Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. Fredagen den 2 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig I Pl I I M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
vudet bär hon en röd sjalett. För sina syskon,
två gossar, är hon som en mor, och hemmet
sköter hon med en raskhet och duglighet utan
like. Hon är mer utbildad till förståndet än
farsgubben sjelf, som beundrar henne.
Det ligger i denna flickas sätt och hela
yttre något, som skiljer henne från flickor af
samma klass. Ingenting af dessa flumsiga och
påflugna slinkfasoner, ingenting af dessa oblyga
miner och ögonkast. Hon förstår att »hålla
på afstånd» genom en medfödd värdighet, som
är en förening af qvinlig stolthet och
blygsamhet.
Också ser jag henne aldrig vara föremål för
grannpojkavnes råa skämt. De hysa allmänt
respekt för den unga husmodern.
Lyckliga familj, huru ofta har jag ej med
stilla vemod sett er till sammans sittande i
den lilla bersån oeh förtärande er tarfliga
aftonmåltid! Litet varm potatis på en karatt, litet
sill och smör, mjukt bröd och nysilad mjölk
— allt snyggt och fint ordnadt på ett bord
med hvit duk.
Det är snart tre månader sedan jag första
gången såg denna lyckliga familjegrupp, och
ännu har jag icke sett mig mätt på den.
Hvem vet hur det skulle vara, om
medelpunkten deri vore borta? Det är hon, som
först väckte min uppmärksamhet, och jag kan
nästan säga, att jag känner henne en smula.
Men det är en egendomlig bekantskap.
Den ensamme unge mannen der uppe i det
stora huset, hvilken med sådant intresse följer
hennes steg, har oekså väckt hennes
uppmärksamhet. Men hon bryr sig icke mycket om
mig; en förstulen blick då och då eller ett
småleende, det är allt.
Men det är mycket nog för en ung man,
som lefver i ensamhet och längtar efter drömd
lycka.
Kanske.... Hvem vet hur sakerna kunna
gestalta sig? Ibland kommer det på mig en
besynnerlig känsla af jag vet icke hvad. Jag
skulle vilja tala vid dessa lyckliga menniskor,
skulle vilja hedras af deras vänskap och . . .
och . . . Detta blonda hår, denna friska hy och
dessa blå ögon förvirra mig. Detta vackra
barn med sitt milda utseende har väckt något
i mitt bröst, som jag aldrig förr erfarit. Jag
tror nästan, att jag nu anar, hvad det vill säga
att vara lycklig. Charles.
m
Natur och kultur.
Ett sommarminne.
anner du det lilla röda torpet der borta
i skärgården? Långt ut vid stora
farleden ligger det och om vintern, när sjön lagt
sig, oeh den kalla blåsten tjutande far genom
trädens grenar, och den hvita snön hopar drifva
på drifva, så att den lilla stugan nästan
gömmes under det kalla täcket, — då är der
ödsligt och dystert ibland. Men om sommaren,
när böljorna gunga fiiskarens båt och glittra
i den tidiga morgonstunden som millioner
diamanter, när skogen står full af linnea och
pyrola under de gröna doftande granarna, der
den lena mossan bäddar mjukaste sängar, och
när sommaraftonen är så ljus, att skymningen
endast mildrar dagern, gör färgerna mera
förtonande, mera smekande för ögat — då är
det lilla torpet förtjusande. Långt ut plöja
de stora ångbåtarna sina glänsande banor, visa
sig vid horisonten såsom en påminnelse om
civilisationen, om det rörliga menniskovimlet,
och medan de gifva taflan lif, bilda de en
motsättning till det lugn och den uppfriskande
känsla af naturlif, hvaraf du gripes på det
lilla torpets steniga strand.
Böljorna slå, slå, slå mot stranden,
melodiskt sakta, entonigt söfvande, en vaggsång för
oroliga tankar, för öfveransträngda nerver, för
tröttad håg. De hviska om kraften i det tysta,
ihärdiga arbetet; du kan plocka de vackraste
stenar, som vågen slipat oeh filat under sitt
slag. Och grön står skogen och tyckes säga:
mitt land är skönt; fast min vinter är hård
och min sommar kort, byter jag det icke mot
något annat; jag lefver, doftar och älskar
under några korta glada veckor, — så är min
fägring all, men under min långa vintersömn
hvilar jag, drömmer om ljuset och om vårens
alla små fina blommor och unga växande
skott.
Och mäktigt och allvarligt susa furorna: se
på oss, huru vi växa, huru vi stiga i höjden,
frisk strömmar safven genom vår höga stam,
ty vår rot har trängt djupt ned i fosterjorden
och vår kraft är icke splittrad.
Men på hafvet, nyss så lugnt och solbelyst,
blåser det upp, vågorna rulla och bryta sig,
det salta skummet stänker ditt ansigte och den
friska hafsvinden fyller dina lungor. Du
fängslas timme efter timme af denna kraft, detta
oändliga haf, som är en bild af lifvet med
dess underfulla, obekanta djup, dess tusen
skiftningar på ytan. Och inför den stora, gamla,
stäudigt unga naturen längtar du att komma
till harmoni och klarhet, att fylla din
bestämmelse med ödmjuk kraft.
Följer du vägen genom skogen oeh ror
sedan öfver viken, kommer du snart till en
gammal herregård, under hvilken torpet lyder.
Der finnes gammalmodiga och moderna rum,
der finnas verandor och dammar, böcker och
taflor, och der diskuteras i all vänlighet dagens
brännande frågor. Olika meningar bryta sig
mot hvarandra, ty från skilda håll komma
familjens medlemmar dit om sommaren, fulla
af nya intryck, som det gäller att meddela,
helst omsätta i andras sinnen. Det är ett
styft arbete, ett stycke af det nutida
kultur-lifvef med dess rastlösa äflan, dess nervösa
ifver, dess innerliga öfvertygelse. Men torpets
enkla, vemodiga naturstämning hvilar ej
deröfver.
Känn hvilken blomdoft från trädgården!
Längs hela den södra långväggen af huset har
kaprifolien slingrat sig. Det är med knapp
nöd man kan öppna de båda salongsfönstren.
I slutet af juni står hela kaprifoliehäcken i
blom. Blommorna hänga i täta, tunga,
vaggande klasar, så tätt, att bladen knapt synas.
Allt efter som de äro mer eller mindre
utslagna, skifta de i hvitt eller ljusgult med en
dragning i skärt, och vid minsta vindfläkt, som
sätter den lätta blomstergungan i rörelse,
förnimmes en genomträngaode vaniljdoft. Om
dagen, då solstrålarne återkastas från den heta
väggen, tyckas blommorna skälfva och
sammandraga sig under solens eldkyss; bryter
man då en blomma, är hot* liksom slapp oeh
gömmer likgiltigt, öfvermätt sin finaste doft.
Mon om aftonen, när en svag vindfläkt far
genom lönnarna på gården, sveper öfver [-blomsterrabatterna]-] {+blom-
sterrabatterna]+} i trädgården, och kommer furorna
midt öfver i skogen att sakta susa, då den
uppfriskande daggen lägger sitt perllika
skimmer öfver de heta blomkalkarna, — då
vakna med. ens alla blommans finaste fibrer
till lif, och inför den svala, ljusa, milda
sommarnatten blottar kaprifoliehäcken sin innersta
trängtan, biktar sina hemligaste känslor, andas
ut sin renaste kärlek. En fin genomträngande
berusande vaniljdoft fyller luften; det är kul-
turblomman, som ger det bästa hon kan.
Liknar hon icke en menniskosjäl, som, förslappad
genom ett lif af njutning eller brännande
smärta, krymper samman, men under
inflytandet af den uppfriskande stillheten, lugnet,
ingåendet i sig sjelf, utvecklar sitt väsens
blidaste doft och inför den deltagande blicken,
den hjertliga kyssen, den svala handens
smekning öppDar sig oeh låter den oändliga
rikedom af tankar och känslor, som legat dold
under kampens hetta, välla fram? Men då
måste ock denna själ vara rik, skönhetsälskande,
med lifsinnehåll, med sann uppfattning af
känslans och tankens fina skiftningar — annars
liknar hon ej min doftande, daggstänkta,
drömtunga kaprifoliehäck.
Farväl du lilla torp med din fiiska hafsvind,
din barrdoft, din rena natur! Farväl du gamla
herregård med din rika, fina blomsterdoft, ditt
själs- och kulturlif. I ären olika typer för det
skiftande lifvet — allt efter vårt olika
skaplynne skola vi känna oss mera dragna till
endera, men för att blifva en hel, fullt
utvecklad personlighet, måste vi känna, uppfatta,
älska båda! £. Wh.
^
Teater och musik.
Teatrarna.
Kungl, operan. Om fredag gifves »Mignon» med
fru Edling i titelrollen och hr hundmark som
Wilhelm Meister samt hr Nygren för första gången som
Lothario.
^Repetitionerna fortgå oafbrutet på Leo Délibes
spirituella opera-comique »Kungen har sagt det»,
som icke på öfver tio år stått på k. operans
repertoar. Stycket har nu undergått en väsentlig och af
praktiska skäl förestafvad omarbetning, nämligen deri
att versdialogen omflyttats till prosa.
Personbesättningen blir nu belt och hållet ny. Må hända gifves
denna repris för första gången redan lördagen i denna
vecka och då med följande rollbesättning:
Eenoit hr Linden, markis de Moncontour, hr
Janzon, Miton hr Ohlsson, baron de Merlussac hr
Dorff, Gauteu hr Grafström, Pacome hr Ohlson,
markis de Florambel fröken Karlsohn, markis de
Blu-ette fröken Petterson, Javotte fröken Ek,
markisinnan de Moncontonr fru Strandberg, Philomele
fröken Klemming, Agathe fru Sterky, Chimene fru
Edling, Angelique fru Blomberg.
»Lohengrin», »Len stumma» oeh »Leonora»
förberedas äfven till uppförande ined delvis ny
uppsättning.
Eollerna till Bizets »Djameleh» hafva i dessa dagar
distribuerats.
Nästa symfonikonsert, den andra för innevarande
säsong, eger ram om lördag åtta dagar den 10
november. Vid denna konsert kommer den utmärkte
violoncellisten Frans Neruda att biträda.
K. dramatiska teatern har slagit sitt stora slag för
säsongen och vunnit en ovansklig seger. Genom
upptagandet af Eehegarays» Galeotto» och genom det
sätt, hvarpå stycket utföres, har denna teater flätat
en ny lager till sina många föregående. Och
direktionen har genom beslutet att med vår förnämsta
talscens repertoar införlifva ett stycke af så högt
värde som det ifrågavarande gjort sig förtjent af
allmänhetens varmaste tack. Att detta ock i formen
af fulla hus en lång tid bortåt skall komma den
samma till del kan med säkerhet förutspås.
»Galeotto» är nämligen ett stycke, som hela Stockholm
måste se.
Att ingå i någon närmare redogörelse för det
märkliga nutidsdramat sakna vi ty värr utrymme.
Galeotto är det sinnebildliga namnet på »hela verlden■<,
denna tusenhöfdade hydra, som med förtalets och
baktalets gift fläckar så mången oskyldig, och som
så ofta åstadkommer blodsutgjutelse, ja beröfver
menniskolif och gör de oskyldigaste brottsliga. Det är
det smygande, lömska förtalets makt, som skildras i
detta stycke, ett äkta nutidsdrama visserligen, men
som i ädel och fin anläggning minner om de
klassiska dramerna.
Hvad utförandet beträffar är det det allra bästa,
ja står delvis öfver allt beröm. Särskildt gäller detta
hr Hillberg, hvars utförande af don Manuels, den
äkta mannens, roll väl torde få räknas till denne
utmärkte skådespelares bästa skapelser, ja kanske är
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
