Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. Fredagen den 9 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig I r-v | | k | användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör 1 LJ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
Namnen i vår almanack.
a
lp)jljm man med »namnsdag» menar dagen,
såzr dä ens namn återfinnes tryckt i vär
sekelgamla almanack, så synes mig denna senare
vara mycket efter sin tid oeh temligen
ofullständig, då hon ju ej upptagit mina välkända
svenska namn. På så sätt har jag under min
lefnad ej alls blifvit så uppmärksammad af
vänner som alla de, hvilka hafva det
prejudikat, som almanacken skänker. Icke för att
jag skulle vilja heta Orispina, Fausta, Monika,
Perpetua, Petronella, Potentia eller dylikt för
att blifva ihågkommen, emedan jag då
lätteligen och säkerligen samtidigt blefve utsatt för
drift eller skämt. Också tror jag, att de, som
dessa dagars föremål till ära, ville skrifva vers,
finge ofantligt svårt att få rim. Reson är det
ej heller att bibehålla i vårt lutherska land
en mängd från katolska tiden härstammande
namn.
Som jag tyckt mig finna, är almanacken en
namnlängd, hvarigenom en hel del framstående
personer och händelser skola bevaras, men då
borde den endast innehålla för vår religion och
för vår egen historia minnesvärda namn och
händelser och ej, såsom nu, från katolska tiden
och för oss främmande minnen.
Då vi hafva sett, att namnförändring ej är
omöjlig, vore det önskvärdt, att vederbörande
fortsatte dermed i den at’ mig antydda
riktningen, till dess vi erhölle en rent svensk
almanack, då jag är förvissad om, att jag ej
blefve förglömd.
Intill dess detta sker, får jag väl draga mitt
kors med tålamod och med två
korsmesso-dagar årligen. A propos dubbla namnsdagar,
så hafva vi i Katharina,. David och Josef, och
kunde saklöst en af hvardera ersättas med
andra brukliga, men uteglömda namn.
Saken är ej af så ringa betydelse som
kanske genast skulle tyckas, tvärtom, och derför
har jag vändt mig till »Idun», hvars stora
läsarinnekrets jag hoppas skall intressera sig
för och omfatta den revidering och tidsenliga
förändring af almanacken, jag bär ofvan
framhållit såsom nödvändig och önskvärd.
Blenda Ingeborg.
Red. kan naturligtvis ej annat än
instämma med Blenda Ingeborg angående
behöfligheten af ofvan påpekade reform. Tills
vidare, d. v. s. till dess vederbörande gå
i författning om en ändring till det bättre
i berörda syfte, skulle vi för dem, som
hålla på namnsdagsfirandet, vilja föreslå ,att
»Nordisk namnlängd», hvilken endast
upptager kända nordiska namn och som gratis
tillhandahålles af Allmänna
lifförsäkringsbolaget, Stockholm, måtte komma i allmänt
bruk inom familjerna.
Fråga.
fen första kyssen bör man
spara,
Man ger bort tusende i den»
— En gammal sanning är — men
svara:
Får man ej tusende igen?
> Milton».
Välgörenhet.
var en qväll på eftersommaren för ej
så länge sedan.
Vi voro ett par vänner, som till samman
hade besökt Djurgårdsteatern, och kommo till
staden med en af de sista spårvagnarne.
Det var ej just min väg, men den stilla
qvällen lockade till en liten promenad och
derför följde jag min vän nedåt Kungsträdgården.
Vi samtalade om den nyss sedda
representationen och annat, som intresserade oss, och
hade hunnit ned till Jakobs kyrka, då vi
omringades af några småpojkar med detta
half-vilda i blick och fasoner, som utmärker äkta
Stockholms-gatpojkar.
»Snälla herrarne, ska’ ja’ stå på näsan för
ett öre?» ljöd det i kör.
Vi gingo emellertid vidare, fortsättande värt
samtal, rneu en liten krabat med pigga mörka
ögon följde oss.
»Söta, snälla herrarne!» bad han.
Jag gräfde i fickan för att affärda den lille
med en slant, men min kamrat hejdade mig.
Han hade fattat den lille i axeln.
»Är det roligt det der, att värfva
småslantar på det sättet?»
»Åh!» kom det dröjande. Den lille tvekade
om svaret.
»Det är icke rigtigt hederligt det der. Det
är tiggeri, och du ser mig så dugtig ut, att
du bestämdt är karl till att slå dig på ett
bättre näringsfång. Då kan du få mycket mera
slantar, oeh se’n är det mycket roligare att
veta sig verkligen ha förtjent dem, rigtigt
förtjent dem, ser du.»
Gossen såg förvånad ut. Det der talet hade
han bestämdt inte hört förr.
»Har du några föräldrar?»
»Ja-a, men de ä’ borta på arbete, och så
får jag vara ute till samman med andra pojkar.»
Min vän hade tankfullt strukit mössan af
den lilles hufvud och smekte de tofviga
lockarne. Gossens panna var ren och hög,
vittnande om inneboende intelligens. Han gjorde
mig uppmärksam derpå.
»Om du skulle sälja tidningar?»
»Åh, då ska’ man ha pengar...»
»Kan du inte få litet af pappa att börja
med?»
»Pappa behöfver sina pengar sjelf, säger ban.»
»Nå ja, vi kunna nog ändå rangera saken.
Om du kommer upp till mig i morgon
förmiddag, skall du få sälja en tidning.» — Han
nämde sin adress och tidningens namn. »På
de tidningsnummer, du får af mig, förtjenar du
litet; så skall du afbetala på din skuld några
ören och för öfverskottet af vinsten skall du
köpa ännu flera exemplar. Så kan du få en
liten tidningsaffär, om du ej slarfvar bort
pengarne.»
Den lille begrundade saken. Han följde
emellertid med oss, under det min kamrat
talade med honom och utvecklade sina planer
i allvarliga, till hjertat gående ord, Då vi
skildes, voro gossens ögon tårade, och ban
lofvade oss med ett handslag, att ban skulle
komma oeh boija sin nya verksamhet dagen
derpå.
Den lilla händelsen hade gifvit mig
åtskilligt att tänka på, der jag vandrade hemåt.
Vi förorsaka säkert mycket elände, amma
säkert mången last genom tanklöst gifvande.
Det gör kan hända ett pinsamt intryck på oss
att se nöden oeh uselheten pä nära håll, och
derför skynda vi ofta att med en liten gåfva
friköpa oss från den obehagliga förnimmelsen.
Så är det med många. Lika ofta är det emel
lertid lusten att exponera sin välgörenhet. Det
måste ju göra ett godt intryck på de
förbipasserande, om man tager fram portmonnän
och kastar en slant till den tiggande, som så
att säga utställer sin uselhet och sina trasor
till betraktande. Hvilken god dam, hvilkeu
god herre! tycker man sig höra omkring sig,
och det smickrar ju ens egenkärlek. Bättre
vore att göra sig rigtigt underrättad om
orsaken till nöden, ej blott hos den bönfallande,
ty är det en yrkestiggare, kan man svårligen
tro honom, utan äfven på andra vägar. Då
finner man kanhända också ett bättre sätt att
hjelpa än genom en tillfällig penninggåfva, som
möjligtvis ej rätt användes. Finner man då
att det är ett försök att lefva af folks
godtrogenhet, äro förmaningar och varningar på
sin plats samt ett kraftigt försök att vända
den felaktige till bättre tänke- och
handlingssätt genom råd och dåd. Är det åter
oförvållad nöd, orsakad af arbetsbrist eller sjukdom,
då är det att gripa djupt i pungen, så långt
våra egna förhällanden tillåta, och så ställa
den nödlidande åter på egna fötter.
Få äro de tiggare, som ej på något sätt
kunna vedergälla vår lilla gåfva. Alltid gifves
det ved att hugga, vatten att bära, strumpor
att stoppa eller något dylikt. Om man derför
gör en sådan liten tjenst till vilkor för sin
gåfva — man kan ju omöjligen ha tid eller
råd att egna sig personligen åt alla
hjelpbe-höfvande — skulle mycket vara vunnet.
Yrkestiggaren skulle snart lära sig att undvika
ett sådant ställe, der hans ingrodda lätja finge
maka åt sig, under det den verkligen hjelp
behöfvande skulle med glädje förtjena den
matbit eller det klädesplagg han behöfver. Kunde
man så gifva honom fortsatt verksamhet eller
anvisning dertill, skulle han räddas från att
bli yrkestiggare eller något ännu värre, ty
dithän går det eljes.
På landet klagar man mångenstädes öfver
besvärande tiggeri. Om man försökte på det
föreslagna sättet, skulle det nog mycket stäfjas.
Man brukar ofta, der tiggeriet florerar, afvisa
alla hjelpsökande med några hårda ord eller
en hänvisning till fattigvården, men detta är
ej rätt. Sant säger skalden:
Döm ej strax den vilseförda,
stolta broder, med förakt;
icke vägde du den börda,
ödet på hans skuldra lagt.
Ilusmödrarne hafva i fråga om välgörenhet
ett stort och ansvarsfullt värf. Ty oftast är
det till dem bönen om en almosa rigtas med
säker, ofta pröfvad kännedom om qvinnans
veka sinne och ömmande hjerta. Men man
får ej låta känslan skjuta undan det lugua
pröfvandet. En annan sak här vid lag. En
god husmoder bör aldrig tillåta sitt tjenstefolk
att dela ut almosor af familjens egendom till
de bettlande utan sitt hörande. Det är
nämligen en stöld tjenaren begår. Husmodern
endast är det, som det tillkommer att pröfva
och gifva, så vida hon ej har en tjenarinna
eller tjenare, för hvilken hon bar fullt
förtroende, och som hon vet ega omdöme att
gifva med urskiljning.
Ty att gifva är vigtigt och ansvarsfullt.
Men vi skulle just vilja veta, hur det gick
med den der gatpojken. I de flesta fall äro
nog alla de der förmaningarne, de der
handtagen, hvarom ni talat, utan resultat.
Ja, det är nog sant. Beklagligtvis erfara
vi ofta, att vi missräknat oss; ofta, allt för
ofta finna vi våra ansträngningar, våra goda
afsigter vara en droppe, spild i sanden.
Jag hade mest glömt den lilla episoden med
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
