Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 46. Fredagen den 16 november 1888
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bl- i n | |tl Annonser mottagas enaast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre pr
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
Äfven svaga och förkrympta naturer känna
sig styrkta och räta på sig, då de ha en öm
och modig natur att stödja sig mot, äfven den
småsinta hätskheten och elakheten förlora all
sin bitterhet i en ädel och mild karaktärs lugna,
klara ocean. Frånsedt döden, hvaremot alla
hjertats och vetenskapens vapen äro maktlösa,
kunna och skola vi i kärleken njuta af all
fröjd samt förebygga och omintetgöra all smärta.
*
Kärleken höjer alltid den förälskade öfver
genomsnitsmenniskans nivå, och ju mer de
ökade krafterna göra honom mäktig af större
uppgifter, dess mera vidgar sig hans synkrets,
emedan han blir van att betrakta menniskor
oeh ting från en högre ståndpunkt. Hvar oeh
en af oss har olika stor förmåga att höja sig
upp till idealets rymder, men hvardagsmenniska
eller snille, prosamenniska eller skaldesjäl,
alltid höja vi osss med kärlekens tillhjelp upp
till en verld, som är skönare, renare, större än
den, hvari vi framsläpa vårt hvardagslif. Huru
många simpla, föraktliga naturer har icke
kärleken förädlat, huru många tröga, overksamma
andar har den icke fört in på ärans stråt;
huru många banala varelser ha icke vid
kärlekens hand svingat sig upp till tankens
guda-verld!
Teater och musik.
Teatrarna.
Kungl, operan. Andra symfonikonserten egde rum
à k. operan sistliden lördag och var af synnerligt
intresse. Konserten inleddes med en suite för
orkester, kallad »Alhambra», af den danske
tonsättaren P. Lange-Müllei-, som sjelf ledde
utförandet. Kompositionen, som lär tillhöra tonsättarens
tidigare arbeten, vittnade om en ärligt sökande
ande samt hade att uppvisa många ställen af
verklig skönhet. Särskildt utmärkte sig tredje
satsen, betitlad »Abencerragernas sal», för klarhet
och uttrycksfullhet. Den målande, mystiska
stämning, som kännetecknade den samma,
harmonierade förträffligt med den dystra saga, som
kompositören här i toner velat berätta. Fjerde satsen,
»Lejongården», hade likaledes flere effektfulla och
melodiska pointer att uppvisa. De båda första
satserna uppburos af en viss originalitet, men
föreföllo något ojemna genom det sökande och
famlande, hvarom de buro vittne. Sista satsen
var onekligen svagast, hvilket gjorde, att
totalintrycket blef något matt. Hr Lange-Miiller är här
förut både känd och välkänd genom sin anslående
och melodiösa musik till »Spanska studenter» och
»Det var en gångs.
Att hr Franz Neruda skulle väcka det lifligaste
bifall var att förutse. De fleste musikälskare hafva
ännu i kärt minne hans föregående besök
härstädes. Hr N. är ju ock en af samtidens främste
violoncellister. En bred och sångbar ton, en ädel
uppfattning och el t i bästa bemärkelse
konstnärligt utförande — se der egenskaper, som utmärka
hans spel. Programmet upptog endast
kompositioner af exekutören sjelf, alla vittnande om en
djup begåfning i förening med ett ärligt och ädelt
utarbetande i tekniskt hänseende. Hvarje
nummer helsades med det lifligaste bifall från den till
sista plats besatta salongen.
Aug. Södermans »Offertorium» hör till dessa
nummer, som publiken aldrig ledsnar på att åter
höra. Det väckte äfven nu så lifligt bifall, att det
måste omtagas.
Senare afdelningen i programmet utgjordes af
Beethovens vackra c-durs symfoni, hvilken i
likhet med öfriga orkesternummer för aftonen på ett
mönstergilt sätt utfördes af hofkapellet.
Konungen och prins Carl bevistade konserten.
A. k. operan uppträder i afton (onsdag) som
gäst fröken Gina Oselio i Carmens roll, hvilken
lär tillhöra den framstående sångerskans allra bästa
partier.
En af de intressantaste repriser, som äro under
förberedelse på denna scen, är Beethovens
»Fidelio» med fru Östberg i titelrollen. Vidare
repeteras »Lohengrin;-, »Hvita frun», »Trollflöjten» och
»Den stumma».
A/skedsföreställning å k. operans scen gifves
nästkommande tisdag till förmon för hr Hanson.
Härvid uppföres »Fregattkaptenen eller Salamandern»,
det bekanta lustspelet. Föreställningen får ett
särskildt intresse derigenom, att hrr Knut Almlöf
och Lagerqvist lofvat medverka.
K. Dramatiska teatern. Till omvexling med
»Galeotto», som fortfarande drager fulla hus,
upptages fredagen den 16 dennes ett alldeles nytt
program, nämligen 1) »En hofsven», skådespel i 2
akter, svenskt original. (De vigtigaste rollerna och
deras innehafvare äro: Gustaf den II Adolf hr
Palme, Jakob de la Gardie hr Hartman, Åke Tott
br Thegerström, Lennart Torstensson, konungens
hofsven, fru Rundberg, grefve Kramotski hr
Or-tengren, en öfverste hr Hamrin och Jadviga fru
Fahlman.) 2) »Ringarna», lustspel i 1 akt af
Christoffer Boeck, öfversättning från danskan.
(Personalförteckning: Anna Blicher fröken Sandell,
Viggo Lund hr Törnquist, Axel„ Rönne hr Hillberg
och mamsell Mikkelsen fröken Åhlander.) 3) »Hjer
terdam», lustspel i 1 akt af Max Berns tein, fri
öfversättning från tyskan af Oscar Wijkander, med
följande rollbesättning: Frans von Staff hr
Fredrikson, Ella, hans hustru, fru Hartman, hr von
Belling hr Personne och Jean hr Norrby.
Svenska teatern har redan gifvit »Lifvet på
landet» för ett tiotal alldeles utsålda hus, och om
ej alla tecken svika, kommer nog både det andra
och tredje tiotalet af samma slag att »pö om pö»,
som Onkel Bräsig säger, gå af stapeln. Stycket
hör ock till dem, som man med samma nöje kan
se om flere gånger. Framgången är stor och
välförtjent.
Vasateatern uppför nästkommande tisdag den 20
dennes för första gången den engelske tonsättaren
Sullivan’s operett »Den nye mikadon». Stycket
lär komma att erhålla en lysande uppsättning.
Konsertsalen.
Fröken Carlheim-Gyllensköld gaf sistliden tisdag
en ganska talrikt besökt konsert i musikaliska
akademiens stora sal. Hennes pianospel präglades
af elegans och luftighet, löpningarna voro jemna
och klara, anslaget mjukt och säkert.
Inlednings-numret, toccata och fuga i d-moll af Bach-Tausig,
utfördes på ett synnerligen förtjenstfullt sätt. Af
öfriga pianonummer anslogo särskildt Mendelssohns
Scherzo, Paderewskis Menuet och Moszkowskis
Valse (e dur). Fröken C.-G. belönades med
applåder efter hvarje nummer.
Bland de biträdande framslod särskildt fröken
Wolff, hvilken förträfligt utförde tvänne
stämningsfulla sånger af hr Emil Sjögren, som sjelf
ackompanjerade. Hr Lundmark sjöng på ett anslående
sätt den vackra barcarollen ur »Lalla Roukh»
och hr Lejdström sammalunda den bekanta
stjern-romansen ur »Tannhäuser».
Fröken Amalia Riego gifver nästkommande
tisdag den 20 dennes konsert i musikaliska
akademien med biträde af prof. Ivar Hallström samt
hrr Salomon Smith och 0. Lejdström, äfvensom
en kör af damer och herrar ur societeten under
ledning af d:r Svedbom. Konserten lofvar att
varda mer än vanligt lockande.
Den 14 nov.
F. Hbg.
Ett storstadsbarn.
Berättelse för Idun
af Johan plordling.
(Forts.)
Inom fä dagar var ltuth så hemmastadd
under dessa nya förhållanden och med det
nya yrket som trots någon af de äldre. Under
Klaras vänliga ledning gjorde hon
förundransvärdt snabba framsteg; hennes späda fingrar
tillegnade sig med ens alla dessa slöjdens små
finesser och virtuositet, som göra arbetet —
man vore böjd att säga — till en vacker lek.
Sjelf var hon utomordentligt intresserad af
sin sysselsättning; hennes konstnärsanlag fingo
luft. Att på detta sätt ur de brokiga stoffens
kaos sjelf få skapa de kära blommorna, dem
hon kände så väl; att med penselns bäfverhår
på linongrosens kalkblad härma fram den fina
skiftning, som hon sett julidagarne andas ut
öfver remontanternas knoppar i pappa
Rebolledos trädgårdstäppa; att med lätt hand aptera
blyglasets perlor så konstnärligt planlöst, som
hon otaliga gånger studerat, huru Södei bergens
nattdimma regnat dagg öfver rabatten med
nareissorna oeh sparrisgräset — det var helt
enkelt förtjusande!
Och ofta, medan en dyrbar blomma tog
skepelse mellan hennes flinka fingrar, kunde hon
känna något af den danande artistens vällustiga
ifver strömma genom sina ådror; hennes
kinder blefvo heta och blossande feberröda,
hennes ögon glänsande, och hon lade omedvetet
det runda lilla hufvudet pröfvande på sned,
granskande sina händers verk.
I sådana ögonblick lät Klara sina händer
sjunka i knäet och följde i oförstäld beundran
Ruths arbete: hon var ju redan långt framom
dem alla.
»Du är ju en artist Ruth, en verklig artist»,
brast hon slutligen ut.
Och Ruth känner en osjelfvisk glädje vid
detta öppenhjertiga lof och svarar blott: »Jag
vore så glad, om jag kunde lyckas.»
Fru Linder, den stränga »gumman», kom
snart undorfund med Ruths talang och satte
ett stort värde derpå. Hon kritiserade henne
strängt, när kritik kräfdes, endast för att egga
henne till än större ifver; men hon gaf ock
deremellan med ett belåtet leende, en nick sitt
bifall till känna, och för Ruth blef detta
sparsamma erkännande den största och lifligast
eftertrådda belöning.
Inom kort var hon, den stackars »lamungen»,
som inte hade »der att göra», den skickligaste
bland dem alla, den åt hvilken det svåraste
och ansvarsfullaste arbetet förtroddes som i de
obetingadt värdigaste händerna.
VIII.
Väninnor.
På dessa fä vintermånader, som nu gingo,
åldrades pappa Rebolledo mera än han förut
gjort det på tio år. Tyst och trumpen satt
han den långa dagen igenom bakom disken i
den lilla butiken; de gamla kunderna kommo
•och gingo, och han betjenade dem som en
automat. Det var nu vanan — den starkaste
bland magter — som höll dem qvar; men sig
emellan enades de om, att de gamla goda
dagarne, då den lilla frun välkomnade dem med
sitt fryntliga ansigte och sin viga tunga, dock
voro något helt annat: då var den ett riktigt
nöje, kommersen! »Inte kunde man nu undra
på, att pappa Rebolledo fann det en smula
hårdt att lemna teatern och ta till det blåa
kryddbodsförklädet; men det blef dock för
ledsamt till slut att se hans evigt sura ansigte»;
och hur det var började en oeh annan dra sig
undan, försvinna och söka upp andra ställen
fär sina inköp.
Nej, inte kunde man undra! I sina tankar
var pappa Rebolledo beständigt bland de gamla
»konstnärskamraterna» nere på »inrättningen»;
han intalade sig sjelf med ruelse, att han
svikit sin »höga uppgift», och han kände
rodnaden bränna under den pergamentstyfva, af
smink förstörda huden i sitt skrumpna gamla
ansigte, när han ideligen frågade sig sjelf, hvad
månne »de andra skulle säga om förräderiet».
Han var också fasligt ensam, pappa
Rebolledo, och hade god tid för allt sitt grubbel.
Ruth, det enda hans hjerta var bundet vid
numera här i verlden, var borta bela dagarne
på sin fabrik. Vägen var för lång, att hon
skulle hinna hem till middagsmålet, som
derför gemenligen fick bestå af matsäcksmat.
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:18 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1888/0377.html
