huru skall en man med en liten inkomst
våga gifta sig, då matmödrarna ej sköta om
sitt hus utan öfverlemna allt åt tjenarne, och
huru skola dugliga tjenare kunna erhållas, då det
ej finnes dugliga matmödrar.
Nej, låtom oss taga Laura F. på orden och
bilda en förening, der vi kunna utbyta våra
tankar och idéer inom det husliga området.
Hvarför jag nu sammanblandat detta om våra
husmoderliga pligter med frågan om sanna
tjenstebetyg är for att bevisa, att om en
ordentlig, sparsam och noggrann fru utfärdar ett
betyg med oärlig, oordentlig och dåligt lynne uti,
så fäster sig kanske en mindre noggrann fru ej
vid detta och hvad tjena då de sanna
betygen till.
Nej, för att kunna utfärda sanna betyg,
måste som sagdt vi fruar komma öfver ens om
att hafva något så när lika åsigter om
tjena-rinnornas skyldigheter och rättigheter; och
framför allt, vi måste hvar och en efter sin
försöka att blifva sanna husmödrar.
Ödmjukligen
Fru Anna.
Fjärilen.
Fritt efter Alphonse Daudet.
ugustisolens strålar falla brännbeta i den
vackra trädgården, och blommorna böja
smäktande sitt hufvud vid deras eldkyssar. En
liten flicka i luftig drägt med bara armar och
ben samt en massa ljust hår böljande fram
under halmhatten springer omkring i
trädgården och roar sig att med sin ålders hela
bekymmerslöshet jaga de glänsande fjärilarne.
Från en angränsande skuggig berså
öfvervakat barnets lekar af hennes farfader, en
åttio-åring, f. d. page hos Ludvig XVIII; ban
sitter der med hakan stödd mot
silfverknap-pen på sin käpp, med leende mun och
half-slutna ögon, som emellanåt öppna sig för att
följa den lillas nyckfulla rörelser.
Med en kattunges mjuka behag springer
barnet på en trång gångstig, som slingrar sig
mellan två rosenhäckar, och hon bereder sig
just att med sin håf fånga en vacker fjäril
med röda vingar, beströdda med sammetslika
fläckar. Hon tager ett steg framåt och stannar
sedan, sträcker ut armen, håller andan — —
Ännu ett steg — — Bekymmerslös, utan att
ana faran berusar sig fjärilen i rosens famn
— — ännu ett steg — — nätet sänkes
redan — — men en dallring af luften, en
hastig skugga har varnat fjärilen. Han flyger
upp, visserligen litet osäkert och fladdrande,
men undkommer den hotande faran.
Med ett skrik skyndar don lilla efter, och
förföljelsen börjar; den går öfver gräsmattor
och rabatter, utan att bekymra sig om något
hinder, under det att fjärilen, gnistrande i
solskenet som en lefvande ädelsten, flyger upp
och ned för att undgå sin fiende. En stor fri
yta erbjuder sig for honom i en dam, hvari
ett sorlande källsprång kastar sig. Fjärilen
tror sig räddad och försöker att sätta sig på
ett näckrosblad. Men vattnet, som nedfaller
som ett lätt stänk, gör hans vingar tunga, och
våt och i ett ömkligt skick sjunker han ned
på de hala och klibbiga bladen. Han darrar
af ångest och söker till hälften drunknande att
hålla sig fast. Den lilla flickan har sett denna
hans nödstälda belägenhet och ropar häftigt:
»Farfar, fort, skynda dig! Kom och hjelp mig,
den stackars fjärilen drunknar!»
Och utan att afvakta hjelp af den gamle
hedersmannen, som skyndar dit så fort hans
gamla ben förmå bära honom, ilar bon ut på
stenarne, som sticka upp ur vattenbrynet, lutar
sig ned och räcker den nödstälde fjärilen skaftet
på båfven. Insekten sätter sig der och skakar
sina vingar, som i solen snart återfå sin forna
glans.
Men den lilla begagnar sig af hans
domning, griper honom om hufvudet och hoppar
upp på gräset med ett triumferande utrop.
»Oförsigtiga barnl» ropar farfadern, som
helt andtruten hunnit dit. »Hur kunde du
våga dig ut midt i dammen, luta dig ned och
löpa fara att falla i — då du är så varm?»
»Ack, farfar, jag kunde väl icke se den lilla
insekten dö i det der grumliga vattnet–»
Hon betraktar sin fånge med ömma blickar,
och så tager hon en lång nål, sticker den
genom hans lilla kropp och sätter honom
hastigt-i hatten.
»Så der, ja, nu är det bra!» Och så
springer hon åter skrattande bort.
Den gamle pågen ler ett melankoliskt leende,
och under det han betraktar den lilla flickan,
mumlar han halfhögt:
»Ädelmodig och oförsonlig, öm och grym
på samma gång! Barn — och dock redan
qvinna!» Maria.
m
Remonterande törnrosor.
emonterande törnrosor* kallas sådana, som efter
den egentliga blomningen i juli fortfarande
blomma något så nära hela sommaren: i milda
och frostfria höstar fortfar blomningen här ända in
i november.
För dem, som icke hafva tillgång till
trädgårdsmän, torde kanske följande upplysningar vara
välkomna:
Rosorna älska en naturlig god jordmon, som är
porös och lucker eller lätt kan göras sådan, emedan
rosor såväl som de flesta andra växter fordra, så vida
det bästa möjliga resultat skall uppnås, att luften så
mycket som möjligt kan tränga in mellan
jordpartik-larne. För att uppnå detta bör man så bereda
jorden, att detta resultat uppnås. Len grupp eller
rabatt, hvarpå skalf planteras, bör derför djupgräfvas
(rajoleras) till närmare en alns djup och så, att den
öfre jorden kommer att ligga underst och den undre
öfverst eller kanske ännu bättre så, att den öfre
jorden blandas med den undre. Skulle jorden vara
styf och bindande, böra sådana ämnen som grus,
torfjord, torfstybb, kol och torfaska etc. påföras i
passande mängd och inblandas i akt och mening att
göra jorden porös och lätt åtkomlig för luften. Är
jordmonen deremot lös och sandhaltig, bör lera
inblandas i passande mängd tillika med väl brunna
gödningsämnen, som i så fall helst böra vara af
hornboskap. För vatten-aSopp måste noggrant sörjas.
Hur jorden än är beskaffad, måste den vara åtkomlig
för luften, hvarom jag först och sist vill påminna.
I allmänhet anses gödning med obrunnen spillning
för mindre nyttig, då feimentationen inverkar
skadligt på de nya rötternas utveckling. Då man i de
flesta fall icke kan välja på jorden utan plantera på
den man har, får den gödas, om den är dålig, och
dertill användes bäst för mulljord väl brunnen
gödning af hornboskap i förening med råstampadt
och siktadt benmjöl, hvilket senare visat det yp-
* Ur br N. P. .Tensens nyss utkoraua rikhaltiga förteckning
öfver träd och buskar, törnrosor m. m. från Eamlösa
plantskola taga vi oss friheten aftrycka denna lilla vägledande
uppsats. Red.
perligaste resultat; på sandjord likaledes brunnen
gödning af hornboskap. Lerjord, som är den bästa
för rosor, behöfver i allmänhet icke gödas, men
anses det kunna gagna är det dessutom ett medel mera
att luckra jorden.
Vid sjelfva planteringen kan man icke vara nog
aktsam.
Så snart plantorna hafva anländt, uppackas de ocli
så vida jorden ännu icke är tillberedd jordslås * de
på en skyddad plats och vattnas. Då rabatten eller
gruppen är färdigberedd, jemnad och krattad, skrider
man till planteringen. Planthålorna göras så vida
och djupa, att tillräcklig plats finnes, så att rötterna
icke behöfva böjas. Då sålunda alla förberedelser
äro gjorda, tagas plantorna antingen direkt från
packan eller frän inslagningsstället och sedan svarta
eller bräckta rotdelar borttagits (andra rötter
beskäras ej**) doppas rötterna i en dertill beredd tjock
jord eller lervälling, hvarefter planteringen försiggår.
Man sörje noga för att rötterna blifva någorlunda
jemt spridda och att vid jordpåfyllningen inga
tomrum uppstå utan att alla delar af roten blifva väl
betäckta med jord. Någon trampning af jorden är
icke nödvändig; det är tillräckligt att trycka den
till med handen. De lågförädlade rosorna planteras
här i norden vanligen så djupt, att förädlingsstället,
som är lätt synligt, kommer ett par tum under
jordens nivå.
Sedan planteringen sålunda är verkstäld och
jordytan jemnad, göres en liten grop omkring hvarje
planta och vattnas ymnigt, till dess man kan vara
viss om, att all den rötterna omgifvande jorden
blifvit genomvåt; derefter och sedan vattnet tärt ned
och jorden »satt» sig jemnas gropen och platsen
omkring plantorna täckes med halfiörmultnade löf,
fullkomligt brunnen gödsel, granbarr eller dylikt, för
att hindra jordea ait torka, skorpa sig och spricka.
Under hela planteringsarbetet far man noga tillse,
att plantornas rötter icke onödigtvis utsättas för torka,
drag eller solljus. Det afstånd de lågförädlade
re-montant-rosorna behöfva inbördes är 2’Ii—3 fot. De
stamforraade sättas sålunda, att ett par tum af sjelfva
stammen komma under jordytan. För öfrigt
verkställes arbetet lika med de lågförädlade.
Eästa tiden för plantering är våren, allt efter
trakten och årets beskaffenhet i mars, april eller
halfva maj. Höstplanteringen kan verkställas
likaledes efter platsens beskaffenhet i sista hälften af
september och oktober samt ganska ofta i sydligare
trakter äfven i november. I hvilket fall som helst
bör riklig vattning ega rum, som upprepas i fall
väderleken är torr om våren. Företages planteringen
om hösten, är det tillrådligt att genast efter
sättningen utföra vintertäckningen (se nedan).
Högstam-miga rosor böra helst uteslutande planteras om våren.
Efter verkstäldt planteringsarbete afskäras på de
lågförädlade alla grenarne ett par tum ofvan jordens
yta samt på de stamformade 3 tum från kronans
ursprung; försumma ej deltal
Vintertäckningen af de remonterande rosorna är
ett mycket vigtigt arbete och rätt utförd ger den,
äfven på mycket kalla lägen och långt upp i norden,
ett säkert skydd mot frosten. För den lilla möda
och omtanka man offrar på denna del af
remontant-rosornas kultur får man riklig ersättning följande
sommar. Att bestämma någon viss tid är omöjligt
i ett land med så stor utsträckning från söder till
norr som vårt. Som allmän regel kan fastslås, att
den bör företagas innan vintern inträder. När
sålunda tiden närmar sig, då vintern vanligen inträffar,
förr eller senare, allt efter ort och ställe, skrider
man till verket. Låt oss först tala om de
lågförädlade såsom de öfvervägande mest brukliga och
fördelaktiga. Jord och sand äro det absolut bästa
material, då den har skyddat remontantrosor mot de
hårdaste vintrar. Sedan grenarne blifvit (i fall de
äro böjliga) nedböjda till samt med tillhjelp af
käppar och krokar fästade vid jorden, öfvertäckas de
med ett lager af lucker jord eller sand minst 6 tum
öfver grenarne; eller också kan busken behålla sin
naturliga upprättstående form, och tillkupas i så fall
med jord eller sand till en höjd af minst l’/z fot,
så att det hela får utseende af en jord- eller
sandhög med istuckna grenar.
Gammal svartnad garfvarebark anses äfven för
skyddande, men derom eger jag ej tillräcklig
erfarenhet. Skulle, sedan busken sålunda blifvit
tillku-pad, någon gren befinnas så lång, att den svänger
för vinden, bör den afkortas. Med en sådan
täckning uthärda de mycken frost och skulle de öfversta
grendelarne, som äro obetäckta, frysa, gör det
ingenting, ty de skola i alla fall bortskäras. De
stamformade nedböjas försigtigt till jorden, der de fästas
* Härmed förstås att, innan man är lardig att plantera,
provisoriskt plantera, eller att med frisk jord belägga rötterna
för att bevara dem mot torka till den egentliga planteringen
kan försiggå. Man uppsöker dertill eu lugn oeh skuggig plats.
** Dertör tillser man noga att rötterna vid jordslagningen
icke brytas, skafvas, torka eller på något annat sätt skadas.
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
