Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. Fredagen den 2 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- | rv I l hl Idun, erhållas cct gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af I L) vJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
andra tjenade, komma på fattigvården. Oeh
så fick jag mig en fristad anvisad i denna koja,
hvilken dock med all sin fattigdom är mig
outsägligt kär, ty i mitt mörker här hafva
dock min själs ögon blifvit öppuade, och jag
har fått syn på huru Gud är en helig och
rättvis Gud, men ock en barmhertig och
nåderik fader, »som vill att alla merniskor stcola
. frälste varda och till sanningens kunskap
kommat.
Och nu väntar jag blott, att Herren i sin
nåd snart måtte komma och föra mig från
mörkret till sitt eviga ljus.»
Sophiadagen året derpå stod den gamla kojan
ödslig och tom. »Madam Blind» hade fått
utbyta denna sin fristad mot en ännu tystare
och fridfullare på kyrkogården. Hon hade
slutligen blifvit förd från mörkret till ljuset.
Säg mig, du blåa blomma...
§äg 3iu ߣåa -ßfomma, ?ivi güt-m-
mat 3aojCje.nl> tåt
■på 3ina ßEa3 i auafa aftonstunden —
fiui ßcjet 3-u. 3ltt hufvud ftå tungtj nat
vinden gåt
med ||at éå ttj-àta genom gtona Eu,n3en?
©cft ߣåa ßüomman àuatat oefi. unga
svennen ttj.6»:
nät öoE gåt ne3 v pu.tput ßott om süogen,
en 6otg6en ftieba fiommetj fion get mig
på Hi£Af>
oefi. Set mtg uata fienne aiitvd ttogen.
ØCcfij 3en så vafcmt fion äf»fiat fiat nu
en annan flat-
på fienne go6üen icfie meta tänüet,
oefi- 3etj?öt gfä3j-en6 -ßPomatet ej. fienneA
fije-tta -Bät,
oefi 3etj?öt 3aggen gfimmat fiät oefi
fi Bände t.
Øefi- 3aggena gfittet, goMe, ät vdet tåtat
Uott,
60m cpäfüen» uemo3 ofvet ängen gtåtet-
att totfia uåta tåtat vv motgom>vn3en
j!ått,
en fiy66 get J;Eicfi.anA ogon aoE£j.u& åtet!
Daniel Fallström.
Om barns agande.
Svar till »Ungkarls.
har i n:r 43 af Idun framstält några
funderingar rörande barns agande, hvilka
synas mig tarfva att i vissa delar icke blott
modereras utan rent af motsägas.
Jag ger eder gerna rätt deri, att ni, ehuru
ungkarl, är berättigad tala i detta ämne. Jag
är ock ense med eder deri, att agandet icke
bör få vara en afledare för fars eller mors
dåliga humör o. s. v. Jag medger äfven, att
örfilar och hårdragningar äro fullt olämpliga
tuktomedel. Och dessutom anser jag i likhet
med eder, att kroppsaga bör så litet som
möjligt förekomma. Att »slå barn» bör icke ens
vara nämdt bland oss.
Fast än jag sålunda i mycket tänker lika
med eder oeh på grund af rik erfarenhet
vägar uttala ett gillande i hufvudsak af edra
åsigter i större delen af uppsatsen, måste jag
dock protestera på det eftertryckligaste mot det
ni sagt i slutet af den samma — för så vidt
ni menar allvar med hvad ni der säger, hvilket
man kan vara frestad att betvifla i betraktande
af de förnuftiga åsigter, ni i förra delen af
uppsatsen uttalat.
»Man skall slå alla barn i början,» säger
ni. Ni tillägger sjelf: »Satsen låter
upprörande, barbarisk», och så är den i sanning.
Det vore förfärligt, om eder lära skulle börja
praktiseras. Lindebarn, barn, som icke kunna
reflektera öfver orsakerna till »stryket», skola
ändock gång på gång få smaka riset! Usch
då! Till all lycka skola dock mödrarne af
helt naturliga skäl för alltid blifva döfva för
eder lära, det är min fasta öfvertygelse. Ni
har tydligen af rädsla för det ena diket kört
omkull i det andra. Ni har visat eder så rädd
för, att agandet skulle bli försummadt, tills
det vore för sent, att ni förordat dess
användande alldeles för tidigt.
Den sunda, lugna erfarenbeten gifver
otvetydigt vid handen, att kroppsaga i regel ej bör
användas förr än barnet är l1/2 à 2 år. Då
är det ännu god tid att taga bort möjliga oarter
hos det samma; och ett tidigare agande kan
lätt medföra de vådliga följder, ni i eder
artikel påpekat såsom de der kunna uppstå af
ett hårdt och orättvist behandlingssätt i
allmänhet. Ni skulle blott varit med och sett,
huru svårt det är att bringa till tystnad ett
barn, som fått aga i en för tidig ålder, och
som råkat i konvulsivisk gråt, och ni skulle
rysa för edert uttalande. Det torde icke heller
vara så få, hvilka få vandra sin väg fram
genom lifvet i idiotisk dimma just till följd af
— för tidig kroppsaga.
Det andra edert uttalande, som synes mig
tarfva en allvarlig gensaga, är det, att barn
icke böra få kroppsaga efter det fjerde året.
Huru vill ni då, att en moder skall bete
sig, om hennes lilla fyraåring icke med goda
ord och föreställningar kan bringas till lydnad?
Skall hon låta saken bero, skall hon redan då
gifva sig och inrangera sig i de »lydiga
föräldrarnes» led, utan att använda det medel,
som af forntida vise ansetts så välgörande, att
en till och med vågar det djerfva påståendet:
»Den sitt i-is spar, hatar sitt barn*.» Många
föräldrar finnas nog, som till följd af lojhet
eller en otillbörlig svaghet handla på detta
sätt, men icke blir väl saken derför rätt. Sant
är ju, att man lätt kan förderfva
ambitionskänslan hos barnen och förbittra i stället för
* Och nog är ungdomen tidigt utvecklad nu för
tiden, men icke måtte väl barndomen vara slut vid
inträdet i fjerde året.
förbättra genom att aga dem, sedan de blifvit
för stora för kroppsaga. Men att
åldersgränsen härvid bör vara det fjerde året, det vågar
jag bestrida. Hade ni sagt åttonde eller tionde
året, då skulle jag kunnat instämma med eder.
I allmänhet anser jag det böra med
eftertryck framhållas, att riset må sparsamt
användas, men ej borttagas; och att ett så vigtigt
ämne som det om barns agande bör behandlas
med stor vaksamhet.
Jag törs dock icke nu låta mig föras vidare
i det intressanta ämnet. A. P. L.
Längtan.
Ett stilleben efter naturen.
^f|^Eär jag om qvällarne sitter vid mitt öppna
fönster oeh låter blicken ila hän öfver
nejden, medan den ljumma svalkande
sommarluften vederqvicker mina sinnen, då kommer
det öfver mig en känsla af oändligt välbehag.
Är jag vaken, eller drömmer jag. . ? Nej,
det är ingen dröm denna egendomliga tafla,
så full af frid och rörlighet på en gång, så
förtjusande i all sin pittoreska brokighet. Det
är en ljuf verklighet.
Vare sig himmelen är klar och som i går
beströdd med glänsande, i olika färger
skiftande reflexer från den nedgående solen, eller
den är mulen och dyster oeh grå som i afton,
så finner jag taflan förtjusande.
Närmast kring mig ligger en stor bakgård,
full af gammalt virke och kasserade bräder,
lemningar af det Stockholm som gått. Denna
bakgård bildar en trekant, begränsad af tvänne
vägar, som slutligen sammanlöpa till en. Om
dessa vägar ha namn, vet jag ej, men folket
kallar dem gator. Besynnerliga gator utan
boningshus, men om aftnarne upplysta af lyktor.
Dock är det icke »gatorna», som intressera
mig; det är folket, som går på dem, folket,
som bebor de små rödmålade husen jag ser.
Dessa ligga lika långt från vägen, som de äro
åtskilda från hvar andra, och tillhöra alla en
försvunnen tid. Det är i synnerhet ett af
dem, en koja med fönster mycket mindre än
deras grönmålade luckor, som tager mitt
intresse i anspråk.
Belägen vid foten af en vidsträckt,
gräsbevuxen höjd, från hvars topp en gammal
förfallen väderqvarn reser sig, är denna koja en
af de minsta jag sett. Man har sagt mig, att
den upplefvat öfver sju decennier, att den för
en tjugo, tretio år sedan var en illa beryktad
utkrog och ett tillhåll för Stockholms drägg.
Huru dermed förhåller sig, vet jag ej, men
»Lill-Jans», till hvars omgifningar den hörde,
har icke haft det bästa rykte om sig.
Men tiderna förändras. Slopadt är det
gamla »Lill-Jans», och blott några enstaka
ruckel här och der bära ännu vittne om, hur
trakten såg ut. Nu reser sig några hundra
steg här ifrån och omgifvet af en präktig
skogspark ett prydligt stationshus; man hör
lokomotivets hvisslingar då och då och ser
ständigt folk, som går till eller från stationen.
Jag för min del finner dock vida större
behag i utsigten rakt framför mig och allra
mest i den rödmålade kojan.
Den bebos af en fattig arbetarefamilj, en
enkling med tre barn. Hvarje afton vid
åttatiden ser jag honom komma hem från sitt
arbete och mötas vid grinden af sina barn.
Det äldsta är en flicka om sjutton år, lång
och smärt, blond oeh med de vackraste blå
ögon jag sett. Hon är alltid prydligt, men
tarfligt klädd i en ljusgrå drägt och på huf-
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
