Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. Fredagen den 7 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskrl it, som ej antages till Införande, återsändes, sä vida porto bl- i i i K i Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 25 öre pr 4.
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ LJ IN spalt, petitrad {= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona-
vårt land räknar många vänner bland de unga och
bland tacksamma mödrar och fäder, samt
hurusom dessa sista hennes arbeten ingalunda stå de
föregående efter i till barnasinnet lämpadt intresse
eller i sund hållning. De kunna på det varmaste
rekommenderas.
Tvenne illustrerade förlagskataloger, den ena från
Fahlcrantz & C:i, den andra från P. B. Eklund i
Slockholm, ha nyligen utsändts. De utgöra hvar
på sitt sätt genom sin solida utstyrsel vackra prof
på vår högt stående boktryckarkonst, på samma
gång de genom sin rikhaltighet bära vittne om de
resp. förläggarnes värdefulla verksamhet.
Qvinnas rösträtt; föredrag inom
Norrköpingskret-sen af Östergötlands rösträttsförening af —r—g.
I denna lilla broschyr, på hvilken förf. som motto
satt Clevelands segervissa ord: »qvinnans rösträtt
är snart ett faktum; derom är ej tvifvel», drager
den förre varmt i härnad för den humana idén.
Efter en korl historisk återblick upptager förf. till
gendrifvande det ena efter det andra af de
mot-skäl, som af frågans motståndare allmänt pläga
anföras, och — lyckas i det hela ganska godt.
Häftets sista afdelning egnas åt frågan om
qvin-norösträttsidéns utveckling — synnerligast i
utlandet. i Skall Sverige bli bland de första eller
sista, som genomföra reformen», frågar förf. till
sist; och tillägger: »svaret är helt och hållet
beroende af de svenska qvinnorna sjelfva».
Den lille priskuranten, utgifven af G. Kinell,
innehåller för dagligt behof oumbärliga
prisförvandlingar från det gamla mått- och vigtsystemet till det
metriska samt vice versa. Den lilla nyttiga
fick-boken är utkommen på P. A. Norstedt & Söners
förlag.
Gammaldags seder och bruk af Johannes Sundblad;
ny subskription, häftet III.
Vårt Land; en skildring i ord och bild; ny
subskription, häftet IV.
« #
Från Abraham Lundquists välkända musikförlag
har utsändts följande nya arbeten:
6 poesies mignonnes pour piano par P.
Beaumont. 2 kr.
Vinterblommor (Br 1889; nyaste dansmusik. 1
kr. 50 öre.
High life! polka för piano af John Olander.
7ö öre.
Barnbalen för 1889. 1 kr.
Ett storstadsbarn.
Berättelse för Idun
af Johan ]S[ordling.
X.
Kris.
(Forts.)
Vien nej — de kommo icke!
Ett år var gånget, ett långt, tungt år. Om
våren hade Ruths konfirmation gjort ett litet
afbrott i det hvardagliga arbetets enformighet
— för några korta, stämningsdjupa ögonblick,
hvilkas andakt, hvilkas minne snart plånades
bort af söckendagsbekymren, som likt ett
oaflåtligt, enformigt vågsvall vältrade sig öfver
alla sinnets mera diskreta känslor. Pappa
Rebolledo hade suttit bland åhörarne »på gången»,
nervös och darrande ännu af den sista qvällens
rus; han hade gråtit kopiöst och vätt den
gamla bruna rocken med tårar, allt för nära
till hands. Och den stackars Ruth, hvars
jungfruhjerta verkligen för en minut
genom-bäfvats af den onämnbara förtrollning, som
högtidsakten eger bunden vid sig, hade ban
ledt hem under känslosamt oeh innehållslöst
pjoller, som kom hennes bröst att krympa af
en ängslig, ångestfull saknad efter ett verkligt,
varmblodigt deltagande.
När de kommo hem, smög hon sig undan
honom, ut i den lilla trädgården, der aplarnes
knoppar börjat svälla, och der mullen låg fuktigt
svart mot den hvita drifvan, som ännu dröjde
sig qvar i skuggan af det höga planket —
smög sig ut och lutade länge sitt feberheta
hufvud i öfvergifven sorgmodighet mot den
gamla portens svala klapp.
Karl skref till henne ett par bref under sin
första Parisertid, ett par glada, förtröstansfulla
bref som gjorde henne nästan rusig af glädje
for flera dagar, sedan de kommit. Men
derpå upphörde de med ens. Hon skref och
väntade, väntade och skref på nytt. Icke en
rad till svar.
När så hennes sinne till sist blef allt för
öfverfullt af oro, giek hon efter tusen strider
en dag till Klara med sina bekymmer. Det
gamla förhållandet mellan de unga flickorna
var icke längre det gamla; hvari skilnaden låg,
var icke godt för någon utaf dem att säga,
om ens de sjelfva sökte göra sig reda derför.
De voro ännu de bästa vänner, de arbetade
vid hvarandras sida för hvarje dag på ateliern
och följdes till och med då och då långa
vägar åt, när de gingo till och från. Men den
gamla förtroligheten var endast en skugga af
hvad den en gång varit.
Klara var nu för öfrigt förlofvad med Fritz
Ritter, öppet ringförlofvad, och hon hade ett
gladt ämne och glada tankar, som oupphörligen
lågo henne på tungan, utan att hont änkte sig,
hur hvarje ord var ett smärtande stygn för
Ruth.
Men när nu denna ändtligen kom med det
sorgsna förtroendet, hvilket hon inbillade sig
vara en nyhet för den andra; när Klara kände
hennes späda arm darra under sin och hörde
skälfningen i hennes röst, den hon sträfvade
att visa lugn; då greps hon af denna oändliga,
inträngande medkänsla, som är qvinnan egen,
hennes hjerta flammade till af en plötslig värme,
och i det hon tog ordet ur Ruths mun för att
spara henne dess smärta, talade hon tusen
förtröstansfulla ord om brodern, om huru allt
skulle bli godt och lyckligt, om huru Ruth
icke skulle oroa sig för en obetydlighet, som
kunde bero på en tillfällighet, förklarade,
öf-vertygade, tröstade — till dess hon slutligen
lemnade Ruth, lättare om hjertat än denna
varit på långan tid och oändligt lisad endast
af att ha en förtrogen i sina bekymmer.
Men ack — sedan dess gingo många dagar
och den gamla smärtan kom troget igen med
fördubblad kraft. Genom Fritz lyckades Klara
en dag på eftersommaren få reda på, att
professorn, som tagit Karl med sig ut, skulle
komma hem. Naturligtvis voro flickorna nere
vid centralstationen om qvällen, och huru
klappade icke deras hjertan! Tåget kom och
professorn kom — Karl var icke med.
Ruth blef hvit, och defc svartnade för hennes
ögon. Hon måste sätta sig, om hon ej skulle
falla. »Men nej, det var icke möjligt, ban
måsle vara med, han hade väl blifvit efter på
något sätt», förklarade systern, ifrig, förskrämd.
Hon fick i hast Ruth ned på soffan under den
stora klockan, och, tilltagsen och djerf af oron,
sprang hon efter professorn, som redan
skyndade derifrån med sin nattsäck. »Herr
professor, herr professor!»
Han vände sig förvånad om.
»Ack, — förlåt mig — men säg — säg
hvar har ni min bror?
»Er bror?» Han förstod inte.
»Karl Vrede, herr professor, som for med er
till Paris. Jag är hans syster, oeh vi ha ej
hört af honom på så länge ...»
Ett leende lyste upp den berömde mannens
ansigte. »Ja så, ni är hans syster, mitt vackra
barn, det var en annan sak. Jo, han stannar
i Paris tillsvidare, och har det riktigt bra.
Det vore en dumhet, om han skulle afbryta
sina studier nu. Det är en duktig pojke, som
nog slår sig fram oeh kommer att gå långt.»
»Men — har han icke helsat, »frågar Klara
ängsligt.
»Helsat — jo, nog tror jag han helsade ...»
»Men till någon särskildt . . .?»
»Nej, icke till någon särskildt, det minnes
jag ej,» nickade ban till afsked och försvann bland
den böljande mängden i vestibulen,
Han hade således icke helsat till Ruth; det
var förskräckligt — ofattligt! Klara kände djupt
medlidande för väninnan, men hon kunde icke
undgå att i samma ögonblick tänka på Fritz
Ritter: detta skulle han aldrig ha kunnat göra.
Hon behöfde intet förklara för Ruth —
hennes ansigte talade bättre än ord. Tyst gick
hon vid hennes sida den långa vägen upp till
Hornskroken, och när hon, likaledes utan ord,
kysste hennes panna, mun och kinder till
afsked, kände hon, hur den andras gestalt skälfde
som af en feberfrossa.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
