Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. Fredagen den 14 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så »Ida porto bl- I I I \| Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 25 öre pr
1-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ LJ IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
Pl samma gång förf. medgifver, att en del både
berättigadt och behjertansvärdt ligger i den moderna
(jvinnoemancipationen, ställer han sig dock gent emot
densamma på en i det hela ganska reserverad och
traditionel grund. Visst är emellertid, att äfven de,
som till äfventyrs i dessa spörsmål äro längre
avancerade, i hr Hertzbergs arbete skola finna mycket
tänkvärdt, framgånget ur en kunskaprik och mognad
mans erfarenhet. Vi äro öfvertygade, att ingen skall
behöfva ångra att hafva’gjort författarens bekantskap.
Jul, konstnärsklubbens bebådade julskrift, har nu
utkommit och bevisar sig vara — hvad man hade
allt skäl att vänta sig — ett synnerligast till
utstyrseln men desslikes ock till innehållet framstående
alster af penna och press. De många charmanta
illustrationerna, vignetter, porträtter, landskapsstycken
och genrer, försbrifvande sig från skilda ritstift,
utförda i skiftande manér och här reproducerade i
vexlande ton- och svarttryck, göra häftet till ett
verkligt värderikt konstverk. Bland textbidragen
märkas namn sådana som Viktor Rydberg, A. T.
Gellerstedt, Gunnar Wennerberg, Fredrik Sander,
Ernst Ahlgren m. fl. En nyhet, som nog kommer
att slå an, är den att hvarje bidrag åtföljes af
författarens miniatureporträtt. Och allt detta för endast
1 krona! Man kan knappast önska sig en vackrare
prydnad för julbordet.
Qvinnor; novelletter och skisser af Johan Nordling.
(Stockholm, Carl Sunesons förlag: pris 1. 25.)’
is fc
Under titel Axel Lindahls porträttgalleri har den
välkända fotografifirman påbegynt utgifvandet af en
serie porträtt af musici. De hittills komna äro vackert
och omsorgsfullt utförda och lofva god fortsättning.
ms
Ett storstadsbarn.
Berättelse för Idun
af Johan ]nordling.
(Forts.)
» vy ackra Elon», som flickorna på
fleurist-V ateliern sig emellan kallade honom,
var en systersson till förestånderskan,
fru Linder. Elon Kruse var ännu ej en
trettio års man, men hade dock hunnit lägga
en temligen skiftesrik lefnad bakom sig. Hans
föräldrar hade båda, kort efter hvarandra,
gått ifrån honom i behaglig tid, just som den
unge studenten och officersaspiranten böljade
sin kurs på Karlberg, och lemnade honom
dermed i oqvald besittning af en betydande
förmögenhet. Han hade alltid, äfven som
pojke, visat anlag för vidlyftigheter,
grand-seigneurlif och munter dryckjom; nu när
medlen så med ens och så utan all
begränsning stäldes honom i händerna, gaf han alla
sina dåliga anlag lösa tyglar. Hans
penningar och djerfva lynne beredde honom inträde
i hufvudstadens högadliga dandykretsar, och
han samlade så småningom omkring sig en
krets af dess sämsta element, en handfull
unga officerare, som ständigt gjorde sig
bemärkta genom öfvermodigt och lysande
uppträdande, genom all sorts extravagans, genom
galanta äfventyr i oändlighet.
Som ung gardeslöjtnant förde han på detta
sätt under några år i Stockholm ett
utsväfvande lif; otaliga voro de historier, som voro
i svang om hans och hans gilleskamraters
äfventyr, och i hans eleganta våning nere
vid Nybrohamnen aflöste den ena bullrande
festligheten den andra.
De unga sällarnes lif väckte dock till slut
allt för allmän skandal, i synnerhet sedan
rykten om vansinnigt spel funnit bekräftelse.
Regementets chef måste träda emellan; en
grundlig räfst blef hållen, och ett hälft
dussin af de mest komprometterade tvangs att
lemna regementet, bland dessa främst Elon
Kruse.
Denna motighet tog den unge mannen icke
synnerligen djupt. Han förströdde sig med
en lusttur till Paris och Monaco, medan det
värsta sqvallret hemma i Stockholm hann
lägga sig, och om hösten var han åter midt
inne i de gamla kretsarne och sina gamla
vanor. Intet ändrade sig, utom att han var
om möjligt ännu mera syssolös än förr med
ännu rundligare tid tillmätt för
dagdrifvar-upptågen.
Med tanten, fru Linder, plägade ban
ingalunda något regelbundet umgänge: »den gamla,
högtidliga hexan tråkade ut honom med sina
sedesamma predikningar», brukade han säga;
och hade det icke varit derför, att alla de
unga snärtorna på fleuristateliern lockade
honom till ett eller annat besök, hade hon väl
aldrig fått se skymten af sin herr systerson,
i Dermed skulle hon för öfrigt ha varit mest
tillfreds; efter en följd af nedslående
erfarenheter från tidigare år hade hon visserligen
tagit för princip att aldrig lägga sig uti sina
unga arbeterskors enskilda lif eller att
öfvervaka deras seder utom fabriksrummen. Men
Elons uppträdande å ateliern hade redan
hunnit förskaffa henne en hel del obehag,
synnerligast sedan tvänne af de unga
damerna kort efter hvarandra försvunnit från
sin post under allt för litet tvifvelsamma
omständigheter.
Nu hade han emellertid senast under tvänne
år vistats utomlands, och hans minne i
fleu-ristlaget började så småningom öfvergå till
en sorts sagolik myt, den några af de äldre
flickorna på platsen med vidunderliga
historier uppehöllo, då han nu med ens på nytt
föll ned som en bomb i de gamla kretsarne.
XI.
Nej!
»Nej, säger jag er, och åter nej! Ack,
lemna mig blott i fred, jag ber, jag ber
er...»
Han skrattade lätt till svar, ett kort,
öfverlägset skratt, och slog med ridspöet efter
skaftet på sin blanklädersstöfvel. Hon
skyndade nervöst på sina steg för att hinna hem,
undan honom, men ban höll henne takten
’fullt ut. Ruth kände, hur gråten började
stocka sig uppåt halsen, en halft vredgad,
halft förskrämd gråt, och hon vågade icke
tala på en lång stund för att ieke förråda
för honom, hur upprörd hon var.
»Nu släpper jag er icke så lätt, lilla
vild-fogel, när jag ändtligen lyckats få er fast.
I hela två månader har ni låtit mig löpa
som en narr. Ni måste kunna trolla, Ruth,
eller göra er osynlig; tänk, jag har ju passat
er qväll efter qväll på er vanliga väg hem,
än här, än der, men alltid har ni lyckats
smyga er undan mig. Ni är då i det hela
rysligt barnslig, min kära Ruth.»
»Ack, låt mig gå», ber hon, halft i en
snyftning.
»Gå? Jag tycker ni flyger redan. Rutb,
allvarligt taladt, är er förskräckelse för mig
rent utaf en smula komisk. Tror ni då, jag
vill er något ondt, eller ser jag ut till att
ämna sluka er.» Han böjde sig halft fram
under gången för att möta hennes blick, men
hon höll den envist fäst på gatstenarne
framför sig. Hela det lilla ansigtet blossade af
den häftiga marschen och den undertryckta
sinnesrörelsen.
»Jag har ju sagt er, att jag älskar er Ruth,
älskar er ofantligt, och att mina afsigter äro
de ärligaste i verlden. Har ni då inte ett
enda litet vänligt ord till svar för allt, som
jag känner för er.»-
Den oförsynte! Hon hade ju svarat houom,
svarat honom med formliga ord, svarat
honom mer än tillräckligt tydligt hundra
gånger om med hvarje drag, hvarje min i sitt
ängsliga ansigte, så snart han kommit eller
gått uppe på fleuristateliern, svarat honom
med de otaliga mödor, hon gjort sig, den
fintlighet, den list, hon utvecklat, de långa
krokvägar, hennes trötta fötter skyndat, för
att undgå hans efterhängsenhet qväll efter
qväll. Och efter allt detta vågade han ännu,
trotsande på hennes värnlöshet, tala henne
till i dessa ordalag. Hon kände den
dämpade harmen inom sig med ens flamma upp
till en okuflig vrede; hon skulle ha velat
skymfa honom så djupt, att hon ej fann ord
dertill, slå honom i ansigtet för att visa, hur
gränslöst hon föraktade honom .. .
»Ni är en usling», ropade hon och
stannade tvärt;» gå, gå, eller jag vänder mig till
första man, jag möter, för att begära skydd.»
Detta plötsliga vredesutbrott förtjuste
honom. För tusan, hon hade både näbb och
klor den lilla; det hade han icke trott henne
om! Men hon var verkligen dyrkansvärd,
der hon nu stod framför honom i gaslyktans
ostadiga sken, som spelade öfver det vackra
ansigtet; hennes vreda ögon — att de kunde
bli så mörka, det var förunderligt — sågo
honom för första gången djerft in i ansigtet;
hennes läppar skälfde, hela den spänstiga
gestalten spändes som till ett förtvifladt
motstånd . . .
Men denna häftiga kraftyttring varade
endast för ett ögonblick. När han tog henne
hårdt om handleden, sjönk hon åter
tillsamman; betryckt, utom sig, brast hon i gråt.
Kruse lutade sig fram emot henne och
hviskade ända in på hennes ansigte, så att hon
kände hans heta andedrägt bränna sig:
»Ruth, du kommer att ångra dig — tro
mina ord!»
Så vände han sig om, slog med ridspöet
framför sig i luften, så att det hven, och
gick derifrån. Men han kände, hur hans
begär efter denna qvinna växte inom honom
till en vansinnig, allt förtärande passion; och
han sade sig — för första gången — att
han måste ega henne, till hvarje pris, äfven
om han skulle offra allt. Hon föll ej likt
den mogna frukten i handen som alla de
andra; välan, han finge foga sig och brinna
i stället för att bränna!
* *
Alla dessa måuga qvällar och så denna
förfärliga sista, när Ruth kommit hem
förskräckt, upprörd, nervös och klarögd, —att icke
pappa Rebolledo märkt det minsta, anat
något, frågat något, derpå fanns endast en
förklaring. Han var redan fullt uppe i sitt rus,
uppspelt ibland, gråtmild och jemrande
der-emellan. Hos denne gamle sjelfdyrkare hade
egoismen alltid legat öfverst i hjertat; med
de tilltagande bekymren och skröpligheten
hade den vuxit till och frodats som ett ondt
ogräs, och han var numera knarrig och
olidlig utan gräns, så ofta icke spriten gifvit
honom gemyt.
Och Ruth beherskade sig, så godt bon
förmådde; till och med en mera skarpsynt skulle
ha låtit bedraga sig.
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
