Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. Fredagen den 2 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för l r% | I hl månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret i I U U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
sqvallret från de högre kretsarne väller som
en smutsig ström nedåt till de lägre, på
sin väg medtagande den ena historien efter
den andra, om huru den och den låtit
betala en drägt, en prydnad, ett attribut till
någon kostym af de medel, som influtit till
de fattiga. Oeh i stället för den
tacksamhet, man påräknat för en falsk välgörenhet,
har uppstått bitterhet och ett ännu djupare
elände.
Ja, i sanning djupai-e, dels derför att
modet fallit med de ramlade
förhoppningarne, när summan blifvit mycket ringare
än man väntat, dels har eländet förvärrats
derigenom, att penningarne utan vidare
blifvit lemnade till fattiga, hvilka ej förstått
att på ett förståndigt sätt använda ett större
penningbelopp, och i båda fallen har en
öfvergifven belägenhet blifvit följden af detta
slags välgörenhet.
Denna — så förekommer det mig —
liknar de grafstenar kärlekslösheteu reser
öfver en aflidens hvilorum. Man afbördar
sig på en gång sin skyldighet; sedan låter
man ogräset växa bäst det vill kring den
dyrbara vården.
De olyckliga, som en gång varit föremål
för i fråga varande välgörenhet, bli oftast
rent glömda och öfverlemnade åt sig sjelfva.
De ha ju en gång fått en stor hjelp, de
kunna ej begära mera ...
Då jag var en ung flicka, var det nära,
att både jag och mina två närmaste
vänner kommit med i en dylik tillställning.
Men, till lycka för oss tre, började
sqvaller-floden stiga högt, innan tillredelserna till
tablåerna och balen riktigt börjat. Då
föreslog den äldsta af oss tre, att vi skulle
draga oss till baka och till den bestämda
inträdesafgiften lägga de summor, som våra
festdrägter skulle ha kostat, samt dermed,
under den långa väntetiden, understödja den
i fråga varande familjen.
Sedan ha vi tre, hvar på sin ort,
fasthållit detta bruk och i öfrigt så mycket
som möjligt sökt skydda olyckliga från de
svåraste följderna af dylika nöjen. Men
de hafva hittills varit för få, som delat detta
vårt arbete. Kanske bli vi flera med tiden.
»Madam Blind».
Ett minne, upptecknadt af F. M. C.
(Slut fr. föreg. n:r.)
/<S-:il prestgården kom ibland en gammal
ungkarl, komminister från denna
församling, hvilken sades vara mycket rik. Och
förespeglande mig, huru präktigt och
bekym-merfritt jag skulle få det såsom hans fru samt
huru jag skulle styra hus oeh man efter mitt
tycke, hade jag utsett den gamle komministern
till min man. Och snart hade jag ock den
tillfredsställelsen att svara ja på hans anhållan
om min hand. Och så blef jag prestfru i den
församling, der jag nu sitter såsom
fattighjon.
Men min uträkning att få styra och ställa
som jag ville gick dock om intet. Jag
blef i stället rättvist straffad för mitt lättsinne
att gifta mig med en man, för hvilken jag
kände hvarken aktning eller tillgifvenhet och
hvars karaktär under den dagliga sammanvaron
visade sig vara fullkomligt ur stånd att
uppväcka dylika känslor. A . . . var en gammal
tvärvigg, som ej hade tanke för något annat
än sig sjelf, sin pipa och sina inkomster.
Litet eller intet frågade han efter mig, sedan
jag väl blifvit hans hustru. Han hade gift
sig hufvudsakligen för att få en hushållerska,
som ej kunde flytta ifrån honom.
Det var dessutom en allt annat än lätt
uppgift att sköta hans hushåll, ty han var
förfärligt snål så väl mot mig som mot sitt
folk, under det han likväl fordrade, att man
skulle arbeta som en slaf från morgon till
qväll.
Och ville jag någon gång försöka göra några
ändringar till ett bättre för vårt husfolk, satte
han sig på det bestämdaste deremot och lät
mig höra, att jag endast hade att rätta mig
efcer hans vilja oeh, efter som han tagit mig
af ren barmhertighet och jag ingenting fört
till huset, jag följaktligen ingenting heller hade
att befalla öfver.
Med denne gamle despot kände jag mig
slutligen högst olycklig. Ingen kunde jag
förtro mig ät, ingen kunde jag utbyta en tanke
med, ty främmande i huset ville min man
aldrig veta af oeh »springa från hus oeh hem
och öfverlemna det åt pigorna», fick jag på
inga vilkor.
Jag hade hoppats att, sedan jag fått ett
eget hem, emellanåt — om ock blott på
några dagar — få hafva min syster hos mig.
Äfven detta hopp blef gäckadt. A .. .
förklarade, att han hade nog med qvinfolk i huset;
han ville ej veta af ett till.
Och då jag slutligen erhöll den smärtsamma
underrättelsen om denna min älskade systers
plötsliga död, kände jag mig öfvergifnare och
olyckligare än någonsin.
I denna min ensamhet kände jag dock ett
outsägligt behof att älska någon, att finna en
varelse, for hvilken jag kunde utgjuta mitt
hjerta. Och hade min man vid denna tid
fäst den ringaste uppmärksamhet vid mig, visat
mig den minsta vänlighet eller velat förstå
mitt efter kärlek trängtande hjerta, tror jag,
att mycket kunnat blifva annorlunda; att jag
af tacksamhet skulle slutit mig till honom
i stället för att blifva mer och mer aflägsnad
och främmande, hvilket jag nu genom hans
köld, despotism, gnat oeh orättvisa blef.
Som han emellertid började bli skröplig och
klen, tog han en rättare, som skulle sköta
bostället. Något ståtligare och vackrare än denne
unge mans utseende hade jag aldrig sett ens i
mina drömmar. Då han gick i sin grofva
arbetsdrägt, såg han ut som en förklädd grefve —
åtminstone syntes han mig så.
Dertill kom, att han vid alla tillfällen på det
mest grannlaga sätt sökte vara mig till tjenst
och nytta samt afvända alla obehag och
förargelser, hvilka i så rikt mått förut kommit
mig till del.
Jag gjorde mig ej närmare reda för mina
känslor, men jag tyckte mig ej längre vara
så ensam och olycklig.
Jag blef enka.
Och fastän jag då hade min syn i behåll,
var jag likväl blindare, än hvad jag nu är.
Ung, öfverspänd och bedårad, som jag var,
blef jag efter enkeårets slut hustru åt Lind —
min mans rättare.
Jag hade efter A . . . erhållit ett vackert
bo och ett rätt stort kapital. Med detta
köpte Lind ett hemman uppe i socknen, der
jag ändtligen väntade mig finna den sällhet,
efter hvilken mitt hjerta så länge förgäfves
trånat.
Men — han, som under den tid jag
kallades prestfru var min underdånige slaf, blef
som min man en ohygglig tyrann. Så mycken
råhet och elakhet, list och förställning kunnen
I barn ej föreställa er, oeh det dröjde länge,
innan jag kunde fatta hurudan den man var,
som jag skänkt mitt hjertas första kärlek.
Jag vill ej besudla edra öron med allt det
grymma lidande jag såsom hans hustru måste
genomgå, det kan vara nog nämna, att
mången vinternatt må9te jag med mina tre små
barn fly ut i byn undan hans mördande hugg
och slag. Dertill kom nöd och fattigdom, ty
allt hvad vi egde hade han så småningom
dränkt i bränvin. Min ångest, mina böner
oeh tårar, barnens rop om bröd — intet
bevekte honom. Jag försökte arbeta på än det
ena, än det andra för vårt uppehälle, men
äfven min ringa förtjenst rvcktes ur mina
händer och nedlades på krogen.
Slutligen gjorde den olycklige sig äfven
skyldig till brott emot den borgerliga lagen,
hvarför han blef dömd till några års fästning och
förlust af medborgerligt förtroende, ty sådan
är lagstiftningen. Så länge han i åratal blott
pinat och på det grymmaste sätt tyranniserat
hustru och barn hade han fått behålla sitt
förtroende som medborgare — dermed hade lagen
oeh samhället intet att skaffa. Den tiden
åtminstone stod hustrun fullkomligt utan värn
och skydd gent emot en så rå och grym make.
Och derför har jag ock på mina knän tackat
och skall alltid i mina böner välsigna den
ädle kung Oskar för hvad han gjorde att
förbättra qvinnans ställning.
Upplysningsvis må här tilläggas, att, då
Konung Oskar den l:ste efter att ha
sanktionerat bestämmelsen om hustruns lika giftorätt
med mannen i all den lösa egendom de ha
eller få samt systers rätt att ärfva lika med
broder en gäng besökte staden U. . ., lät
madam Lind kläda på sig sin svarta klädning
och bästa negligé och lät Fia leda sig till
staden direkt till landshöfdingeresidenshuset,
der kungen logerade, och anhöll om audiens.
Denna beviljades och — berättade hon sjelf —
då jag trädde in för den ädle menniskoälskande
monarken, föll jag genast på knä för honom,
och då han med mild stämma frågade, hvad
jag önskade, svarade jag, att fattig och blind,
som jag var, begärde jag ingenting annat, än
att pä mina kniin få tacka för hvad ban gjort
för qvinnan.
Efter denna lilla afvikelse, som dock visar,
hvilken ställning madam Lind intog gent emot
qvinnofrågan på sin tid, återgå vi till hennes
egen berättelse.
»Genom välvilliga menniskors hjelp erhöll
jag under min mans bortavaro anställning
såsom lärarinna i socknen. Folkskolan var icke
ordnad då som nu: en gammal soldatenka
hade dittills varit den enda, som lärt de små
att läsa.
Ehuru nedtyngd af bittra minnen, var detta
dock för mig en fridsam och lycklig tid. Af
hela mitt hjerta älskade jag min skola och
mina små lärjungar och blef af dem varmt
älskad till baka.
Men min stilla lycka förbyttes dock slutligen
i ångest och bäfvan, då jag måste börja livade
dag i fruktan att min plågoande skulle komma
till baka.
Och han kom äfven. Men så eländig, så
sjuk — nästan döende. Och inom några
dagar hade han ock blifvit kallad inför en
högre domstol. Måtte Gud vara hans själ
nådig!
Jag var således för andra gången enka.
Och med min skola, hvilken allt mer
tillväxte, hoppades jag nu fä rigtigt bra; men
ännu en hård pröfning skulle jag genomgå.
Jag hade gråtit för mycket . . . Jag blef
blind.
Mig återstod att med mitt yngsta barn, de
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
