Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. Fredagen den 7 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiul) ske å närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden fSr qvinlig I P\ 11 M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I L/ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida paräknas.
och doldt agg, som jag ignorerar», — allt
detta som, om det varit några år förut, skulle
ödelagt henne, men som hon nu, då hon
ge-nomlefvat en kris och lärt att känna sig sjelf
och sina möjligheter, bär med lugn, derför att
hon nu har något att lefva för. »Nu har jag
hård hud samt ett tyst, litet arbetsrum, stort
som en skrubb, och båda delarne äro vida mer,
än jag kunnat skryta af förr i verlden.»
Men i hennes tankegång på den tiden är
alltid denna samma underström, som hon en
gång — samma år — uttryckte så:
»Jag är lugn, och jag känner, att jag kan
arbeta. Jag är som den der en lång tid varit
inklämd i en för låg bur oeh så får räta upp
sig med ett djupt andetag och känna, att han
är vid full vigör oeh endast behöfver leda till
sig en smula. Sjukdomen skall slå ned mig
en vacker dag — det vet jag — och då, god
natt med arbetet; men deras sjuka ’moral’,
som hvarken tål sol eller dag, den skall
åtminstone inte rå på mig.»
Likväl medgaf hon redan vid den tiden
gerna, att hon ej var obekant med inre
slitningar. »Ensamhet och tystnad är då det
enda medlet att återgifva nerverna deras
fasthet. Och den är icke alltid att skryta med,
fast sjelfbehersknigen aldrig sviker.»
»Kanske», yttrar hon en annan gång vid
denna tid, Ȋr jag just af den metall, som
duger att ställa i elden. Tiden får utvisa det.»
Hon talade ofta om sin ensamhet under hela
denna tid, då hon uppfostrade sig sjelf. Hon
satt der nere i den lilla bokhandel, hon upprättat,
bildande sig till sitt kall för lifvet och
längtande till en omgifning med intressen, som
kunde möta hennes. »Kom i håg — heter
det — »att här fins för närvarande icke en
enda menniska, med hvilken jag kan samspråka
om hvad som intresserar mig sjelf: literära
frågor. Jag har ju nog ’vänner’ också här,
men om mitt arbete kan jag ju icke tala med
dem; det jag gjort allra sämst, det räkna de
som det bästa, och tvärt om. De kunna läsa
Marie Sophie Schwartz! Herrarne med (!).»
Och på samma tid skrifver hon:
»Ekonomiska bekymmer äro, när de taga öfverhand,
en svår hämsko på arbetsförmågan, men för
min del skall jag söka skaffa mig en motvigt
genom att förenkla mina lefnadsvanor. Jag
tror, att jag hellre ville svälta smått än hetsas
upp ur den sinnesro, som enligt min mening
ger den härdigaste luften åt arbetet.»
Så lugnt och modigt yttrade hon sig vid
denna tid om penningfrågan, som skulle komma
att upplaga så stor plats i hennes lif, och som
hon senare väntade skulle »slå i hjäl» henne.
Men nu var hon hoppfull och stark till
sinnes, nu ville hon lefva, ville hjelpa sig sjelf.
»Olyckan är att jag förr haft stort ’apanage’.
Jag är så ovan vid fattigdomen, att blotta
beröringen dermed på mitt ömskinnade sinne
verkar som hundrade knappnålsstyng. Jag
vill härda mig. Men det går icke i en
handvändning ; och fruktan att detta endast är
förspelet, gör det onda ännu värre.»
Denna allt besegrande käckhet, som ofta nog
framträder hos hennes personer, så väl hos
de af äldre datum som hos de senare, kan
man ej finna hos henne sjelf; tvifvel och
misströstan på anlag och duglighet — något
ej allt för sällsynt hos konstnärer med stora
fordringar på sig sjelf — infunno sig tidigt
hos henne och följde henne sedan genom hela
hennes författarebana.
Hon nämner det redan i ett bref af 1885,
der det heter:
»Fysisk trötthet kan komma till (ni vet
förmodligen, att jag är obotligt sjuk) och så
sjunker själslifvet. Vid sådana tillfällen skulle
jag vilja ge bra mycket för ett muntrande ord,
— det är då, man så gerna ville, att någon
skulle finnas, som såge mer till hvad man
sökt att måla än det lilla man orkat med, —
mer till det ärliga arbetet än det klena
resultatet. — — -—- Åh, man är i grunden ett
stort barn!»
Att hon är nedtryckt till sinnet, kom äfven
fram ibland, när man minst skulle väntat det
— i bref och anteckningar, i sitt tal berörde
hon ytterst sällan och ytterst förbehåll sam t sitt
trista jag, — likaså döljer hon ej att hon,
trots sin stora öfverståndna uppgörelse med
sig sjelf, hade sitt eget lifs räkning ouppgjord.
»Jag vet,» skref hon i början af 1886 från
Hörby, »att det fins tider, då lifvet flyter en
likgiltigt förbi, då det är så utan all friskhet,
att man nästan vämjes vid det; då allt ser
lika grått och betydelselöst ut, både det, som
är, och det, som man väntar komma, ännu
tyngre. Så är det för mig.»
Hvari söka orsaken till detta frambrytande
tungsinne? Hon har sjelf omtalat det. I det
förut blomstrande hemmets ekonomiska fall
och allt det pinsamma, det drog med sig. Hon
hade då stigit upp från sin årslånga sjukbädd,
såg lifvet i ljusare dager än på långa tider,
arbetade med friska krafter och kände
lifs-lusten vakna. Hon hade händerna fulla af
ämnen — och hon kände sig då för första
gången sakna den själsfriskhet, utan hvilken
ingen konstnär håller sig uppe. Och
arbetskraften slappades ännu mera af den hetsande
tanken, att for hvar dag som gick borde
hennes arbete inbringa henne något. För första
gången undslipper henne denna klagan, som
sedan slog fast rot i hennes själ:
»Min ångest öfver hvad det skall bli af
mig, om jag icke kan skrifva, vill alldeles
qväfva mig.»
Dessa sista rader äro hemtade ur ett bref
från februari 1886, ett bref, skrifvet i sådan
nervös upphetsning,, att det ej blef afsändt, förr
än hon med lugn och sans kunde i
fortsättningen tala- om sin belägenhet. I denna del
af brefvet förekommer följande betydelsefulla
sjelfbekännelse:
»Jag brukar ha anfall af den sjukligaste
melankoli och lifsleda ibland, när de
ekonomiska farhågorna bli mig öfvermäktiga, eller
när jag känner mig oförmögen att arbeta.
Första delen af mitt bref var skrifvet under
ett sådant anfall. Det varade precis i fjorton
dagar. Nu är det förbi; jag känner mig
alldeles normal igen, oeh i går kunde jag börja
ett arbete. Jag talar om allt detta, derför
att jag tänker, att det möjligen kan vara er
till någon nytta. — Vet ni, hvad jag gör hvar
gång ett sådant der anfall kommer? Jag går
ut i fria luften. Jag går och går. Jag kan
gå timvis fram och tillbaka, och jag går inte
in igen förr än jag är riktigt trött. Det är
det enda som lindrar. Jag mår fysiskt illa
på samma gång: en obehaglig känsla af oro,
i hufvudet, och en tyngd öfver bröstet, som
om jag saknade luft. Jern, maltextrakt eller
dylikt brukar vara bra för mig. Men bäst af
allt är det att få vara ensam, så att det är
alldeles tyst och nerverna falla riktigt i hvila,
så att man får gå till botten med sig sjelf,
göra upp med både ett oeh ett annat, samla
sig och komma till någon slags klarhet. Att
man icke har någon tro på sig sjelf är i
sådana stunder des allra värsta, Jag får
derjämte en viss leda på mina närmaste, hvilken
plågar mig, ty fast ingen märker någon
ovänlighet hos mig, förefaller jag mig sjelf som en
dålig, elak varelse, som alldeles utan nytta
trampar jorden.
Detta är ju en ordentlig bikt. Tror att jag
aldrig talat om det så der ordentligt för någon
förr. Men skall någon kunna draga nytta af
att känna ens verkliga lif*, så får man vara
så god tala om det, medan man lefver; tids nog
får man tiga. Och jag vet af erfarenhet, att
man icke har någon glädje af att ligga och
tänka på, att man gått som en domino genom
verlden och skall myllas ned utan att någon
får veta huru man egentligen varit. Derför
har jag efter tillfrisknandet från den långa
sjukdom, som gaf mig kryckorna som ett minne,
försökt att lära mig tala. Förut kunde jag
det icke. Åtminstone icke när det rörde mig
sjelf.» (Forts.)
Ä-
Teater och musik.
Kungl, operan. Sistlidne torsdag och lördag
åter-uppfördes, båda gångerna för utsåldt hns, Berlioz’
storslagna dramatiska legend »Faust». Utförandet
var, åtminstone på torsdagen, det allra bästa och
utgjorde en verklig heder för Musikföreningen, k.
hofkapellet och de uppträdande solisterna, fru
Edling, hrr Strandberg, Smith och Nygren —
ledaren, hr hofkapellmästaren Nordquist ej att
förglömma.
K. dramatiska teatern har uppfört ett nytt stycke,
nämligen »Final», skådespel i tre akter af Ernst
Ahlgren och Axel Lundegård. Stycket, som
spelar i våra dagar, inför oss i en familj, der
mannen ej blott är otrogen sin hustru, utan äfven den
bankinrättning, hvars direktör han är. Det hela
hvilar på en temligen lös moral, som i dylika fall
alltid förr eller senare framkallar en katastrof.
Så ock här. Styckets första akt är onekligen den
svagaste, hvaremot de andra och tredje äro
mycket verkningsfulla, i synnerhet den andra.
Utförandet är på alla händer synnerligen
förtjenstfullt. Särskildt utmärkte sig hr Fredrikson som
bankdirektören samt fru Dorsch-Bosin som dennes
visserligen svaga och koketta, men sjelfuppoffrande
hustru och fru Rnndberg som Saima Rönne,
direktörens älskarinna, som i nödens stund
öfverger, honom. Stycket förtjenar att ses.
Å denna teater upptages på torsdagen
innevarande vecka ett nytt 1-akts-lustspel af Paul Heyse,
kalladt »Rose». Vidare förberedas till uppförande
Ibsens nya skådespel »Fruen fra Havet» och
samma författares »Kjærlighedens Komedie», båda i
öfversättning af Harald Molander.
Den S dec. F. Hbg.
Literatur.
Om den sexuela hygienen och några af dess etiska
konseqvenser, trenne föredrag af prof. Seved
Ribbing, har utkommit från hr Vilhelm Billås
välkända förlag och slutsåldes redan på en vecka,
hvarför ny upplaga är under utgifning. Boken är
af det slag, att den nog kommer att å ena sidan
väcka en storm af ovilja, men å andra sidan åter
det varmaste erkännande. Vi skola i nästa
nummer återkomma till den samma.
Sina, berättelse för unga flickor; Wiseli finner
rätta vägen, berättelse för barn och barnavänner
— båda af Johanna Spyri, (Stockholm; Wilhelm
Bille). Mången mor kommer helt visst att till
julen en dag stå tvekaude och rådvill framför
bokhandlarens disk, öfversvämmad af det literära
julflödets brokiga likt och olikt. Hon vill ha en bok
åt sina barn, en underhållande och god bok med
en verkligt sund och oskyldig tendens, och hvilken
hon tryggt och med glädje kan sätta i deras
händer. »Men huru träffa det rätta och bästa i allt
detta öfverflöd», frågar hon sig sjelf i valet.
Dess bättre ha på de senare åren allt större
omsorg och uppmärksamhet börjat egnas åt
barnens literatur och den insigten allmänt gjort sig
gällande, att här vid lag knapt kan göras för
mycket. Vi äro derför ock öfvertygade, att den
stundande julmarknaden på detta område kommer att
erbjuda mycket verkligt godt. Hvad de här
omnämda berättelserna angår, vilja vi endast erinra,
hurusom Johanna Spyri sedan flera år äfven i
* Jag behöfver ju ej påpeka, hur karaktäriskt för
henne som författare detta yttrande är?
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
