Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. Fredagen den 7 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 49. Fredagen den 7 december 1888. l:sta årg.
B yrà:
Klarabergsgatan 54, en tr.
Annonspris:
25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen lösnummerförsäljning I
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5.
Allm. Telef. 61 47.
Utgifningstid;
hvarje helgfri fredag.
Sista numret i hvarje månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
I landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, å
Stadspostens hufvudkontor, i de större
boklådorna samt å tidningskontoren.
Bed, att det dagas! Än är natt och dimma
från fordomtid utöfver månget sinne;
bed, att de nya tiders morgontimma
för oss må gry och ej i moln försvinne;
bed, att på våra furor sol må glimma
och sagan ensam gömma nattens minne.
/.. Topelius.
Ledsam tystnad.
Ett ord för dagen, af Ave.
ft|l|Ila, som bevistat sammanträden, hvarest
öHK både män och qvinnor äro kallade att
deltaga i förhandlingarna, görad en erfarenheten, att
damerna sällan eller aldrig yttra sig i någon
fråga, ej ens då den uteslutande rör sig
kring deras egna vigtigaste intressen.
Jag har gjort denna erfarenhet i Stockholm
lika så väl som i våra landsortstäder, och för
kort tid sedan såg jag två referater öfver
sammanträden, det ena från hufvudstaden, det
andra från Helsingborg, deri referenterna (den
ene var dock en korrespondent vill jag minnas)
omnämde qvinnornas passiva hållning vid
förhandlingarne. »De hviskade med männen och
med hvarandra,» hette det från det ena stället,»
men det hade varit önskvärdt, om de högt
uttalat sina tankar.»
Orsaken till att qvinnan tiger i församlingen
är naturligtvis — männens tyranni, kunde man
ju påstå, om det vore sundt förnuft och
rättvisa uti att gräla på nutidsmännen för gamla
tiders fördomar och åsigter, i stället för att
ärligt erkänna, det vi sjelfve ännu äro så
bundna af eget småsinne, småfnaskig fruktan
för de närvarandes kritik, att vi antingen sitta
rent stumma och svälja våra tankar eller också
bviska, som man »hviskar i ungdomens vår».
Jag har träffat en tänkande förståndig qvinna,
som under flere år led af minnet att ensam
af sitt kön en gång ha yttrat sig offentligt
om små barns uppfostran; led, som man kan
lida vid minnet af att ha begått ett fel; led
af qvinnornas ogillande blickar och ett par
dumma ord af en man, och hon blef ej
befriad från denna pinsamma känsla, förr än hon
en gång, rent händelsevis, fick höra en annan |
qvinna offentligt yttra sig öfver samma ämne.
Jag känner andra, som ej nöja sig med att
blott tiga eller hviska på sammanträden, men
som derefter anfäktas af bondånger och
sjelfkritik så häftigt, att de hvarje gång lofva sig
sjelfve »att aldrig göra så mer.»
För några år tillbaka talade jag med nu
aflidne professor Svend Grundtvig om en qvinna,
som led af det grymmaste sjelfplågeri hvarje
gång hon talat offentligt. »Är hon ej betryckt,
innan hon beträder talarstolen för att hålla
ett föredrag, ty det kan jag stundom vara?»
sade han. — »Nej, då är hon glad oeh väl
till mods.» — »Såå!» sade lian allvarsamt.
»Då är det nog bäst hon undersöker, om hon
ej i grund och botten är en fåfäng menniska.»
Om vi nu också alla skulle undersöka, om ej
orsaken till vår tystnad på sådana
sammanträden, der det är vår pligt att tala, till en
del har sin grund i personlig fåfänga, som
förbjuder oss att göra så godt vi förmå, så fort vi
ej dermed kunna hoppas vinna bifall eller
smickrande uppmärksamhet!
Det gör ett egendomligt intryck att på ett
sammanträde blott höra män förhandla om
saker, hvilka närmast röra oss, under det att
många af de närvarande qvinnorna, hvilka sitta
som om det hela ej anginge dem det ringaste,
dock känna de afhandlade frågorna vida bättre
än åtskilliga af de män, som så obesväradt
yttra sig om desamma. En sådan tystnad blir
betänklig, då man besinnar, att här sträfvas
och arbetas varmt för en fullständig
likställighet mellan man och qvinna.
»Qvinnor kunna nog prata, men ej tala.
De äro ologiska, kunna aldrig draga en ordentlig
slutsats af föregående premisser; hålla sig
aldrig till ämnet i ett ordskifte,» påstå många
män. Ja, någon har just sagt, att skilnaden
mellan ologiska män och qvinnor är den, att
i en diskussion säga männen: två gånger två
är fem, men qvinnorna säga: två gånger två
är talgljus.
Det ligger icke så liten sanning i dessa
påståenden, ty flertalet af qvinnor har ej
ännu insett nödvändigheten af, att äfven
vid de ordskiften, som dagligen -— i all
vänlighet förstås — förefalla i hemmet, ordna
sina tankar så, att man håller sig strängt till
saken, dels aktar på, att man ej i ett ordalag
försvarar en åsigt, som man i nästa minut med
något annat talesätt förkastar.
Ingenting är mera retsamt och
tålamodsprövande för en logisk menniska än sådant
prat hit och dit om en sak, och denna osed
förderfvar lätt sjelfva förmågan att tänka redigt.
Vi kunna iakttaga detta senare, då sådana män
som i dagligt tal nämnas pratmakare, uppträda
och försöka tala offentligt. Det förekommer
en då, som om tankarna leka titt-ut med en
dylik talare, medan orden leka tag-fast med
hvarandra. Ack, som man kan sitta och pinas
under ett dylikt anförande och blott önska,
att hela ordflocken på en gång ville försvinna
för honom.
Många qvinnor föreställa sig, att man, vid
ett anförande på något sammanträde, måste
tala som en bok »i väl valda ordalag», och
dock verkar en dylik förkonstling frånstötande
på åhörarne, när det ej rent af höres löjligt.
Har man i hemmet vänjt sig vid ett hyfsadt
talspråk och att på ett vänligt, lugnt sätt
uttala sina tankar och åsigter samt kan motsäga
en olika tänkande utan att bli het eller gå
från sak, så bör man blott föreställa sig, att
man talar till vänner för att öfvervinna det
obehag, som föregår det ögonblick, då man
beslutat stiga upp och säga sitt: »herr
ordförande!»
Det är ej sällan männens högtidliga
uppträdande, äfven vid ett anförande af enklaste
slag, deras cirklade talesätt och konstmessiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
