Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. Fredagen den 23 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tlO» ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör
IDUN
användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.
många år gammal — ja, förskrifvande sig
från den första sommar, han besökte sitt hem
efter att hafva lemnat det i och för
studierna.
Han stod med armen om sin hustrus lif,
och hon stödde sig mot honom, medan de
läste dessa nötta blad — vittnesbörd om
förgångna tiden.
Hvilka obetydligheter, hvilka smådetaljer
— och hur rörande just derigenom! Intet,
som röjde den begåfvade qvinnan — allt
deremot den älskande — och hur var ej hvarje
ögonblick af denna tid vägdt på kärlekens
guldvåg -— allt från första ögonblicket, då
hon möter honom vid jernvägsstationen, tills
den dag ban reste — ty då voro också
au-teckningarne slut. —- Men upptecknade voro
de alla dessa stunder, då hon samtalat med
honom, antingen sittande vid hans bädd om
aftonen, eller nere i hvardagsrummet —
antecknadt, att han hjelpte henne att retouehera
några fotografier, bar hennes sjal, då’ de
promenerade, tyckte om den eller den maträtten,
hon lagat, sagt de eller de vänliga orden —
och slutet var tack oeh lof till Herren, öfver
att sonen var sådan han var, och öfver denna
lyckliga tid — den lyckligaste hon mindes
sig hafva genomlefvat!
Detta grep honom! Det kom tillbaka
alltsammans, så lefvande och varmt, oeh det
kändes så svårt att ej få tacka henne ännu
en gång — såsom aldrig förr.
»Du har endast gjort mig glädje, bara
glädje», hade hon sagt så många gånger —
men var det ej i alla fall hon som gifvit —
alltid gifvit — och han som tagit emot.
Han grät som ett barn, och äfven i
Martinas ögon stodo tårar, då hon såg upp till
honom och sade: »Gud gifve svärmor ännu
lefde — nu först förstår jag henne!»
»Kalla henne inte så», svarade han mildt,
»hon var en mm- för oss båda -— ville
åtminstone vara det —- hennes hela lif borde
lärt oss hvad hon var — men man lär
oftast, då det är för sent att godtgöra.»
Så är det äfven! Har man gjort sitt
bästa, tycker man sig ändock hafva gjort för
litet, när döden afklipper hvarje möjlighet
till godtgörelse — oeh hur det är — alltid
kunde man varit mera tålig, grannlaga och
kärleksfull — till och med emot en svärmor.
Konsten att vara sjuk.
fången kanske ler åt denna rubrik och
v fattar ej, hvad som menas dermed.
■Hur kan det att vara sjuk bli en konst?
Och dock är det så! Man måste lära sig
att bära sjukdom och lidanden med tålamod
och undergifvenhet, att icke förlora modet och
att göra vården så lindrig som möjligt för
ens anhöriga. Dertill behöfves i sanning en
god del sjelfbeherskning, och just denna felas
tyvärr ofta helt och hållet den sjuka. Hon
jemrar sig och knotar öfver sitt tillstånd,
anser sig för den mest beklagansvärda bland
menniskor och gör derigenom sig sjelf och
andra olyckliga. Hur bedröfligt ter sig icke
ett sådant hus, der en dylik sjuk finnes, och
huru tungt är det ej för de anhöriga att bära
det onda lynnets utbrott!
Det förefaller en förunderligt, när man på
sjukbädden återser en menniska, hvilken man
förr kände som god och glad, förvandlad till
en knarrig egoist. »Hvarför skall just jag
drabbas af detta onda?» hör man ofta den
sjuka utropa. Hvarför skulle då just du
icke träffats deraf; har du så mycket bättre
förtjenat? Se dig om, öppna din själs ögon
och du skall erkänna, hur ringa ditt eget
lidande är emot allt det elände, som herrskar
i verlden. Vänd dina tankar bort ifrån ditt
lidande, sök förströ dig genom uppbygglig
läsning, bemöda dig att återvinna den sinnets
glädtighet, som du förlorat, försök att vara
undergifven och nöjd, och redan i detta skall
du finna mycken lindriug. Genom själens
herravälde öfver kroppen sättes gräns för
sjukdomen; kroppen lider, men själen är frisk,
och dess fasta vilja förhjelper till att utan
klagan bära smärtorna.
I regel äro männen de, som först förlora
tålamodet och hvilka äfven obetydliga
smärtor och en ringa opasslighet bringa ur
jemnvigt för lång tid. Men äfven bland
qvinnorna gifves det många, för hvilka begreppen
»sjelfbeherskning» och »sjelfförsakelse» i
lidandet äro främmande. De lemna sitt lynne
fria tyglar, gifva sig sina okufvade nerver i
våld och tänka endast på sig sjelfva.
Kommer så om aftonen en sådan qvinnas make
till sitt hem, då hör han intet annat än
jemmer och klagan, och man kan ej döma honom
för strängt, om han på schweitzeriet söker
förströelse från eländet i hemmet. Öfven er
derför, kära systrar, i tålamod och
sjelfbeherskning, lägg tygel på edra nerver, ty de
låta sig tyglas och tämjas. Edra lidanden
skola då bli lättare att bära och eder
sjuksäng till välsignelse för er och ert hus!
En sjuk.
I julklappstiden.
(Ett apropos.)
,, mina nådiga damer, nu står julen snart
åter för dörren med thy åtföljande
jnl-kl appsfabriceran de.
Julklappar! Hvilken trolsk magt ligger ej
uti detta ord! Huru många glada och
sorgliga minnen uppväckas ej härigenom! Jag
hoppas dock, mina nådiga damer, att hos eder
de glada minnena både förr innehaft och
ständigt skola intaga den mest framstående platsen.
En menniskas uppfinningsförmåga och
händighet bli väl aldrig så mycket tagna i anspråk
som under denna brådskande tid. Ja, brådskande
tid — ty det är ju ingen rigtig julstämning,
om man ej känner sig hafva rysligt mycket
att iordningställa och afsluta, så att man få
dagar fore den vigtiga aftonen i all tysthet
måste medgifva inför sig sjelf oeh möjligen
äfven åtta à tio af sina alra intimaste väninnor,
att man ej har ens den aflägsnaste aning om,
hum man skulle kunna hinna med allting.
Med förtviflans mod tager man åter fatt i
arbetet, sitter uppe om nätterna, dricker svart
kaffe och måhända äfven — men detta alldeles
oss emellan, mina damer — röker en mild,
parfymerad cigarett, för att hålla sig vaken.
Resultatet blir ofta glänsande!
Angående en sak ville jag oändligt gerna
söka att få upplysning, huruledes nämligen det
egentligen kan komma sig, att de julklappar,
som ej hinna blifva färdiga utan bortskänkas
med påskriften: »slutas under julen», i regel
sällan nå till en fullbordan?
I sanning ett beaktansvärdt fenomen!
Att förfärdiga julpresenter nu för tiden
fordrar lyckligtvis mindre tid än uti forna dagar.
De perlbroderade spjällsnören, dito linealer,
klädesborstar och servetringär, den
traditio-nela nattsäcken med »Lycklig resa» ocli ett
ångande lokomotiv samt de välsignade
tapisscri-tofflorna med de obligatoriska katt-, hund- eller
hjorthufvudena höra väl snart till minnena från
den gamla goda tiden.
Äfven de fasansfulla soffkuddarne och
pal-larne med anskrämeliga frukt- oeh
blomstermotiv på svart sefirgarnsbotten hafva lyckligtvis
på de senare åren fört en aftynande tillvaro
och hafva undanträngts af de lätta, eleganta
atlas- och peluchekuddarne, som förfärdigas med
föga arbete och till större effekt och komfort
än de ofvannämde.
Sedan man nu funnit, att den sanna
qvin-ligheten ej lider genom dess representanters
handskande med andra skärande oeh spetsiga
verktyg än tungan oeh nålen, har den förut
rätt trånga »handarbetshorizonten» fått en
betydlig utvidgning.
De vackra och stilfulla träsniderierna hafva
ersatt perlbroderierna; och nog är det vida
intressantare att förfärdiga ett bord, ett skrin,
en ram, mera välkomna som gåfva än både
spjällsnöret och lampmattan.
Ett »bänkapjös», »stolegönne», »agedyna»
eller flossamatta tillverkas på mycket kortare
tid uti en väfstol, än om man skulle göra ett
till qvantiteten motsvarande antal korsstygn på
stramalj. Väfning, med förstånd idkad, är
dessutom för helsan säkert nyttigare än den
stillasittande böjningen öfver broderiet.
Många vackra och praktiska saker, draperier,
dukar m. m. kunna med lätthet tillverkas uti
den lilla prydliga väfstolen för hälften af den
kostnad, som kräfves till nattsäck eller tofflor.
Hvika vackra majolika- fajans- och
porslinsmålningar stå icke nu uti er förmåga att
frambringa, mina damer!
Uti detta på fantasimöbler oeh
dekorations-artiklar så rika tidehvarf kan man med
tillhjelp af några bitar atlas, brokad, gyllenläder
och säckväf samt med användande af en
färglåda, vare sig olja eller gouaehe, frambringa de
vackraste skärmar, som med effekt kunna pryda
ens egen eller andras salonger.
Har ni dessutom någon gång befattat er med
slöjd, måhända genomgått en kurs deri, så har
ni här åter ett stort och tacksamt fält öppet
för er julklappsverksamhet.
»Men våra händer», hör jag eder, mina nådiga
damer, förgrymmade utbrista!
Bevars, påtagen handskar, när ni slöjda, och
ingniden edra små händer om qvällarne med
en blandning, bestående af \ glycerin och §
eau de Cologne, så lida de ingen skada
hvarken af väfning, slöjd eller träsniderier eller
dylikt »hårdt» arbete.
Det finnes ju också ett annat sätt att gå
tillväga vid åstadkommandet af julklapparne,
och det är att rent ut köpa dem färdiga;
härvidlag gifves emellertid en hel del
anmärkningar både pro och contra, så att jag helst
öfverlemnar åt edra egna samveten, mina damer,
att utreda denna fråga.
Nu har jag egentligen intet mera att tillägga.
Men bra lycklig vore jag, om dessa rader
tjenat att uti någon mån förhindra allt för
många tapisseri- och perltingestars inträde i
verlden i form af »klappar» under den
stundande julen. Dolly Roon.
Qvinnan och skolan.
id det diskussionsmöte, som »föreningen
för gift qvinnas eganderätt» härstädes
den 19 dennes anordnat, hade hvad
hufvudstaden eger af framskjuten qvinlig intelligens
mycket talrikt mött. Det gällde ock en fråga,
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
