Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. Fredagen den 9 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för | pi I 1 |y| månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast 1 krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I U U IN à närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg an krona, sa er
män till sammankomsterna, då lederna allt
mera och mera glesna. Ja, käre vänner,
det var ju egentligen min, kanske nog tvära,
vägran att bevista ett sådant möte, som
sårade inbjudarne. Men då dessa önskat
få tydliga oeh klara skäl för min synbara
motvilja för dylik loekmat, är det min pligt,
att omnämna några af de skadliga
verkningar, jag sett uppkomma af dessa försök
att gifva ungdomen elt slags blandning af
verldsliga och kristliga ting som ersättning
för dans och lekar.
Möjligen framträda verkningarne ej så
bjert här ute på landet, men I, käre
välmenande män och qvinnor, om I blott en
enda gång vore i tillfälle att höra de
samtal, som på städernas gator föras af samma
ungdom, som några minuter senare med
andäktiga miner »dricker te med bibeldopp»
eller »kaffe på böner», så är jag säker på,
att I alle skullen be Gud nådeligen bevara
eder -för att, i allra bästa välmening, föra
en okunnig, ouppfostrad ungdom in i sådana
frestelser till hyckleri eller hädelse.
Ty en frestelse är det för många oeh
det på flerahanda sätt, men af dessa skall
jag här blott påpeka en, innan jag afslutar
ett ämne, som det är mig mycket, mycket
tungt att afhandla, emedan jag vet, att jag
dermed vidrör mångens ömmaste
hjerte-strängar.
Hvad jag vidare vill tillägga, är nemligen
detta: att det genom flere samverkande
omständigheter blifvit en bland de fattigare
klasserna allmänt utbredd tro, att det är
lättare erhålla förmånligt arbete oeh goda
tjenster, om man sluter sig till någon
bibelläsande förening och antager dess yttre
sedvänjor, så länge tills afsigten är
uppnådd. Men komma sådana personer då
derigenom att få en plats, hvarest kristlig
tukt öfvas och ingen tillåtelse lill att
deltaga i demoraliserande nöjen kan erhållas,
då händer det icke så sällan, att sådana
ynglingar och flickor icke blott afkasta den
påtagna kristliga rollen, utan äfven bryta
med all heder och anständighet.
Det är verklighetsbilder af dylikt slag,
som bestämt mina åsigter oeh mitt
handlingssätt i denna sak.
Hvad jag deremot skulle vilja verka för
och vara med om, det vore, att några
liktänkande familjer en gång i veckan under
de långa vintermånaderna i tur och
ordning öppnade sina hus för eget och
vännernas tjenstefolk och mottoge tjenarne som
gäster. Vid dessa samqväm kunde man
dä, utan allt skolmästrande, så småningom
meddela dessa äldre eller yngre personer
en sådan upplysning, att de kunde börja
granska sitt inre och tänka öfver lifvet.
För detta ändamål äro egna upplefvade
händelser och lifserfarenheter ett godt och
pröfvadt medel liksom muntliga berättelser
ur olika folks historia, våra egna
djup-tänkta folksagor samt någon bild ur den
kristna församlingens historia.
På detta sätt skulle hyckleriet förebyggas,
och man kunde hoppas att vinna våra
gästers hjertan och så göra dessa tillgängliga
för en upplysning, ur hvilken så småningom
önskan om en djupare kunskap i
kristendomens sanningar kunde uppspira.
Först då den vrånga föreställningen, att
kristendom är liktydigt med meningslös
bibelläsning och antagna seder och talesätt,
fått vika för erfarenheten, att tron på
religionen skapar ett ädelt menskligt lif,
skänker frid, glädje och hopp, då först blir bi-
belläsning till uppbyggelse. Ty våra heliga
skrifter äro skrifna af vänner till vänner,
men Mästaren gaf sina lärjungar ett
muntligt bud att bära till dem, hvilka sutto i
mörkret och dödens skugga.
Med innerlig önskan, alt mina ord må
upptagas lika hjertligt som de äro menade,
vill jag sluta med att säga mina vänliga
åhörare farväl.
srn^
Bella rosa.
ß&Æm
ämn mig icke afundsvärd,
/".’7 Prisa ej ert. skenbar lycka!
Ros af hemlig mask är tärd,
Dolda taggar hjertat trycka.
Håll för mig ej tröstetal,
Inga frågor till mig rigta!
Ack, det gifves :hjerteqval,
Dem man blott för Gud kan bikta.
Ack, det gifves hjertesår,
Som ej läkas här i tiden.
Först når döden till mig når,
Kan jag hoppas vinna fridén.
J. P. Wallin.
Ur hvardagslifvet.
Skiss af L.
r-t| - l og tycker jag ändå, att ni någon gång
|LUlfe kunde slå er lösa, kära Klara, — du
har ju inte en enda gång sett Galeotto, oeh
det nöjet kau väl vara värdt hvad det kostar!
När jag nu kommit hit bara för att be dig
gå med på teatern, så kan du väl åtmiustone
fråga Sten oeh få höra hvad han säger».
Det är ej värdt att tala derom, Helga;
om jag sade Sten, att jag gerna ville gå på
teatern, så skulle han ingenting säga om det,
utan låta mig gå, men jag vet ju, att till och
med en sådan liten extra utgift få vi ej
tillåta oss, och jag skulle ej ha det ringaste
uöje af hela pjesen, om ej Sten vore med;
men han sitter fängslad vid skrifbordet som
du vet. För resten är jag inte säker på, att
jag inte skulle ångra mig i morgon, då jag
komme att tänka på hvad jag kuude få för
de der kronorna, som blifvit utgifna endast
for mitt nöjes skull».
»Ja, det är då säkert, att du sitter inne,
tills du med hela din själ går upp i idel
småaktigheter — och din eviga söm och ditt
lagande och vändande! Det skulle jag visst
bry mig om, ifall Ivarl vore med eller inte,
det måste väl vara lika roligt, om man går
eusam, och männen ha nog minsann så många
tillfällen, då hustrun är utesluten, att vi också
någon gång kunna vara på egen hand, men
du har riktigt sjelf gjort dig omyndig, Klara».
Den lilla lifliga fru Helga hade arbetat upp
sig till en, som hon tyckte, väl berättigad
harm öfver sin några år äldre väninnas åsigter.
»Oeh ändå var du förr lika road af att
vara ute, du som andra, men nu sitter du
inmurad och har ej reda på det minsta af
hvad som händer i verldeD, utau intresse for
något utomkring dina fyra väggar».
»Nej, Helga, så får du inte säga, jag har
ej förlorat intresset för allt annat, fast jag nu
sätter mitt hem oeh de mina i första rummet».
»Nå, men kan du då säga mig, hvarför du
gräfver ner dig så här c, afbröt henne Helga,
«det skulle då aldrig falla mig in att
frivilligt stäuga mig inne och bli glömd af alla
miua vänner, du måste väl medge, att det
blir bra enformigt ändå, det är ju så att man
kan somna dervid, och du har hvarken nytta
eller tack derför«.
»Det kan nog hända», svarade Klara sakta,
»men jag har så många pligter, som du ej
kan sätta dig in i, Helga lilla, som qvarhålla
mig i hemmet, om jag också annars kunde
vara med ute, och då jag nu vet, att det är
rätt hvad jag gör, så —»
»Rätt, Klara? Du måste då väl aldrig
mena, att det är orätt att vara med i
sällskapslifvet, åtminstone bland dem, man anser
för sina vänner?»
»Ja, för andra kan jag ju ej svara, och
iute kan det väl vara direkt orätt att vara
ute någon gång, men du glömmer, Helga, att
våra förmögenhetsvilkor äro så olika. Ni
kunna se främmande hos eder, du kan
deltaga i sälskapslifvet och tillåta dig som
nödvändiga saker mycket, som skulle vara en
dårskap af mig att tänka på. Du vet, att
vi måste lefva så sparsamt som möjligt för
att ej ytterligare råka i skuld. Jag vill ej
förneka, att jag ej mången gång önskat att
få »vara med», men du förstår väl, att det ej
kan falla oss in att mottaga inbjudningar till
dem, hvilka vi ej kunna bjuda igen, och om
jag skulle forsöka att vilja vara lik andra,
så skulle hela vår existens snarL stå på spel,
och derför, ser du, gör jag rätt i att sitta
hemma».
»Nå, jag kan ju ge dig rätt i somligt, men
inte kan det väl öfverskrida edra tillgångar,
om ni någon gång vore borta; du som är så
förståndig, komme i alla fall ej att extravagera,
vare sig med din toalett eller annat».
»Nej, det förstås, men den ena gången
behöfdes ett, nästa gång ett annat, och hvad
som användes till en utstyrsel, som jag
hvarken behöfde eller kunde använda här hemma,
vore dock pengar tagna från hemmet, barnen
och allas vår trefnad här. Om du nu sjelf
hade barn, skulle du bättre förstå mig. Det
är svårare att se barnen sakna något, än att
sjelf försaka ett flyktigt nöje, oeh jag kan
blott säga, att om det är ett offer, så är det
mig ej lungt. Jag har ju hela min verld
omkring mig oeh mången, mången fröjd, som
ej kan fås för penningar. Dessutom får du
ej glömma, att äfven Sten sällan är ute i
sällskap».
»Sten, ja, -— han skulle ej tänka på, om du
ej finge tala med någon menniska på år och
dag!» Fru Helga slog en liten trotsig knyck
på sitt hufvud, så att de små krusade lockarna
i pannan darrade, »sitter du ej dag ut oeh
dag in med samma själsmördande arbete».
»Nej, söta du, ieke med samma arbete»,
svarade Klara leende, »du förringar min flit!
I förra veckan sydde jag skjortor åt Erik
oeh nu —»
»Ja, nu vänder du Stens röck till kappa
åt Ruth, jag vet, kära du — men det är det
samma ändå, din tid är delad mellan köket,
barnkammaren oeh symaskinen, och jag
påstår ändå, att du som andra behöfver någon
vederqvickelse, oeh att Sten borde tänka på,
att du blir utjägtad till själ oeh kropp på
detta sätt».
»Tala ej om Sten så, snälla Helga, han
har ju sitt, han som jag, och får sörja för
allt det yttre. För resten har jag ju lediga
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
