Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. Fredagen den 23 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abon- I Pl II \l Idun, erhållas c<t gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
utan främst kanske genom den rikedom, han
fått med sin hustru. Angenäm
sällskapsmenniska, sjelfskrifven rolighetsminister, god
talare och lyckad tillfällighetspoet, var han
själen i allt och afgjordt stadens främste man,
om också mången fans, som ville göra honom
platsen stridig.
Att modren mottog underrättelsen med
tårar förvånade ej Gunnar, ty han var van att
se henne gråta lika mycket i glädje som
sorg.
Hon föll honom om halsen och sade med
afbrutna, otydliga ord, att »hon var så glad,
så glad — hon hade nästan fruktat för att
han skulle komma att gå ogift — han var
ju nära trettio år — och det var ett så godt
parti — en rik, väluppfostrad flicka — snäll
också, det trodde hon säkert. — Eektorskan
var ett så präktigt fruntimmer, som lärt sina
döttrar lite af hvarje, och om rektorn än
skämtade väl fritt, var han dock en hedersman.»
Ingen var god nog åt honom — men nog
smickrade det henne lite smått, att en af
stadens rikaste flickor just skulle bli hans
hustru — men ändå! hon nändes ej säga
honom det, men det kändes så bittert, att hon
ej egt hans förtroende — att något sådant
kunnat afgöras, utan att hon ens visste
derom — och så — hur anuorlunda skulle ej
allt blifva!
Hon skulle göra sitt bästa for att vinna
hans fästmös hjerta — draga lienne till sig,
på det hon måtte få behålla honom. Hur
varmt mottog hon ej också Martina, när
sonen strålande af lycka förde henne med sig!
Hon hade sett henne på gatan endast —
aldrig talat med henne — och det kändes
så underligt att se henne, kyssa, smeka och
skämta med henne, som om de känt
hvarandra i alla sina dagar.
Den unga flickan försökle vara både
vänlig och ogenerad, men var i stället skygg
och ej alls sig lik, hvilket fästmannen genast
märkte.
Pastorskans goda hufvud, redbarhet,
ordning och stränga åsigter voro lika kända,
och hon var rädd för sin blifvande svärmor.
Fadren, som skämtade öfver allting, och
stundom groft nog, hade också gjort sig
lustig öfver »elaka svärmödrar» — som det ju
blifvit en vana att göra — liksom om inga
andra funnos! — Och i de böcker hon läst,
liksom de teaterpjeser hon sett, användes
svär-mödrarna oftast som tortyrredskap för
ofelbara unga fruar och dito män. —
Skämttidningarna sedan, som fadren höll, voro ju fulla
af tvifvelaktiga qvickheter, der svärmodren
var ormen i de ungas paradis, eller der de
fingo den hugnande underrättelsen, att de, som
haft svärmödrar, redan genomgått skärselden
och utstått sin pers.
Ej att Martina trodde på allt detta; men
af det verkliga lifvet kände hon för litet för
att kunna döma på egen hand, och, hur det
var, alldeles fri från nedärfda fördomar var
hon icke — icke så fri, att hou kunde möta
sin fästmans moder utan rädsla och i kärlek.
Aldrig hade Gunnar tänkt öfver, att det
var ett tyst, enformigt lif, han fört hos
modren, aldrig hade han, upptagen af sitt
arbete, saknat nöjen eller sällskap, aldrig det
förtroliga umgänget med kamrater; ty hennes
mångsidighet, hennes varma intresse för allt,
som rörde honom, hade ersatt allt —- men
nu — sedan han en gång blifvit daglig gäst
i ett hem, som fick lif genom ungdom, skämt
oeh löje, och der han också hade den han
höll kär, föll det som af sig sjelft, att han
skulle vara der — och endast der.
»Kom när du vill — det fins alltid en
plats vid vårt bord», hade både rektorn och
reklorskan sagt, och Martina bad hvarje
dag: »du kommer väl hit i morgon middag»
— »du kommer väl igen i afton» — och
han kom.
Först väntade modren honom till
middagen, dukade och lagade till hans
älsklingsrätter samt uppsköt måltiden en qvart — en
halftimma —• så försökte hon äta, men kunde
ej, oeh lät duka af igen. Det var så
förfärligt att se den plats tom, der mannen först
setat, och så han i så många år. »Duka
inte åt doktorn, Stina», sade hon, när en tid
gått om, »vi kunna ju sätta fram, om han
kommer», och så satte hon sig på hans plats
— så stod den ej tom längre.
Om aftnarne hade de gått ut tillsammans
— och så kom tidningen — han hade läst
den för henne, medan hon sydde, och de
hade resonnerat öfver »ledaren» — ja öfver
allt sammans — politik, konst, litteratur —
och derifrån kommit in på alla möjliga
ämnen samt fortsatt dermed vid qvällsbordet, ja,
ibland långt in på natten. — Och nu var
det slut alltsammans!
En annan hade tagit allt! En annan, som
nyss lärt känna honom — med hvilken han
haft- intet gemensamt — som varit ingenting
för honom!
Hon var svartsjuk — hon var elak och
bitter i sitt hjerta — men hon var klok
också och tordes ej visa det — men hvad
hon led!
En afton då och då, kom han och hade
fästmön med sig, men hon kände det alltid,
som om det var smulor från ett öfverfullt
bord, man tillkastade henne, och ändock
samlade hon upp dem alla, rädd att förlora en
enda. Hon gjorde hemmet festligt, dukade
upp det bästa hon kunde, försökte vara glad
och intressant, men de voro liksom
frånvarande för allt annat än hvarandra — det
var synbarligen en uppoffring att dela med
sig åt någon.
Alldeles så hade hon sjelf älskat en gång
— också detta kom tillbaka så bittert, så
saknadsfullt. Hon kunde ej anklaga dem —
ville ej heller ha det annorlunda — men när
han var borta, oeh om nätterna, när hon ej
kunde sofva, hur resonnerade hon ej med sig
sjelf, anklagade, förmanade och bannade —
bad till Gud om tålamod och kraft — grät
och klagade — och hur nervös hade hon ej
blifvit bara af längtan, bara af det fåfänga
lyssnandet efter hans steg, och hur tacksamt
mottog hon ej den ringaste smekning, den
minsta vänlighet.
Det skulle blifva bättre, när de väl voro
gifta, det sade hon sig — och det blef det
ju också — men det gick, som det alltid
går, att hustruns anhöriga få största och
bästa platsen i de ungas hem.
Gunnar älskade modren fortfarande och
framhöll henne alltid som ett mönster för
qvinnor, besökte henne också ofta, men
aldrig blef det som förr — hans tankar och
intressen voro ej längre hos henne annat än
på besök, de också — aldrig stadigvarande
— aldrig hennes som förr — och det kände
hon.
Hans hustru och barn besökte henne också;
men hon hade en gång ofrivilligt hört dessa
ord: »Nej, nu var det så länge se’n vi va’
hos farmor — det går aldrig an, vi måste
nödvändigt gå dit», och de der orden, yttrade
utan någon ond mening, glömdes ändock
aldrig. Åt barnen hade hon ständigt godsaker
eller leksaker — men det var ju noga räk-
nadt ett sorts mutningssystem — de höllo af
henne, men aldrig så att det tillfredsställde
hennes lidelsefulla kraf på kärlek, och
»mormor» — aldrig hörde hon talas om annat
än »mormor», och det skar henne in i själen.
Hon var gammal nu, hade sålt sin atelier
och egde nog för att lefva af — men hur
tomt oeh ensamt var det ej, att ingen
behöfde henne!
Alla hans barn höll hon med sockor och
strumpor, men hur många kärliga tankar
hon stickade in deruti, visste ingen.
Sin sonhustru kom hon aldrig nära, hur
hon än försökte, hur hon än böjde sig för
henne; men förhållandet dem emellan var
godt, fast mera artigt och hänsynsfullt än
kärligt. Hon gjorde sonen lycklig, skötte sitt
hus och uppfostrade sina barn med förstånd
— hvad kunde man mera begära?
»Jag är oförnöjd, orimlig, otacksam», sade
hon sig mer än en gång, när hon ännu på
gamla dagar, då hon bort vara jemn oeh lugn
till sinnes, kände det så bittert att ej hafva
första — nej, icke ens andra eller tredje
platsen i sonens hjerta, eller sårades af ord och
småsaker, som ej voro värda att fästa sig vid.
Det hände också, att hon ej kunde
beherrska sig, och att det syntes på hennes rörliga
ansigte, när hon var olycklig eller missnöjd
— man hade fördrag med »gamla farmor»,
ehuru man fann henne orimlig, och barnen
fingo förmaningar att vara tysta och snälla,
tänka innan de talade och så vidare — men
förtroligheten minskades, och denna synbara
hänsynsfullhet blef värre än allt annat.
Hon var en lycklig qvinna — hörde vara
vara det — det kände hon — men ännu,
då hon var nära grafven, och behöfde frid
med sig sjelf och verlden, hade hon ej
öfvervunno det der felet — som slumrat i så
många år af brist på anledning —
svartsjukan, som bodde innerst i hjertat, men aldrig
kom till utbrott — inte derför att det var
orätt, utan af fruktan att hon skulle förlora
allt.
Hon blef mycket gammal och hade bara
en önskan — den att få dö. öfver det
lifliga sinnet, det varma hjertat hade fallit
ålderdomens slöhet och kyla — det var just
ingenting, som intresserade henne nu mera —
men ännu strålade hennes ansigte upp, ännu
kom det värme och glans i de trötta ögonen,
när hon såg honom, hans hustru eller hans
baru, ty nu — nu var allt, som skiljt dem,
glömdt — nu fordrade hon intet, bara gaf
och hoppades -—• »det första var redan
förgånget.».
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
