Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. Fredagen den 9 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i r-s i i k i Idun, erhåliae c_<t gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken aöonne.
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I LJ CJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera.
stunder emellanåt, följer med tidningarna så
der temligen och tar mig en riktig hvilostuud,
när Idun kommer. Och», fortfor Klara,
medan hennes allvarliga grå ögon blixtrade till,
»jag önskar blott att jag kunde bidraga till
välståndet i vårt hem — nu kan jag blott
verka i kök och barnkammare »som du säger».
Fru Helga reste sig upp och böljade knäppa
igen sin kappa.
»Ja, så får jag då gå med oförrättadt ärende
igen, och jag sora tänkte få dig ut och ruska
upp dig en smula! Jag borde aldrig bry mig
om dig, når du är så der envis och
omed-görlig, men ändå så . . .»
»Anda vet du, att rätt är rätt, kära Helga.
Och om du blefve försatt i mina
förhållanden skulle du säga och göra på samma sätt
— jag är säker derpå. Du tyckes nu vara
en sådan liten nöjeslysten qvinna, men få se
—- kanske kommer det en dag, då hemmet
får nytt intresse för dig, och då du skall
lemna det med saknad.»
Helga log och skakade på hufvudet:
»Kanske, men ännu så länge har jag ingen lust
att stänga in mig — längre fram få vi väl
se. Men farväl nu, du lilla nunna! Nu har
jag suttit här så länge, att jag ej har mycken
tid på mig för att skaffa handskar och
åtskilligt. Apropos, du- kan ej tro, hvad min
gula klädning blef söt, färgen skimrar fram
så förtjusande genom det svarta spetstyget;
kom iu när du går förbi något, så får du
se den.»
Och med ännu en liten nick tillslöt fru
Helga dörren efter sig.
Klara stödde armbågen mot bordet och
lutade hufvudet i handen. Ett trött, bedröfvadt
uttryck gled öfver hennes bleka ansigte, och
hon sköt otåligt uudan tygstyckena, som
betäckte bordet.
Visst kunde Helga ha rätt i mycket —
nog var hennes lif färglöst och enformigt, och
dessa fyra väggar, som Helga så ringaktande
hade talat om, nog hade hon mången gång
funnit dem som en trång bur! Och hennes
själs åtrå efter allt skönt, alla de högre
syften, som förr uppfylt hennes sinne, hade det
icke allt krympt ihop för alla de materiella
bestyr och omsorger, som du upptogo och fylde
hvarje dag? Hennes ungdom, hennes krafter
försvunno så småningom, och om deras
ekonomiska ställning längre fram skulle blifva
bättre oeh hon då skulle få mera lugna,
sorgfria dagar ■—• ack, då gjorde det ju det samma,
när hon så att säga gräft sig ner i gruset och
förlorat förmågan att njuta deraf.
Och Sten. — Helga hade sagt: »Han
tänker ej på, om du blir utjägtad till själ och
kropp.» Var det sant? Tänkte han verkligen
så litet på henne, att det kunde falla andra
i ögonen? Hennes ögon fyldes af tårar vid
denna tanke. Han var tyst och allvarsam,
kunde sitta inne i sitt rum hela dagarna
vid sina böcker eller vid skrifbordet, men nog
höll han väl henne kär, henne och barnen
— visst hade han- väl älskat henne högt, då
han tog till sin maka den fattiga, obemärkta
flickan, framför andra, som stått honom till
buds . . . det var blott det, att ban numera
var så lugn och allvarsam och hon mången
gång kunde längta att se någon varmare känsla
flamma upp för henne.
Men det blefve väl alltid så der lugnt med
tiden, då lifvets prosaiska allvar komme i
stället för all kärlekens poesi och den aldrig
hvilande omsorgen för hemmet och barnen
upptoge tid och taukar.
För resten — hon sjelf var ju lika lugn,
mången gång ända till likgiltighet — kanske
han mången gång smärtades deraf och trodde,
att hon led af deras små förhållanden, deras
indragna lefnadssätt — och han kunde ju med
all sin makt ej ändra detta.
Skulle då hon, makan, modern och
husmodern, göra lifvet tungt för honom, hemmet
glädjelöst för barnen och dem alla — nog
fans det väl mången, som hade det tusen
gånger värre än hon — nog kände hon väl
i djupet af sitt hjerta, att det ej var mycket
att stå efter, det att »vara med» ute i
verlden! Helga t. ex. kunde ju behöfva detta att
fylla upp sitt lif med — hon som ej visste,
hvad det ville säga att vara moder, som
betraktade barnen som ett besvärligt bihang och
en källa till ständig oro — ack, hur fattig
hon dock var, midt i sitt öfverflöd!
Nej, . bort med alla knotande tankar, all
oförnöjsamhet! »Må jag hellre bedja Gud
hjelpa mig göra de mina lyckliga och skapa
vårt hem till ett fridens och kärlekens rike, och
må jag ej förkasta det solsken, Han sänder oss,
utan samla upp hvarje stråle deraf.» Hon
steg upp, röjde af bordet och gick ut i köket.
Der höll Mina på att tvätta, och den lilla
treåriga Elsa satt med sina små bara armar
och plaskade i det skummande såplöddret,
skrattande högt af förtjusning. Klara log
mot den täcka bilden, och lilla Elsa sträckte
upp sin knubbiga hand och kastade slängkyss
åt modern.
Efter en stund var qvällsbordet i ordning,
och den klart strålande lampan kastade sitt
sken öfver rummet. Pappa kom in i
nattrock och med tidningen i handen, och Erik
och Ruth öfverbjödo hvar andra i berättelser
om sina bragder på kälkbacken — »pappa
kan aldrig tro liur roligt det var! — och
gissa hvad vi få till qvällsmat, pappa, — jo,
munkar, stora rara munkar, ett helt fat, se
der kommer mamma med dem!»
Och Klaras kinder voro rödare än vanligt,
och hennes ögon fingo en vacker glans vid
mannens varma blick: »Jo, jag tackar, jag,
se på vår lilla mamma, som skaffat sig granna
röda rosor på samma gång, som hon bakat
munkar åt oss!»
Klara gick till fönstret och släpte ner
gardinen. Der ute låg allt bländande hvitt,
— i det klara månskenet skimrade den hvita
snön, så det gjorde ondt i ögonen, — kanske
det också var derför ds blefvo fuktiga — hög
och ren hvälfde sig himlen öfver jorden, och
det var ljust och fridfullt både ute och inne.
Hennes hjerta slog liksom i ny kraft — visst
var hon väl lycklig! Allt var hennes, — make
barn och detta lilla trygga hem —- o, här
var ej enformigt, ej smått och trångt, ty
lifvets bästa glädje rymdes inom dessa väggar.
ms
»I den gamla goda tiden.»
jjPl^i läsa ofta och höra talas om, hur på den
tiden, då våra far- och morföräldrar voro
unga, döttrarna brukade niga och kyssa sina
föräldrar på hand, hur sönerna stodo med
obetäckt hufvud, då de ute mötte fäder eller
farbröder och dessa tilltalade dem, huru de
aldrig vågade sitta ner, så länge någon af de
äldre ej giorde dët, aldrig dristade blanda sig
i samtalet eller lyckliggöra sällskapet med sina
åsigter, om de ej särskildt tilltalades eller
tillfrågades.
Vi le numera åt detta. »Hur stelt,
ceremoniöst och otrefligt!» utropa vi, oeh ingen
utaf oss önskar precis den tiden till baka. Man
gick onekligen till öfverdrift då, men — gå
vi ej till. öfverdrift äfven nu i en alldeles
motsatt riktning?
Vi hafva sommarferier. Stig in i salongen
och se på den der ynglingen, som, med
respekt till sägandes, vräker sig i länstolen. Med
tillbakalutadt hufvud, ena benet slängdt öfver
armstödet »slukar» han, hvad ban sjelf
kallar en »lifvad» bok. Hans mor kommer
in, men han ändrar ej ställning, och hon
måste sjelf skaffa sig en stol och dertill nöja sig
med en mindre beqväm, då sonen intagit den
beqvämaste i hela rummet. Han är visst icke
någon dålig, elak pojke, och han älskar varmt
sia mor, men —- han är bortskämd och illa
uppfostrad.
Se på denna unga flicka, som en härlig
sommarmorgon kommer in i salen, slänger
parasoll och handskar ifrån sig och slår sig ned
vid frukostbordet kl. 1/211, i stället för att
passa på familjens gemensamma frukosttimme
kl. 8. Hon äter långsamt och beqvämt sin
frukost, går sedan ut med »Molly Bown» eller
»En modern Circes under armen och kastar
i förbifarten en blick in i strykkammaren, der
modern arbetsamt hjelper att stryka
»flickornas» .luftiga sommardrägter. Detta bekommer
ej dottern det minsta, hon lägger sig i
hängmattan och fördjupar sig snart i sin bok. Nej
— då gilla vi mer bruk och seder, om än
öfverdrifna, från »den gamla goda tiden».
Men hvarför behöfva vi gå så långt till baka
som till Fredrika Bremers barndomsdagar?
Bättre tider hafva dock funnits, då den gamla
stelheten och fordringsfulla strängheten voro
försvunna, men det nya sjelfsvåldet ej ännu
intagit dess plats. Frihet tilläts, men en frihet
med tillsats af vördnad och respekt för äldre.
Flickor och pojkar sluppo sitta »raka som ljus»,
men de vågade likväl ej ovärdigt slänga sig i
stolar och soffor och alltid utse åt sig det
bästa, såsom nu är fallet.
Och hör blott, hur de unga tilltala de äldre!
Hvarje yngling emellan 15 och 20 år anser sig
kunna reformera verlden och rycker
medlidsamt på axlarna åt de gamlas åsigter, såsom
varande alldeles otidsenliga och urgamla. Man
har lagt bort att ödmjukt kyssa på hand, att
aktningsfullt stå med obetäckt hufvud, men
behöfver man derför lägga bort den aktning
och vördnad, som gåfvo upphofvet till denna sed?
Dock lyckligtvis — ungdomen är ei alltid
sådan. Vi se än i dag unga flickor förekommande
bjuda far oeh mor en stol, en pall, vi se dem
läsa högt för en gammal tant med svaga ögon,
vi höra dem vid strykbrädet gladt sjungande
vid arbetet med den ljusa bomullsklädningen.
Vi se äfven unge män bjuda armen åt någon
gammal dam, som har svårt att gå i trapporna,
hålla paraplyet öfver modern eller hjelpa far
på med öfverroeken, allt detta utan spår af
fjäsk eller tillgjordhet.
Det är ej den vanvördiga ungdomen, som
ensam bör klandras. Barnen skola i tidigare
år vänjas att visa de äldre aktning och
vördnad, ty de vanor, som inympas i barndomen,
följa oss bela lifvet igenom. Det sjelfsvåld
och den missaktning, som numera äro så
allmänna, skulle aldrig varit tänkbara, om de ej
otuktade fått växa till.
»Ett fint oeh belefvadt sätt är af mindre vigt
än goda grundsatser», sägen I. Ja väl; men
sjelf-viska vanor och sjelfsvåldigt sätt åstadkomma
fula märken i karaktären, om ursprungligen
än aldrig så god. Budet »hedra din fader och
moder» gäller allt uppförande gent emot
föräldrar oeh äldre och detta i sätt att vara, i
umgänge och tal — så väl som i lydnad,
vänlighet och hjelpsamhet. Smilo.
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
