Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. Fredagen den 14 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer 1 veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abon- | pt | | Kl Idun, erhålles lit gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne.
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
»Men liör nu, snälla pappa, Betty hade ingen
rigtig mormor.»
»Ingen rigtig mormor! Hvad menar du
med det, min gosse?»
»Jo, för hon hade inte något förkläde,
pappa 1»
Dotterdotter.
Några drag af Ernst Ahlgren.
(Forts.)
u har jag — som sagdt börjat arbeta —
oeh då är jag alltid vid ett jemnt och
gladt lynne, något tyst men beläten med
min verld. Och jag tycks inga nerver ha.
Det är min stolthet. Men ni vet hur
förfärligt långsamt jag arbetar, trots det att jag
skrifver fort. Jag rifver sönder, stryker, ändrar,
bråkar och gör utkast, om det så gäller det
allra lilla minsta. När jag skrifver vet jag
aldrig om det skall bli fiasko eller om det skall
lyckas. Så länge jag håller på med ett ämne,
är jag alldeles blind. Men jag vet, att jag
älskar arbetet för dess egen skull. Ingen lycka
är mig större än att fördjupa mig i den verld,
som är så helt min egen; och jag känner
aldrig större sinnesro, än när jag kan gå omkring
bland dessa menniskor, hvilka jag älskar som
vore de kött och blod, fast de äro mina egna
–jag höll på att säga »skapelser;’, men
så lät ordet för storståtligt.»
Hvilken lust och hvilken glad lefnadsfriskhet
i det bref jag får en månad senare! Der
kommer den ungdomliga Ernst Ahlgren storleende
som hon kunde le med ögon och mun, och
ber mig att ej kvarhålla hénnes modlösa
uttalanden i minnet:
»Ty jag är egentligen så glad om dagarne
öfver att himlen är blå oeh att det blir vår,
att detta nästan motväger min känsla af att
jag är en strunt oeh en latmask ibland. Om
ni’ visste sådana föreläsningar jag håller för
mig sjelf! Ni skulle riktigt skratta. Jag
säger mig att jag är ett fä, som går och
grubblar så länge jag har fullt upp med ämnen
liggande oforsökta. Oeh jag säger att man inte
skall vara dum och ställa ängsligt stora
fordringar på sin förmåga och framtid. Nej
frihet och friskhet baral Jag var inte i godt
humör när jag skref till er, jag tyckte att jag
varit så öppenhjertig och detta gjorde mig så
ondt om ni skulle tycka en hel del saker om
det. Den der stämningen hänger efter ännu,
men inte fullt så mycket. — —
Den sista tiden har jag ofta varit glad som
en spelman, derför att jag är så förtjust i mitt
lilla rum, som är helt mitt eget, af hela huset
betraktadt som en helgedom. Minst fyra —
fem gånger om dagen slår jag upp mitt fönster
och får in vårluften .... Och jag bor
alldeles som ute i en trädgård, mina fönster ligga
lågt. Allt derute ser en smula förvildadt och
yfvigt üt, men just derför naturligt ocli i min
smak.
Jag är så dum som grämer mig så mycket
för de usla penningarne och för morgondagen.
Hvad vet man om det som kommer! Det blir
ofta så mycket bättre och gladare än man tror.
Så har det varit för mig. Egentligen har det
varit så, att ju längre jag lefvat, dess
lyckligare har j’ag blifvit.
Friskt mod bara! Om inte konstnärer kunna
skaffa sig en viss sinnets bekymmerslöshet, då
äro de förlorade.
»Man är i grunden ett stort barn!» hade
hon en gång utropat.
Se här ett nytt prof på denna oskrymtade
glädje, hon visade öfver hvarje bevis på
tillgifvenhet som mötte henne:
»Det har händt mig personligen ganska
mycket sedan jag sist skref till er» — det är
förhösten 1886, hon skrifver detta. »Jag skall
berätta:
För någon tid sedan fick jag ett mycket
vänligt bref, anonymt, innehållande en liten
extra uppmuntran af 300 kr. Jag behöfver
väl icke säga om jag blef glad! Jag var då
det kom rent af mjältjuk bara af bekymmer
om hvar jag skulle taga penningar ifrån till
mina hotande utgifter, ty jag behöfde böcker,
kläder, ved för vintern etc. Allt sådant der
extra skall jag bestå mig sjelf; ni vet ju att
familjens affärer äro skrala.
Jag blef också som en ny menniska sedan
jag fått den der lilla summan att för tillfället
reda mig med. Och nu skall jag tala om för
er hur jag har gjort. Jag hade redan innan
jag fick min anonyma gåfva gjort aftal med
min man ait han skalle låta mig ha en liten
flygelbyggnad, här är, bestående af två små
rum och en förstuga. Denna lokal ligger på
andra sidan gården och ingen bor i närheten,
så att det är just ett ställe för en sådan der
arbetsmyra som jag. Jag tänkte att få nöja
mig med ett skrifbord och en stol; flera
möbler kunde jag väl icke få råd att skaffa mig.
Skrifbord har jag aldrig förr egt, jag har
skrifvit på ett gammalt spelbord, hvilket för resten
alls icke är att förakta. Men nu skaffade jag
mig hvad jag så länge, länge önskat: en
chäslong samt för öfrigt ett par stolar etc., så att
nu är rummet rätt beboeligt. Men det kostade
på att få det repareradt, tätt oeh tapetseradt,
ty det var ett rigtigt gammalt råttbo. Tarfligt
är det, men det skall bli trefligt ändå. Och
så är det ju alltid mitt! Jag kan glädja mig
åt sådana der saker alldeles som ett barn.
Det är för resten en lycklig gåfva. Jag har
mitt arbete och mina böcker der nere, annars
bor jag som vanligt i mitt lilla rum i gamla
bygnaden. Det ena rummet får stå tomt tills
vidare. Jag har intg råd att anskaffa möbler
till det ännu.»
Och ej nog med detta. I nästa bref
kommer fortsättningen:
»Jag känner att det i dag icke skall vara
mig möjligt att skrifva om annat än det som
nu upptager mig, ni Ur den enda menniska jag
känner, som i den punkten helt skall kunna
förstå att en sådan ’obetydlighet’ kan vara så
mycket for mig. Jag är lik en nyförlofvad
menniska, som måste utgjuta sin förtjusning
för en vän. Ack, det är bara mitt arbetsrum
det gäller, detta förtjusande lilla bo midt i den
stora, öde ladugårdsbygnaden!
Det enda ljud jag hör är klockan, som
knackar så hårdt och fort, mäter min glada
stämning, visar hur ensamheten glider undan. Här
har jag allt hvad jag älskar, möbler gjorda att
ligga oeh sitta på, skrifbord som ert, mattor
under fötterna, böcker, böcker i långa vårdade
rader, mörka färger, ljusröd sängkammarampel
i taket, okontrollerad frihet oeh tystnad —
tystnad! . . . Allt är mitt, köpt genom mitt
eget arbete och utan att fråga någon till råds,
annat än min kassa. Intet pigregemente, inga
nyfikna ögon i mina papper; jag dammar af
sjelf och stoppar nyckeln i fickan när jag går.
Jag har sjelf valt tapeter, sjelf haft
handtverkare, sjelf stält allt i stånd. Här är det jag
som är herre. Här kan jag stänga och rigla.
Här kunna de stå utanför och ropa sitt ärende
vid dörren.
Vore jag karl och gift författare (det Grud
förbjude! ty hvad skulle jag föda en hustru
på?) så skulle jag göra liksom nu: jag skulle
ha mitt arbetsrum utomhus »tout à fait en
gargon ».
Några tidningar talade efter hennes död om
hennes begär efter lyx. De som skrefvo det,
skulle ha sett hur hon var nöjd med litet!
När hon tog in på sitt hotell i Köpenhamn,
flyttade hon om möblerna en smula, så att det
hela ej skulle ge intryck af hotell. Då hon i
Stockholm hyrde möblerade rum, tog hon ned
de allra värsta oljetryckstaflorna från väggen
och flyttade möblerna i rummet, så att der
såg en smula själfsvåldigt hemtrefligt ut. Det
var hennes lyxbegär. Till julen kunde hon
bestå sig några enbuskar att pryda rummet
med. Det var allt. Enkel var hon i sina
vanor, liksom i sin klädedrägt.
Hon resonnerade i det kapitlet så här:
»Om jag egde medel dertill, skulle jag
kanske frestas att omgifva mig med en efter min
personlighet lämpad komfort, — mörka
sammetsfärger, mattor och konstföremål. Men nu
nu är jag helt enkelt en fattiglapp, och derför
ger jag lyxen en god dag. Det vore alldeles
fåfängt att jag kände någon åtrå derefter, och
jag känner heller ingen. Ty enligt mina
iakttagelser blir det så lätt deraf ett slags band
— konstlade behof — ett slags spindelväf, som
hindrar sin egares rörelser och gör honom
bo-roende af en massa ovigtiga saker. Det der
är icke för mig».
Nej, det var inte lyx, hon begärde, det
valfrihet. Hör henne bara!
»Jag har den mest häpnadsväckande förmåga
att vara lycklig, för en bagatell — om man så
vill — att vara det alldeles ohejdadt, med hela
min varelse, med full medvetenhet och ändå
så härligt omedelbart. Om allt hvad jag lidit
och all fruktan för att få lida det samma om
igen kunde tagas ifrån mig, blott jag afstode
från denna förmåga; jag gjorde det icke. Må
det komma allt, oeh må jag känna det till mitt
allra yttersta! Lyckan är mycket mer
individuell än sorgen. Lyckan är svår att förstå
för andra, smärtan aldrig. Hvem kan nu
förstå att jag kan vara så lycklig öfver att med
mitt arbete och alla mina husgudar ha fått
flytta bort ifrån andra menniskor, från dem
som hålla af mig? Det står inte till att
beskrifva hur jag njuter.» — —
»Trots min nomadnatur», heter det en
annan gång samma år, »har jag en fanatisk
hemkärlek. »
(Forts.)
Um flickors uppfostran.
en för en lifskraftig tillvaro,
»Föreningen för gift qvinnas eganderätt»; det
är ej länge sedan vi voro i tillfälle omnämna
ett möte, der på dess initiativ frågan om
qvinnas inval i skolråd dryftades; —
förliden fredag hade föreningen inbjudit
intresserade till nytt rådslag i en sak, som låg den
förra nära, så till vida som båda röra sig
på skolans gebit. Med anledning af
flick-skolekomiténs nyligen afgifna betänkande löd
aftonens ämne: »om flickors uppfostran». En
synnerligen talrik publik, hufvudsakligen
qvinnor, hade samlats å Hotel Continental stora
sal.
En verklig tillfredsställelse skänkes oss af
att kunna erkänna, det komiténs
maktpåliggande arbete gått i en rent frisinnad
riktning, och att den samma visat sig ha ögon,
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
