Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 47. Fredagen den 23 november 1888
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
granen och doftande ännu af sqvattramens
kryddoft, gömmer det sprulande vinets bouquet
i sitt syre och rusar som en jäst dryck. Det
glada samspråket lyftes till èsprit, och der
unga tungor tala för unga hjertan lösas
konvenansbundna känslor och bli fria och naturliga
som skogens foglar.
Det var förunderligt, hur allt var grönt
och sommarlikt; det låg en högsommaraftons
vällustmättade stämning öfver naturen;
myggorna sjöngo, och Järlasjöns blanka vatten,
som skymtade mellan stammarne från deras
bivuak, drömde blickstilt mellan strändernas
späda grönska.
Middagen var slut, och pappa Kebolledo sof,
sof en genomförnöjd, mätt sömn på rygg, med
händren knäppta öfver magen. Klara hade
försvunnit mellan dungarne inåt skogen, sida
om sida med Fritz Ritter, broderns förtrolige
vän, som förts in att dela det lilla lagets
festglädje. Och bredvid Ruth, nedanför stenen
der hon slagit sig ned, satt Karl Vrede
beqvämt tillbakalutad i mossan, medan hans bruna
ögon ideligen sökte den unga flickans.
De hade talat om allt och intet, talat i en
låg förtrolig ton, som likt af sig sjelf infann
sig under intrycket från middagens välbehag,
pappa Rebolledos sömn och den vackra
aftonens högtidlighet. Om fleuristateliern, om
Klara, väninnan-systern, om den sköna
våren och talltrastens sång. Ty de gledo in
på det svärmiska; ungdomen är svärmisk ännu,
vare Gudi lof I
Nu hade de tystnat; orden hade med ens
trutit dem båda; de hade känt, eller rättare
anat, att de hunnit en gräns, der det gällde
att antingen intet mera säga eller ock säga
något särdeles mer. Och under hans långa
tystnad, under hvilken Ruth kände, hur han
betraktade henne, vågade hon ej lyfta sina
ögon, dem hon höll sänkta mot knät; nervöst
lekte hennes fingrar med ett stackars
miss-handladt strå, och en varm rodnad, kysk och
ofrivillig, steg upp oeh färgade hennes ansigte
i blod.
Till sist sprang Karl upp från sin plats;
»Ruth», sade han, »följ med mig och gå ett
slag; jag kan ej längre tala vid er här!»
Det låg nästan något befallande i hans röst;
det var första gången föröfrigt han så med
ens kallade henne helt slätt vid hennes namn.
Den unga flickan blef förskräckt.
Och plötsligt rann som af sig sjelft Klaras
ord henne i minne: »Ruth, du börjar
bli.farlig;» hon såg dem nu i ett nytt förståendets
ljus, och hennes bröst blef beklämdt som af
en öfverraskande, oväntad fara.
Karl såg på henne med frågande min.
»Nejl» sade hon, nästan ropade, i en så
lustigt förskrämd ton, att den unge mannen
lockades i skratt.
»Barn», sade han oeh tog henne om
handleden ; halft med våld lade han hennes arm
under sin, och ban kände, hnr den skälfde,
fastän hon motsträfvigt följde honom.
I tystnad gingo de ned emot stranden. I
Nacka kapell begynte klockorna ringa
aftonsång. Tvärs öfver viken sågo de värdshusets
hvita fasad skymta mellan lindarnes grenverk;
ett sorl af glada söndagsgästers röster nynnade
på afstånd som en frisk visa.
Med ens stannade ban oeh släppte hennes
arm. »Ruth, du älskar konsten, det sköna,
färgen, lifvet — liksom jag! Kan du inte
också älska mig?»
Hon bedöfvades — var hon mer än ett barn?
— af hans djerfva utbrott. Hon sänkte
hufvudet och blef hvit om läpparne; alla hennes
tankar stannade, alla hennes känslor
förstelnades; som lamslagen stod hon att viljelöst
låta blixten krossa sig, medan några långa
sekunder gingo.
Men han kunde icke bära det. Han fick
henne om halsen och hennes panna ned till
sin mun att öfverhöljas af heta, ungdomligt
våldsamma kyssar. Och han märkte först sent,
att bestörta tårar föllo från hennes ögon och
brände hans hand, och att bela hennes kropp
skakades af häftig snyftning.
»Ruth, mitt älskade barn, är du ledsen, är
du ond?»
Men hon endast grät.
»Du håller således alls iutet af mig, inte
det ringaste; säg, svara mig?»
Ack nej — hon endast grät.
Och gripen af ett ångerfullt medlidande, ett
beskyddande, manligt medlidande, strök han
henne öfver hennes gula hår, lätt, med en hand
som darrade af helig bäfvan.
Plötsligt, som i en ofrivillig rörelse, lutar
hon sitt blossande lilla hufvud ned mot hans
axel. Han spritter till af en glädje, ett jubel,
hvilket träffar likt ett åskslag.
»Låt mig gå till pappa Rebolledo», ber hon
mellan snyftningarne . . .
*
Ingen visste det, ingen visste det! Det var
detta, som gaf deras unga kärlek helgd. Icke
än, icke nu; en gång i framtiden naturligtvis,
när hon blifvet litet äldre, och han slagit sig
igenom och gjort sig ett stort namn, som han
naturligtvis skulle göra. Men till dess, hvarken
Klara eller pappa Rebolledo, den kära Klara
och den käre pappa Rebolledo — de skulle
dock oskärat denna subtila känsla.
Ty intet är subtilare än en flickas kärlek
till en yngling.
Hvardagsbestyren kommo igen, arbetet och
de långa dagarne vid fleuristbordet och staffliet,
som skiljde dem åt. De sågos ej mera, mycket
sällan åtminstone, och då ett flyktigt ögonblick
i tredje persons närvaro -— Klaras närvaro — ;
de fingo uppbjuda bela sin ungdomliga
sjelfbe-herrskning att icke röja allt för mycket. De
smickrade sig med, att de lyckades förträffligt.
Men Klara hade öppna ögon och en vaken
instinkt; hon såg de mest förstulna blickar,
drog slutsatser från den svagaste rodnad, från
pointeringen af ett ord. Anade mycket, sade
intet.
Men det var just detta, som var så förföriskt
herrligt: att beständigt genom de långa dagarnes
mödor och genom de korta nätternas drömmar
bära med sig den stora hemligheten som en
af-undsjukt öfvervakad skatt i sitt hierta. Att
låta tankarne flyga — det är Ruth, som
tänker — från det mekaniska arbetet i »gummans»
sommaruppbettade verkstadsrum, der ljuset silar
trögt fram genom de fördragna persiennerna,
flyga ut till den glada artistkolonien vid
Järla-sjön och stanna, ideligen stanna, hos en viss
brunögd ung herre, som livisslar
Boccaccio-marsch till sin ängslappsstudie. Låta dem
gå — det är Karl Vrede som tänker —, bort
från färger och pensel, fogelvägen till »liten»,
hvars runda kind så lefvande står i syne för
hans konstnärsöga, runda kind med ljusa rodnad,
hvilken han vet hvem den gäller . . .
* *
Och så gick sommaren, och det blef höst.
(Forts.)
I julbrådskan.
Då vi i dag lägga upp en ny
afdelning för råd och rön inom
våra smala spalter, sker detta i
den förmodan, att våra läsarinnor
gerna se, det de mänga bestyren
och omsorgerna för den stundande
festen, den gladaste af alla inom
svenska hem, erhåller sitt eget
lilla kapitel, och i den bestämda
förhoppning, att de sjelfva skola
skynda att lemna materiel till
afdelningen. Derför, ärade
läsarinnor, en hvar af eder, som till
andras tjenst kan meddela något råd
angående julbestyren, någon
anvisning till julklappsarbeten, till
granens smyckande, till hvad helst
som står i samband med högtiden
— vare hjertligt välkommen med
sina bidrag! Vi hoppas, att ingen,
som kan ha något att säga, vore
det ock i hennes egen mening än
sä obetydligt, undandrager sig att
vara behjelplig att göra »/ jul-
brådskan» till en rikhaltig och
omvexlande afdelning. Red.
»Hur hinna bli färdig!» frågar sig halft
i förtviflan mången husmor, när julen
allt mer och mer nalkas, och de många
arbetena kräfva ofantlig tid. Den
snälla mamma skall brodera en kudde
åt pappa, sticka strumpor åt unga
Karl, virka en isgarnssehal åt sin
syster och sy en ny skolklädning åt Fanny.
Ett litet praktiskt råd vill jag gifva:
syssla efter klockan endast t. ex.
en timme ät gången med hvarje arbete
och vexla så om med sömmen,
stickningen, brodyren och virknålen. Detta
förfarande är vida mer underhållande
och dessutom helsosammare än det
oafbrutna hängandet öfver ett arbete,
hvarigenom ofta både ögon och nerver
bli starkt medtagna. Eva.
Glöm ej de fattiga i din julbrådska,
utan låt dig angeläget vara, att äfven
för dem få en liten julgåfva i ordning.
Det behöfver ej vara några kostsamma
ting; en gammal drägt, som repareras
upp en smula, strumpor, en halsduk,
ett litet paket kaffe är genast något.
De fattiga barnen böra ock få något i
leksaksväg. Hur lätt är icke en liten
doeka stäld i ordning, och hur
innerligt ban du ej fröjda ett barnahjerta
dermed. Käthe.
Julgranen som ljuskrona. Jag väljer
mig en gran, som ej är särdeles stor,
men vid och jemnrund, skär af
stammen strax nedom understa grenarne
och kläder stället med en rosett af
guldpapper. Binder derpå ett starkt
snöre öm stammen, lägger detta öfver
kroken i taket och leder det vidare
till en annan krok vid, exempelvis, en
dörrpost, så att jag, när jag vill, kan
hissa granen upp eller ned. Härpå
vidtager granens smyckande och
fastsättande af vaxljusen. Dessa senare
förses med manschetter af kulört
papper, hvilka förhindra det smältande
vaxet att droppa ned. Den på detta
vis anbragta granen är ej i vägen,
hvilket den annars lätt blir i mindre
rum, och tar sig särdeles prydlig ut.
Hur roligt att låta juldansen gå under
julgranskronan; man ser riktigt med
vemod på den tomma platsen, när dock
till slut barrens fällning tvingar en
att aflägsna den samma. Eva.
Vackra prydnader för julgranen kan
man lätt nog sjelf förfärdiga sig med
en smula uppfinningsrikliet och
händighet. Man tar t. ex. grankottar,
jemna och vackra, oeh hvilkas fjäll
ännu ej slagit ut, torkar dem väl i
varmrum, dock icke i spiseln,
bestryker dem derpå med gummi och strör
guldbronspulver el. diamantpulver
(Annas att köpa i färghandeln) deri. När de
torkat fäster man i basen en trådögla
för att med den kunna upphänga den
på granen, der de böra placeras så, att
ljusskenet faller starkt på dem.— Med
bomull kan man, om man så vill,
framställa konstgjord snö på grenarne. Strör
man så glaspulfver der öfver, gnistrar
den i ljusskenet som verklig snö.
Ganska nätt är, att omkring
granens fot anordna en liten täppa, prydd
med vacker mossa, ett par små
leksakslam o. d. Rose.
Matlagning-.
Pommes de terre soufflées. Man
skalar en stor rojölig potatis jemt och
omsorgsfullt och skär sönder den i
skifvor, ungefär så tjocka som ett
kronostycke. Dessa sköljas i vatten, torkas
på en duk och kokas, till dess de bli
ordentligt gula, i icke allt för hett smör
eller fett. Då tagas de åter upp och
läggas på ett såll, medan smöret or-
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:18 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1888/0386.html
