Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. Fredagen den 9 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bl- I P\ I I M Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona
gossen, då jag af en händelse för ett par
dagar sedan påmindes derom.
Jag hade slutat min enkla middag och
begaf mig genom Kungsträdgården till
tidningsbyrån. Då hörde jag plötsligt bakom mig:
»Aftonbladet, fem öre!»
Det ropet är så vanligt vid den tiden, men
af en händelse vände jag mig om. Der var
han ju med en packe tidningar under armen.
Pigg och glad såg han ut, och drägten var
hel och jemförelsevis snygg. Han kände igen
mig oeh helsade. Jag köpte en tidning och
frågade, hur det gick med hans lilla affär.
»Jo, det går undan», svarade han gladt,
»jag har förtjenat flera kronor, och dom gömmer
mamma. Dom ska’ bli till en varm röck, när
det blir kallt. I qväll har jag bara
Aftonbladet, men i morgon ha vi lof på
eftermiddagen, och då ska’ jag sälja Nisse och Kasper
också!»
Om fröet, som föres af vinden, känner man ej,
om det någonsin skall nå sin bestämmelse. Men det
gifves en mild, ledande hand, som för det till
en plats, der det kan rota sig och sätta blom.
Denna gör ock de goda orden, de vänliga råden,
gifna utan öfverlägsenhet eller onödigt
predikande, fruktbärande.
Om du ej har råd med något annat, öfva
då en dylik välgörenhet. G-ud skall gifva det
ringa fröet välsignelse. Percival.
Strödda tankar af Jean Paul Richter.
Glädjen flyger omkring oss som en
mång-färgad, guldglänsande och oskadlig fjäril, men
lemnar ofta efter sig ägg, ur hvilka komma
glupskt frätande larver.
Minnet är det enda paradis, ur hvilket vi
ej kunna förjagas. Icke ens våra första
föräldrar kunde jagas derutur.
Lidanden kunna ej fortfara ständigt, ty de
äro moln. Ju snabbare de ila genom
himlarymden, desto flere följa efter dem. Men
äfven de, som tyckas vara stillastående,
påverkas af etern, förminskas oeh försvinna
småningom.
Eu skön själs lidanden äro majfrostnätter,
som föregå den varma årstideu; men en hård,
förderfvad själs smärtor äro höstfrostnätter,
hvilka blott förebåda vinter.
De små barnen stå Gud nära: de minsta
verldskloten äro ju närmast solen.
Teater och musik.
Kungl, operan återupptog i lördags Léo Delibes’
opera »Kungen har sagt det», hvilken här ej varit
uppförd på de sista tio åren. Operan torde
sålunda för mången vara en fullkomlig nyhet. Den
pikanta och lifliga musiken, understödd af en
fyndig libretto, tycktes lifligt slå an på den talrika
publiken. Utförandet vittnade om, att synnerlig
omsorg nedlagts på inöfningen. Af de uppträdande
torde särskildt böra framhållas fröken Ek som
kammarjungfrun Javotte och hr Ohlsson som
balettmästaren. Båda voro förträffligt på sin plats.
Äfven hr Janzon var en god markis, men led
tydligen för aftonen af tillfällig indisposition.
Hr Lindén erinrade som Benoit nästan för
mycket om Per Svinaherde, men redde sig i
allmänhet rätt bra, om ock det kantabla ej alltid kom
till sin fulla rätt. Till det bästa i operan måste
räknas Philomèles kupletter i tredje akten, hvilka
på det förträffligaste utfördes af fröken Klemming.
Det hela gick synnerligen väl under
hofkapell-mästaren Nordqvists vana ledning.
En angenäm nyhet torde vara, att fröken Gina
Oselio i nästa vecka kommer att uppträda å k.
operans scen.
Vid symfonikonserten på lördag i denna vecka
får den musikälskande allmänheten tillfälle höra
den kände violoncellvirtuosen Frans Neruda
utföra en konsert af egen komposition. Vid samma
tillfälle kommer den danske tonsättaren P.
Lange-Müller att anföra sin bekanta suite »I Alhambra».
K. Dramatiska teatern ger fortfarande för fulla hus
tGaleotto». I donna Julias roll alternera nu fru
Rundberg och fröken Zetterberg, och erkännas
måste, att den senare här tar priset. 1 synnerhet är
fröken Zetterbergs spel i de båda sista akterna
förträffligt.
I början af nästa vecka bjuder dramatiska
teatern åter på ett alldeles nytt program, nämligen
»En hofsven», skådespel i 2 akter, svenskt
original, »Hjerter dam», lustspel i 1 akt af Max
Bern-stein, och »Ringarna», lustspel i 1 akt af Christ.
Boeck •— de båda sista styckena öfversättningar.
Teaterns förnämsta förmågor komma att medverka
vid utförandet af detta program.
Svenska teatern uppförde i tisdags för första
gången »Lifvet på landet», Frans Hedbergs
öfversättning af Fristrups bearbetning af Fritz Reuters
bekanta roman. Det torde vara länge sedan denna
teater återskallade af så rent af bedöfvande
applådsalvor, som vid denna första representation. Det
bela artade sig verkligen till en storartad
framgång. Spelet var alltigenom ganska jemt, men
intresset knöt sig helt naturligt hufvudsakligast
kring hr Holmquist, hvilken på det
oöfverträffliga-ste sätt utförde Onkel Bräsigs roll. Nästan hvarje
replik åtföljdes af skallande skrattsalvor från
publiken, och efter aktsluten inropades hr H. gång
på gång samt efter styckets slut ej mindre än sju
gånger. Bland de medspelande utmärkte sig
särskildt fruarna Lundberg, Julin och Littmarek samt
hrr Selander, Nilsson, Lundberg, Warberg och Olsson.
Med ett ord: styckets framgång är gifven; hvarje
stockholmare måste se det.
Vasateatern inöfvar Sullivans operett »Mikadon»,
hvilken lär komma att erhålla en synnerligen
lysande uppsättning. »Pariserlif» drager fortfarande
fulla hus.
Södra teatern, som i -Orpheus i underjorden»
fått en riktig kassapjes, kommer att upptaga
professor Ivar Hallströms täcka operett
»Mjölnarvar-gen» med fröken Ekström i hufvudpartiet.
Derjemte kommer att gifvas »Syndabocken», lustspel
i tre akter af Carl Laufs.
Ett storstadsbarn.
Berättelse fön Idun
af Johan ]nordling.
(Forts.)
VI.
Nya roller.
Élj||fter en lång natt af halfvaken oro med
tårar då och då oeh till sist ett par
timmars uttröttad tung sömn fram emot
morgonen vaknade Ruth till en ny dag vid att en
strimma blek höstsol stal sig in under
rullgardinen och kittlade henne, lätt, på de röda,
stackars ögonlocken. Hon gnuggade sig
yrvaket i ögonen, mindes till en början alls intet
af den stora sorgen från i går; men så gick
med ens hågkomsten upp för henne, det var
som om den halfljusa kammaren plötsligt hade
mörknat till natt, och hon lutade sorgset
öfvergifvet ett tungt litet hufvud mellan sina
knär», der hon satt i sängen.
Dock, inom några sekunder spratt hon upp:
en tanke flammade likt eu låga upp inom
henne och arbetade sig fram ur den slöa
miss-modigheten till en drifvande kraft. I en hast
fick hon sina kläder på, tyst, ljudlöst smög
hon omkring i den röda strumplästen oeh litet
emellan lyssnade hon vid pappa Rebolledos
dörr — »stackars öfvergifna pappa Rebolledo,
nu hade han endast henne, och tänk, om ban
vaknade och saknade sitt morgonkaffe!» Men
nej, hon hörde hans andedrag derinneifrån,
förundransvärdt jemna och lugna: han sof som
ett godt barn.
Med en rysning steg hon ut i den lilla
butiken, som låg sänkt i mörker. Luckorna voro
förskrufvade och ytterdörren stängd. En strimma
ljus föll in från kammaren, bakom disken stod
den dödas säng, som man flyttat dit ut. Ruth
förvånades sjelf öfver sitt mod, när hon gick
fram, lyfte duken, som låg bredd öfver
moderns ansigte, åt sidan och kysste den bleka
pannan. Hu, den var kall som is!
Förunderligt: hon kunde ej längre gråta öfver den döda;
förunderligt: hon kom blott åter att tänka på
den lefvande, och hon sade halfhögt i en qväfd
snyftning:
»Älskade, stackars pappa Rebolledo!»
När pappa Rebolledo slog upp ögonen,sstod
kaffet rykande vid hans säng oeh Ruth der
invid; den gamle koristen stirrade i slö
förvåning upp i hennes allvarliga ansigte, så
började det rycka nervöst kring hans mun och
ögon och han drog Ruth ned på sängkanten
bredvid sig och kysste henne gång på gång,
häftigt. Hans känslor afleddes dock hastigt
nog; han tycktes med god aptit egna sig åt
»doppningenz samt började strax derefter tala
om begrafningen.
»Hon skall ha en hederlig begrafning, det
var hon värd», menade pappa Rebolledo, och
han kände redan ett visst intresse vakna inom
sig. Det var ej utan att tanken på att få
paradera en smula ingaf honom en känsla af
välbehag.
Och en hederlig begrafning fick hon ock,
den lilla frun! Den svarta kistan var
öfvertäckt af blommor, dyrköpta blommor, dem ej
det gröna husets frostförfrusna trädgårdstäppa
kunnat producera, de inbjudna grannarne
bjödos på vin och tårtor, och pappa Rebolledo
gick omkring, mera gravitetisk än någonsin,
och uppbar med en min af oöfverträffligt
värdig sorg de många beklagandena. Ruth var
förtjusande söt i sin svarta klädning och den
fina rodnaden kring de tårklara ögonen, der
hon satt främst i processionen i den öppna
landån vid pappa Rebolledos sida, pappa
Rebolledo i sin snusbruna paletå och med ett
högt sorgflor kring sin cylinder. Det var ett
skådespel för hela trakten.
Det var en hel resa dit ut till den nya
kyrkogården invid Haga, och Ruth tyckte den
blef pinande tröttsam och tung. Hennes
hufvud sjönk tillbaka mot vagnens stoppning, det
blef så sorgset inom henne och hon tryckte
näsduken emot sina ögon oeh grät sakta.
För pappa Rebolledo hade vägen gerna fått
vara dubbelt så lång.
När man dock slutligen hunnit så långt, att
de tre skoflarne mull med ett ihåligt, tröstlöst
Jjud fallit öfver den lilla fruns kista,
praktiserade den gamle koristen med mycken
omständlighet fram en vissnad krans af lager, den
han hittills hållit dold under sin stora röck.
En ful gammal krans var det, och ej begrepo
de högtidliga gästerna hvarför just den med
så mycken ostentation slungades ned i grafven
som den allra sista helsningen. Men sjelf
begrep han det godt, djupt; man såg en
snyftning, den första, den enda, som en
nervryckning skaka hans väldiga kropp. Och Ruth
begrep det, der hon pressade händerna hårdt
mot sitt ansigte, medan heta tårar droppade
mellan hennes fingrar ned i det döda gräset.
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
