Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. Fredagen den 7 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kottar fSr I P> I I Kl månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I LJ U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
omsägningar, som verka afkylande på vår lust
att helt rätt framsäga vår mening. Men det
är just detta element af frisk naturlighet, ett
okonstladt språk samt en tillsats af
hjerte-värme till den nödvändiga förståndsmessigheten,
som vi behöfva få in i den offentliga
diskussionen, och detta element skola vi tillföra
densamma genom att tala i stället för att hviska
på de sammanträden, der vi redan hafva
samma yttranderätt som männen.
Vi måste alla besinna, att hvarje rättighet
innebär en pligt, hvarje förmån en motsvarande
uppgift, och att några få lämpliga ord från
en tänkande, hjertevarm qvinna kan på en
minut föra en god sak längre fram än
tim-marslånga, kalla tal af män förut förmått göra.
Vi känna ju detta från vår indirekta
verksamhet på många allmänna angelägenheter;
hvarför skola vi dä tveka, när det gäller att
offentligen säga ett godt ord i männens lag?
Husmors tomtar.
jrßS^ et glunkas så smått i bygden
Æj]MW om lufvor med silfverskägg,
som hjelpa vid baket och brygden
och vakta vid stuguvägg.
* Man hviskar oeh skakar sakta
sitt hufvud, ty fast är tron,
att nog bör husmor sig vakta
för slika tjenstehjon.
När midnattsmörkret breder
sin mantel kring tomt och gård,
och folket till ro lagt 9ig neder
och bedt sig i Herrans vård;
då klingar det genom stufvan
ett sakta, fnittrande skratt,
då brådskar den röda lufvan
att få sin syssla fatt.
Han spottar ett tag i näfven,
så dånar det till med kraft:
det suckar i växande väfven
och qvider i solf och skaft.
Det är en anblick, en sällsam:
det faktas kring golf oeh tak
och tomten skyndar beställsam,
att ordna bortglömd sak.
När dagen i öster bräcker
och ottvaken hane gal,
han sakta på husmor väcker
och minner om sysslors tal.
Dä lär, — i bygden det äfven
har sagts, — allt ordnadt stå,
och krångliga tioskaftsväfven
har vuxit en aln eller två. —
Säg, skall jag då er förråda
hvad namn liten tomte bär,
och skall jag låta er skåda
det hem der helst han är?
Tians namn är Kärlek trogen,
för make och barn i brand;
haas broder är Redobogen
tuh syster är Flitig hand.
Pehr J. Wallin.
m*
Träldomsok.
Några små betraktelser öfver ett och annat
upptecknade af
Mathilda Langlet.
II.
et finnes träldomar, ännu nesligare än
vredens och dock mera tolererade, ja stundom
omhuldade oeh ansedda såsom högst förträffliga.
Detta senare kommer sig nog af, att här som
i växtriket ogräset icke blott smyger sig in
bland den goda säden utan till och med
antager en »habitus», som gör att det ofta faller
sig svårt att skilja arterna åt.
Sålunda blir högmodet ädel stolthet,
fåfängan kallas att man vill hålla sig uppe, icke
vara olik andra, med mera af samma slag,
fråsseriet och andra lika usla lidelsers
tillfredsställande hedras med namnet »lifsglädje» o. s. v.
Och detta förblandande af ondt och godt gör
mer än något annat för att hårdt tilldraga
träldomsbanden.
Det egendomliga med högmodsträlen är, att
han sjelf tror sig vara herrskare, under det
att alla andra se att han är slaf — till och
med de, som krypa för honom och kalla
honom herre. Det finnes många slag af detta
slafveri — bördens och börsens, dumhetens
och intelligensens — och hvarje slaf under det
ena oket rycker på axlarne åt dem, som träla
under det andra, medan de for en opartisk
åskådare allesamman te sig lika löjliga. Det
är nästan det värsta med denna träldom,
att ingen vill erkänna sig bunden deri. »Jag
har nog mina fel», medger man, »men jag är
åtminstone icke högmodig.» Det vore också
litet svårt att i fråga om högmodet säga som
om vreden, att man icke »rår for» det. Der
fore tager man till den vida enklare utvägen
att helt och hållet förneka det.
Troligen vore det för mycket sagdt, om man
ville påstå, att ingen är fri från
högmodsandan, men tryggt kan man säga, att de äro få,
som ej bära på denna träldom i någon af dess
skiftande gestalter. Gå vi noga till doms med
oss sjelfva, ransaka våra hjertan och påminna
oss skälen till vårt handlingssätt måste vi
säkert instämma deri, att »aristokrater äro vi
alla.» Om ej annat torde de flesta anse sig
bättre än sina medmenniskor och detta utan
att kunna pröfva dessa menniskors hjärtan och
utan att vilja pröfva sina egna.
En sådan form af högmodet inverkar
emellertid icke så synbart på vår omgifning och
kan finnas hos mången utan att yttra sig på
något sätt obehagligt eller löjligt. Men den
verkar så mycket mera på oss sjelfva och
vanställer vår inre menniska på ett sätt, som
skulle komma oss att rysa, om vi kunde se
det, kunde se vår andliga personlighet i dess
rätta gestalt eller jemförd med den typ af
renhet, oskuld och ödmjukhet, som måste synas
oss såsom den högsta. Och högmodet är
egentligen roten till allt ondt. Högmodet var
upphof till den första 9ynden; olydnaden kom ju
af begäret att »varda såsom gud.»
Det krassa högmodet, det som faller enhvar
i ögonen, som gör högmodsträlen löjlig, detta
är, så till sägandes, mindre farligt, emedan
man lättare kan vakta sig för att blifva sådan,
och i alla fall en högre bildning medför
förmågan att beherrska yttringarne deraf. Men
om jag också icke bär oket synligt och utanpå
kläderna, kan jag dock släpa lika tungt derpå
och till på köpet inbilla mig, att jag är fri
och ingens träl|
Det är underligt med högmodet, att det
växer så fast i barnasjälen oeh vaknar så
tidigt — det är, som hade det insupits med
modersmjölken. Och dock är det så få af oss,
som tänka på detta, så få, som arbeta på att
ur det späda sinnet upprycka högmodets ogräs.
Tvärtom befordra vi ofta dess växt, dels genom
oförståndiga, nedsättande omdömen, dels, genom
att tillåta, ja, kanske till och med uppmuntra
barnen att med öfvermod bemöta oeh behandla
tjenare och personer i den ringare klassen.
Om vi hade klart för oss, huru mycket just
detta bidrager till att lägga en af de
olidligaste träldomar menniskohjertat känner på våra
stackars omedvetna barns axlar, skulle vi bäfva
för oss sjelfva och vår tanklöshet. Eedan från
den första stund våra barn kunna fatta och
förnimma sådant, blifva de medvetna om, att
det finnes två slags menniskor, »bättre» och
»sämre», samt att de sjelfva, utan den ringaste
sin egen förtjenst eller vördighet, räknas till
de bättre. Från denna ringa brodd spirar
ganska ofta ett träd, hvars grenar räcka allt upp
under himmelen, och der många onda böjelser
finna ett skydd, men hvars rötter, likt en
jern-hand, gripa om hjertat och hålla det fängsladt.
Detta högmod är så mycket farligare, som vi
icke ens blifva det varse och icke märka dess
ok, förrän det får någon bastant stöt-, men då
skär det också in i vår nacke, så att blodet
mången gång droppar deraf.
Äfven den stoltaste torde ej kunna förneka,
att den anspråkslösa, den som tänker högt om
andra och ringa om sig sjelf, är både lyckligare
och älskvärdare än den, som hyser åsigter i
motsatt riktning. Detta, huru vigtigt det än
borde synas för den, som älskar sina barn,
är dock underordnadt i jemförelse med
anspråkslöshetens förädlande oeh frigörande inflytande
på karakteren, på den andliga menniskan.
Huru mycket mera fri är icke den, som sällan
eller aldrig tänker på, hvem som innehar första
platsen, som aldrig saknar de företräden dessa
förmånligare platser medföra, aldrig afundas
deras innehafvare, aldrig utan skäl finner sig
förbisedd, aldrig fäster någon vigt vid dylikt
— huru mycket mera fri är icke han, än den,
som vid hvarje steg måste ängsligt vaka öfver,
att ingen går honom förbi, liksom äfven att
han icke sjelf nedsätter ett anseende, som
hvilar på högmodets och egenrättfärdighetens
temligen prekära grundval! Huru mycket lättare
är det icke att tänka och handla rätt och ädelt,
uär man icke fj ett ras af omtanken för det egna
lilla jagets högt uppsatta plats, hvarifrån det
ju så lätt kan ramla ned!
Ooh att det mera förädlar att hysa ringa
tankar om sig sjelf än att sätta sin egen
person för högt, derom torde ej mer än en mening
vara rådande, men då livar och en, som nyss
anmärkt, ogerna, ens för sig sjelf, bekänner sig
vara högmodig, lefva nog äfven de flesta
högmodets trälar i den mening, att de äro fullt
fria från detta förnedrande ok.
Men huru skola vi då undgå det ?
Månne icke det bästa vore, att vi lärde oss
sjelfva och främst våra barn att af ödmjukt
och uppriktigt hjerta bedja: jag fattig, syndig
menniska, etc. ? Och dervid skulle vi tänka,
hvar i sin stad, att jag, just jag, som beder
detta, också är en verkligen fattig, syndig
menniska, som har ingenting att förhäfva sig öfver,
intet företräde framför andra. Ty alla timliga
fördelar gå för mig förlorade i samma stund
som den timliga tillvaron upphör, och det
andliga hos mig, det som fortlefver, har hos
hvarje menniska samma värde — den ena är
icke dyrare köpt än den andra.
Endast så, genom att akta alla menniskors
andliga värde lika högt, blifva vi rättsliga frie
från högmodsandans tryckande träldom.
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
