Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. Fredagen den 26 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal
abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af
IDUN
Idun, erhålla* c<t gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
oss en riktigt glad dag. Der skulle nämligen
en hel sagoverld utbreda sig för våra
skåde-lystna blickar. Vi skulle fä leka tillsammans
med prinsar och prinsessor eller skulle vi gråta
en stund med en stackars skön och god flicka,
som förtrycktes af en elak styfmor oeh en stygg
oeh ful styfsyster, för att sedan så mycket mer
glädjas med henne, då befrielsen kom i
skepnad af en ung oeh ädel riddare; sköna feer
utbredde der för oss sina lysande håfvor och
ledsagade oss genom salar strålande af guld
och ädelstenar; bergakungar och skogsnymfer,
tomtar, elfvor och andra underbara väseu skulle
vi i den gamla hyddan få göra bekantskap med.
Intet under således, att vi gingo dit glada
oeh förhoppningsfulla i hågen.
Det var kojans herskarinna, den gamla, blinda
madam Lind — af oss kallad madam Blind
— som, sedan vi satt oss i en ring omkring
henne, med ett betydelsefullt: — »Det var en
gång» —- öppnade dörren till den underbara
sågo verlden.
I djupaste fattigdom bodde den gamla här
med sin dotter, båda i kyrkboken upptagna
såsom »fattighjon». D. v. s. församlingen gaf
dem ett årligt underhåll af vissa kappar säd
oeh några riksdaler till jul oeh midsommar.
Dessutom bodde de hyresfritt och fingo skörda,
hvad den lilla täppan kunde afkasta.
Men med detta hade ej de båda qvinnorna
kunnat lifnära sig, hade de ej tillika arbetat
dag ut och dag in.
Med otrolig flit klippte den blinda trasor,
hvilka Fia sedan ordnade och i sin väfstol
slog samman till de grannaste mattor.
När då en bundt var färdig, lades den på
en kälke eller en bondes vagn och fördes till
staden, hvarifrån Fia i stället hemförde det
oumbärliga kaffet och sockret samt andra små
förnödenheter.
Dessa Fias stadsresor voro for oss också
glädjedagar — d. v. s. då det var vår tur
att under hennes bortavaro hafva modern hos
oss. Det var nämligen en gång för alla
bestämdt, att madam Lind skulle i ordning och
tur vistas hos några familjer i socknen de dagar
Fia var borta.
Vi barn kunde således icke vakna vid någon
gladare underrättelse än den, att madam Lind
var kommen. Fort gick det att få kläderna
på, att tvättade oeh kammade gå in oeh helsa
och derpå komma fram med den sedvanliga
frågan: »Har madam Blind någon Dy .saga
i dag?»
Oeh en sådan hade hon också alltid i
beredskap lika visst som att vår mor måste åt
henne alltid ha i beredskap en
strumpstickning. Sysslolös kunde den gamla aldrig vara.
Men det var ieke allenast som
sagoförtäljer-ska hon fängslade oss. Hon hade äfven ett
outtömligt förråd af rörande ballader om stolta
riddare oeh sköna jungfrur samt gamla
folkvisor, hvilket allt hon sjöng med visserligen
något darrande, men dock rätt behaglig röst;
hvarjemte hon äfven uppträdde som skaldinna,
gåt- oeh charadforfattarinna.
När jag nu tänker till baka på den gamla,
som ur sin beständiga natt framkallade denna
rikedom af bilder, hela denna liffulla verld,
der ondskan, lögnen och falskheten bekämpades
och alltid besegrades af det goda, sanna oeh
slcöna, inser jag väl, att dertill fordras den
rikaste fantasi, ett förvånande minne, mycken
erfarenhet samt först och sist ett aldrig
tröttnande begär att leda och böja barnasinnet in
på det godas och sannas väg. — Då
reflekterade jag icke deröfver, utan lyssnade blott
med aldrig slocknadt intresse.
Men huru hade dä denna begåfvade qvinna
kunnat blifva ett fattighjon?
Det är just hennes historia jag här vill
uppteckna såsom jag sjelf hörde den en
Sophiadag, då vi efter vanligheten kommit att
gratulera den gamla.
Varm och strålande blickade vårsolen ned
frän den klarblå himmelen, foglarne sjöngo,
skogen doftade och hela naturen strålade och
log i ungdomens första fägring. Den grå kojan
hade till och med under de nyss lofvade
rönnarna fått en ungdomlig anstrykning. Det
ojemna torftaket prunkade i frodig grönska och
så väl derifrän som ifrån täppans gräsmatta lyfte
maskrosorna högt sina lysande blomkorgar,
liksom ville de bjuda sitt guld åt dagens fattiga
hjeltinna.
Dörren stod öppen — tysta -inträdde vi den
ena efter den andra, till dess vi samlats kring
den blinda, i hvars knä vi under högljudda
gratulationer nedlade de medhafda håfvorna af
kaffe, socker, färskt bröd m. m.
Kojans inre, såsom det då tedde sig, står
ännu lifligt för mitt minne: Spisen upptog
nära en fjerdedel af rummet och på den sidan
deraf, som ej hade eldstad, stodo uppresta nyss
utslagna björkqvistar, på det grofva, ojemna
golfvet låg friskt doftande elggräs oeh på de
af älder och rök svärtade takbjelkarne sutto i
allsköns lugn tvänne filosoferande hönor. Midt
emot dörren var gafvelfönstret beläget med sina
små blyinfattade glasqvadrater, skimrande i alla
regnbågens färger; dessutom pryddes det af en
ren oeh hvit gardinbit och ett par blommande
balsaminer. Framför fönstret stod
camnsdags-bordet, en grof, men ren handduk var bredd
deröfver ocli derpå prunkade i en stenkruka
en väldig qvast af blåsippor, hvitsippor och
häggblommor, hvilka tillsammans förlänade något
ungdomsfriskt och behagligt åt den åldriga stugan.
På en hög hvitmålad »dragkista» stod husets
porslinsförråd exponeradt. Först tronade då en
ståtlig oeh grannt utsirad tillbringare, hvilken
från sin upphöjda plats vändo en förnäm, fast
något spräckt profil åt den inträdande. Den och
några storblommiga kaffekoppar, hvilka gjorde
sig all möda att dölja förlusten af öron, hade
tydligen sett »bättre dagar». Några spräckta
hvita tallrikar, en karott, en sockerskål och
tvänne glas syntes tillhöra en yngre
anspråkslösare generation. På väggarna hängde några
af rök svärtade taflor, bland andra en
föreställande »Lidner i sitt hem», hvilket i
förbigående sagdt såg så torftigt och trassligt ut,
att madam Linds i jemförelse dermed kunde
kallas elegant.
Vid fönstret på långsidan stod Fias väfstol,
i hvilken en lärftsbit för tillfället var uppsatt.
Detta fönster skymdes hvarken af gardin eller
blommor. Fia behöfde det sparsamma ljus,
som insläpptes genom de små rutorna. På
fönsterposten hängde endast almanaeken och en
liten spegel. En säng ocli ett par klumpiga
karmstolar fullständigade stugans möblering.
I en af de sistnämda satt nu dagens åldriga
hjeltinna med knäet fullt af paket "och med
händerna välsignande utsträckta öfver våra
hufvud.
Fia gjorde upp eld for att koka kaffe och
madam Lind föreslog, att vi skulle fira dagen
ute under rönnarna. »Jag ser visserligen ej
Guds härliga natur,» sade hon, »men jag
känner doften från Hans örtagård oeh hör
foglarnes lofsånger.»
»Söta, snälla madam Lind, berätta eu saga
för oss!» ljöd den vanliga bönen — denna gång
från den yngsta —- sedan vi på bästa sätt
placerat oss under rönnarna.
»Barn,» svarade då den gamla med allvarlig
och sorgsen röst, »viljen I först lofva mig en
sak ? — Kalla mig aldrig madam Lind! Detta
namn, som utgjort mitt lifs olycka, vill jag ej
höra uttaladt från edra läppar. Kallen mig
såsom I mången gång förr i er barnslighet
brukat: madam Blind. Lofven I det?»
Ehuru belt häpna öfver hennes begäran
svarade vi dock »ja.»
Gumman återtog: »I hafven bedt om en
saga. Denna gång vill jag för er omtala mitt
lifs sorgliga saga. Men, märken det, barn, endast
för att visa er, huru menniskan under ett belt
långt lif kan få lida för oeh begråta sina
obetänksamma oeh lättsinniga handlingar i
ungdomen.
Äfven jag hade ännu ett godt hem och en
kärleksfull fader, men en moders kärleksfulla
skydd och ledande hand voro likväl jag och
min ett par år äldre syster ty värr i saknad af;
hon lemnade oss för alltid, då jag endast var
tre år gammal. Min far var bruksinspektör
oeh åtnjöt allmän aktning oeh vårt hus var
kändt såsom angenämt och gästfritt.
Vi erhöllo en efter den tidens fordringar
god uppfostran, hade en guvernant, som ansågs
ovanligt skicklig och bildad och som äfven
lärde oss allt utom det enda nödvändiga.
Visserligen hade vi också kristendomstimmar, men
jag tror, att hon var lika glad som vi, när vi
ändtligen rabblat upp de långa katekes- och
psalmlexorna. Hvad vi läst oeh om vi förstått
det, frågades det aldrig efter.
Hon lärde oss i stället älska en annan
läsning, hvilken för ett ungt sinne kan blifva
högst förderflig, då den företages utan omdöme
och urskilning — nämligen romanläsning. Och
i min ungdom öfverflödade det af gudlösa,
slipp-riga och fantasiuppjagande romaner; just sådana
var det vår guvernant sjelf läste och äfven
satte i händerna på oss — och som jag i
synnerhet riktigt slukade med passion.
Jag blef konfirmerad, hade uttalat de dyraste
löften under djup rörelse och många tårar,
hade fattat så många goda och allvarliga
föresatser; hade fått som jag trodde ett intryck
för lifvet. Men min guvernants ord, att jag
sedan jag nu blifvit stor dam, nog sjelf snart
skulle få spela rollen af hjeltinna i någon
intressant roman, gjorde dock det djupaste och
varaktigaste intrycket. Och som jag såg bra ut,
var liflig oeh glad, blef jag ock inom vår
sällskapskrets firad, eftersökt och smickrad, så att
de allvarliga föresatserna allt mer trängdes i
bakgrunden af egenkärleken oeh fåfängan.
Någon för mig passande hjelte fann jag dock
ej; de unga män, som gjorde mig sin kur,
voro för alldagliga att komma mitt romaneska
hjerta att klappa.
Mitt glada sorgfria lif tog dock snart slut.
Då jag knapt var 20 år, dog min far och som
han ej lemnade något efter sig, måste min syster
och jag för alltid lemna vårt glada lyckliga
barndomshem.
Jag kom till L—s prestgård — presten der
var en slägting — och der hade jag det nog
godt och bra, men mitt lifliga sinne tröttnade
dock snart vid det tysta, enformiga lifvet hos
det gamla, barnlösa paret.
Mina romantiska griller hade ock så till vida
förändrat sig, afct jag nu icke längre undrade,
hvarifrån jag skulle få mig eu hjelte, utan huru
jag skulle kunna få ett eget hem oeh en egen
verkningskrets. (Forts.)
m-.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun finnes hos
alla edra bekanta!
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
