Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. Fredagen den 30 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ftailos oti nummer I veckan under heia qvartaiet. För hvarje 6-tal abon- I P\ I I M Idun, ernällax c.<t gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I LJ LJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än S, torde prenumera
vattenpussarne i Humlegården ä’ alldeles frusna,
oeh blåser gör det rent vådligt.»
»Ueh då, så odrägligt, nu får man ta till
den där lunsiga vinterhabiten igen! Lotten
får allt ta fram min vinterkappa, men piska
pepparn ur den dugtigt först.»
Fröken Elise fördjupade sig åter i sin
tidning, der hon beqvämt satt tillbakalutad i
gungstolen framför förmaksbrasan, under det
jungfru Lotten letade fram vinterplaggen, som
legat i ide under sommaren.
När Lotten återkommer med kappan, går
hon fram och håller den framför elden. Fröken
granskar den med en kritisk blick.
»Nei, fy då, så den ser ut!»
»Men, fröken, jag har piskat och borstat
den så väl — det fins inte ett damkorn . . .»
»Hvem talar om dam; mamma, mamma!»
Dörren till sängkammaren öppnas, oeh mamma
visar sin breda figur ännu iklädd morgonrock.
»Hur ä’ det fatt, kära barn?»
»Åh, kom hit, ska’ du få se, hur den här
ser ut!»
»Ja, skinnbrämet är litet nött, men det går
väl an att få ett nytt.»
»Ja, om det bara vore det. Men titta, så
den grinar i sidsömmarna, och så ä’ den ju
alldeles stött i kanten, oeh så ä’ knapparna
söndriga och — jo, det va’ just vackert —
der sitter en stor tjärfläck!»
»Men, kära lilla barn, den kan väl tagas
bort, och när det så blir nytt garnityr och
kappan for öfrigt omrustad, så blir den
alldeles som ny.»
»Ny, säger mamma, ny!» Fröken Elise
gjorde en åtbörd af outsägligt förakt.
Föremålet för dessa öfverläggningar hängde
nu emellertid helt menlöst öfver
gungstolskar-men, sedan jungfru Lotten till sin icke ringa
förargelse måst afdunsta.
»Mamma kan du verkligen på fullaste
allvar vilja, att din egen Elise skall gå med en
sådan kappa?»
»Men Elise lilla, kappan är ju ännu så
utmärkt vacker, och pappa har haft så mycket
utgifter i höst, så jag tror aldrig det ä’ värdt
att be honom.»
»Åh, söta lilla mamma, vi ska hjälpas åt
att be, bara du vill så . . .»
»Ja, men nu vill jag inte, Elise, det ä’ att
riktigt vräka ut pengar.»
Elise vid faderns dörr:
»Pappa, lilla pappa!»
»Si så, hvad är det nu? Jag har brådt
med posten.»
»Ack, kom hit ett litet tag, så ä’ du rysligt
rar.»
Pappa lyder order. — »Nå-å?»
»Jo, ser du, jag har upptäckt, att min
vinterkappa ä’ i ett miserabelt skick, jag kan
omöjligt ha den utan att väcka anstöt.»
Elise kastar en blick på modern i hopp om
hjälp, men mamma har i hast fått så mycket
att syssla med solfjädrarne och makartbuketterna
öfver hörnsoffan, att Elise sjelf måste löpa till
storms.
»Omöjligt, min tös, blankt omöjligt, svarar
fadern. »Badresan i somras och Elofs
löjtnantsuniform ha gjort allt för stora hål i kassan
och smågossarne måste ju ha nya
vinterkostymer . . .»
Fröken Elise skjuter ut med läpparna och
ser ohyggligt sur ut. Och så kommer en ny
salfva om flickorna Bing och flickorna Bång,
som skulle få nya kappor, fastän deras voro
då på långt när icke så fula som hennes, och
deras pappa visst inte hade så stora inkomster som
hennes . . . men, det förstås, när inte pappa
och mamma ville så ... så fick hon väl
sitta inne, ty att gä ut med den kappan det
kunde då aldrig komma i fråga . . . inte så
mycket för hennes egen skull, utan för hennes
föräldrars . . . hon finge inte vara med på
några skridskopartier eller nägot alls . . . eller
ock skulle hon gå i höstkappan och ta 1.. i.. i.. fvet
af sig.»
Fröken Elise sjönk med en långdragen
snyftning ner i närmaste emma, alldeles som hon
sett primadonnorna på »Dramatiskan» göra det.
Det hela var utmärkt stilfullt, i all synnerhet
sedan mamma skyndat till och Elise fått luta
sitt hufvud mot sammetsuppslagen på hennes
morgonrock.
»Sä ja, så ja» tröstade mamma oeh strök
med sin välformade hand öfver det brända
håret »gråt då inte så förfärligt, barnet mitt.»
»Ja —- det ä’ nu inte så mycket för
k-a-ap-pan — den bry-y-y-r jag mig inte om mer;
det ä’ bara för jag ser, att pappa och mamma
inte hålla af sin lilla Elise, nej, inte ett
d-u-ugg.»
Pappa, som stått och sett tvähogsen ut,
fattade nu posto på andra sidan.
»Hvad ä’ det för ett tokprat, stumpan lilla.»
Elise fortfor att snyfta, men mamma upplät
sin mun och sade:
»Elise har fått alldeles för mycket känsla,
det stackars kära barnet, sådana der
varmhjertade naturer får man allt vara litet
var-samm med, eller tror du inte det, Säger?»
På den samma dagen och i dagarna tre
hemsökte fröken Elise med mamma hvart enda
bättre kappmagasin, i hela Stockholms stad,
och, hvar de gingo fram, lemnade de hela berg
af nedrifna kappor efter sig, utan att det
kommit till någon handel, tills fröken ändtligen
vid fjärde besöket hos Klädströms fattade ett
afgörande beslut. Mamma hade visserligen sin
mening för sig om tygets godhet, men det tyckte
nu Elise var kälkborgerligt att fästa så mycket
afseende vid •—• kappan var chic och hvad
ändå mer var: »satt som om den vore gjuten»,
detta var hufvudsaken. 85 kr. skulle den
kosta, men efter öfvermänskligt prutande
lemnades den för 75.
När den unga damen strålande glad
promenerade i sin nya vinterkappa, bände nog, att
hon mötte stackare i sin väg, hvilka gingo
och huttrade i paltiga sjalar eller tunna
regnkappor, och som skulle skattat sig lyckliga,
om de varit i stånd att lösa ut vinterplaggen,
hvilka sen i våras stodo på assistancen; men
för Elise var detta icke något möte — endast
förbiskymtande skuggor, från en verld, som
hon icke kände.
Den gamla kappan skickades till en
damgarderob, der Elise fick 11 kr. och 50 öre för
den, som på otroligt kort tid festades upp i
damkafeér, fruktbodar och konditorier. Nej, inte
allt. En liten blåfrusen flickunge räckte en gång
Elise en bukett litet frostbitet löfkojsris med ett
par gulgöna blad; henne gaf hon den begärda
tioöringen och lät henne behålla blommorna.
Den fröken Elise, hon hade ett så varmt
och känsligt hjerta! Elsa.
Iduns
fjerde pristäfling.
1) För den bästa uppsats i nägot ämne,
som berör qvinnans lif och verksamhet i eller
utom hemmet, hemmet sjelft eller barnens
uppfostran, utdelas ett pris af 25 kronor.
Uppsatsens längd får ej öfverstiga fyra spalter i
Idun.
2) För den bästa berättelse, skiss eller no-
vellett om högst fyra spalter lemnas ett pris
af 20 kronor.
3) För det bästa nyårspoemet lemnas ett
pris af 15 kronor.
Hvarje pristagare erhåller derjemte en
år-gäng af Skandinavisk Modetidning: för
1889.
Täflingsskrifterna, som böra skrifvas endast
på en sida af papperet och förses med namn
eller signatur och förseglad namnsedel, skola
vara inlemnade senast den 24 december. A
baksidan af konvolutet bör tecknas ordet:
Täflingsskrift. Redaktionen.
Teater och musik.
Kungl, operan. Fröken Gina Oselio afslutar i
afton (onsdag) såsom Margareta i »Mefistofeles sitt
gästspel å k. operan. I sistnämda parti har hon
både som sångerska oeh skådespelerska
dokumenterat sig som en konstnärinna af framstående rang.
Särdeles torde tredje aktens fängelsescen få räknas
till det bästa som här presterats. Fröken 0:s
uppträdande härstädes har följts med mycket intresse af
den ständigt fullsatta salongen och helsats med det
lifligaste bifall.
K. dramatiska teatern gifver torsdagen den 29
deu-nes för första gången »Final», skådespel i 3 akter
af Ernst Ahlgren och Axel Lundegård. De
vigtigaste rollerna och deras innehafvare äro: Hugo Bruhn,
hr Fredrikson; Betty Bruhn, hans hustru, fru
Dorseh-Bosin; Saima Bönne, fru. Kundberg; Karl Eönne,
hr Personne; Sörling, hr Ortengren: Stenström, hr
Hartman; Hollgren, hr Hamrin; fröken Bertha
Sandgren, fröken Åhlander ; fröken Agda Lundberg,
fröken Klefberg och fröken Lisen Törnblom, fröken
Bäckström.
Vasateaterns bebådade nyhet, >Den nye mikadon»,
har nu gått af stapeln i oeh med lördagens première,
som samlat öfverfullt hus. Hvad den glänsande,
gedigna och stiltrogna utstyrseln vidkommer, torde väl
knappast det omtyckta sällskapet å denna det unga
Stockholms favoritteater förr presterat något
liknande. Och dock har det, som allmänt kändt,
härutinnan ingalunda gjort det minsta. Musiken i den
nya operetten, till största delen hemtad från A.
Sul-livans melodier till den engelska förebilden, tilltalar
äfven den genom sina egenskaper: melodirikedom
oeh ganska högt musikaliskt värde. Skada blott,
att den nägot klumpiga libretton skall nedtynga
intrycket af det hela.
Samtliga rollinnehafvare skildes med heder från
sin uppgift. Titelpartiet, den unge mikadon
Tsing-Tsings roll, utfördes af fröken Anna Petterson med
vanlig musikalisk finess och dramatiskt lif. Fru
Carlbeek var särdeles intagande som ung japanska i
giftasåren; denna intelligenta skådespelerska gör med
hvarje nytt parti anmärkningsvärda framsteg. Hrr
Cloed, Griinder och Johanson böra ock särskildt
nämnas.
Samspelet var utmärkt, regien vard allt
erkännande, bifallet lifligt. J. N—g.
Filharmoniska sällskapet gaf sistlidne tisdag sin
första abonnementskonsert i musikaliska akademien
under anförande af sin skicklige och energiske
ledare kapellmästaren A. Hallen. Större delen af
programmet bestod af acapellakörer, några förut här
utförda. De nummer å programmet, som tycktes
mest slå an, voro Dvoraks originella och melodiösa
stycken »Gyllene åkrar» och »Aftonklockan», Hallens
fina och vackra fruntimmerskör iDas Aehrenfeld»,
Jacobssons nätta »Dansvisai och Mendelssohns
»Jagt-sång». Till de mera framstående acapellakörerna
torde ock få räknas Schumanns »Schön Kothraut»,
hvilken liksom öfriga stycken erhöll ett förträffligt
och väl nyanseradt utförande. Konsertens slutnummer
utgjordes af den populäre tonsättaren P. Heises
snillrika — åtminstone hvad de två första afdelningarna
beträffar— tonmålning »Volmerslaget», som nu
utfördes med messingsackompanjemang. Programmet
utfyl-des med en aria ur Massenets op. »Cid» och några
visor af Kjerulf, förträffligt föredragna af fröken S.
Wolff. — Konserten bevistades af ett talrikt
auditorium, hvaribland märktes konungen och prins Carl
med uppvaktning.
Musikföreningen har, då detta nummer kommer i
våra läsarinnors händer, åter uppfört Berlioz’
häf-liga dramatiska legend »Faust» och naturligtvis för
i förväg utsåldt hus. Vi återkomma i nästa nummer.
Den 28 nov. F. Hbg.
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
