Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 21 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiuil ske å närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig i r-«k i i hj användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U l\ angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
att söka den rätta hjelpen. I båda fallen
kan en glad, frimodig kristen qvinna blifva
den själssjuke till stöd och uppmuntran, så
han får mod bortkasta sin småaktiga
egen-vilja och lumpna sjelfklokhet.
Blott inga predikningar! I
menniskokärlekens och kristendomens namn, inga
bibelspråk för dylika sjuka själar!
Ar det ekonomien, som, så att säga,
bildar underlaget för den äkta mannens
själssjukdom, då kan en förnuftig hustru lindra
denna börda genom att helt lugnt dra’ in
på staten; hon kan visa, alt hon är mera
rädd för en fläck på mannens heder, än
för arbete och försakelse. Sådant glädtigt
qvinnomod blir som en sval, frisk flägt
öfver mannens feberheta tankar; han får
andrum, fotfäste och griper etl nytt och
säkrare tag i lifvet.
Dock, sådant mod och sådan lifsglädje
har ingen menniska — qvinnan lika litet
som mannen — utan lefvande gemenskap
med allt lifs outtömliga källa.
Skall det lyckas qvinnan att ingjuta äkta
lifsglädje och lifshopp i en sjuk verld, då
kan det blott ske derigenom, att hon i tro
häller sig fast viel lifvets upphof, så att hon
sjelf förnimmer den sanna lifskraften. Ty
känner hon, hur denna gifves henne i samma
mån, som hon behöfver den i sitt kall, då
erfar hon en glädje, som ingen verldslig
sorg och nöd kan beröfva henne. Då
älskar hon allt det ljusa, ljufva, sköna och
glada, som finnes i lifvet och blir ej
främmande för något äkta menskligt.
Hafven I sett och känt sådana lifsglada
kristna qvinnor? Jag har det och vet, hur
deras lifsfröjd och lifskraft liksom tränger
in i nedslagna, svårmodiga själar och
upp-lifvar, slyrker och stödjer, för att slutligen,
blott genom sitt lifs och sin verksamhets
glada frimodiga predikan, föra
försmäk-tande andar till lifskällan.
Oeh det höfviska skämtets vingade pil,
som blott kittlar till harmlöst skratt, hur
flög det ej i rätt stund från dessa qvinnors
läppar och skrattet sjelft klingade som det
friskaste barnaskratt äfven i de äldres krets;
det ljöd som upplifvande musik, och det
var ej underligt, då det hade fromma
barna-hjertan till resonnansbotten.
Du goda, hjertliga skratt från allvarliga
qvinnors läppar, du är en verklig läkedom
mol många af tidens sjelfskapade
småkrämpor och löjligt högtidliga fånigheter! Våra
tårar spara vi åt den verkliga nöden, den
andliga som den jordiska, der den möter
oss; men äfven der skall en stråle af den
äkta lifsglädjen verka mera godt än alla
våra tårar. Ty, buren af kärleken, skall
denna glädje tränga till härjade
mennisko-hjertan och locka fram spirande grodd till
nytt lifshopp, samt lifvade, domnade krafter
till ny och friskare verksamhet.
Glädje, härliga Guds gåfva, hur har du
ej blifvit misskänd, besudlad och
misshandlad, så att man knappast mera kan se
en skymt af dina ädla, rena drag! Må det
lyckas oss qvinnor alt rena dig från
lättfärdighetens smink liksom från den
botgöringsaska, som en falsk gudlighet strött
öfver dilt hufvud! Då skall verlden förstå
och känna, hvad det vill säga att vara glad
i Gad, och den skall i jublande fröjd prisa
all glädjes gifvare.
Några drag af Ernst Ahlgren.
(Slut fr. föreg. n:r.)
Frihetsfanatiker var hon men aldrig enstöring
— hade ingen lust att draga sig undau i [-en-samhet}-] {+en-
samhet}+} sig sjelf nog. Hon skrifver:
»Det der kälkborgerliga familjelifvet, att
sitta hvarandra inpå näsan oeh att ha rätt att
tråka ut hvarandra efter behag, det är mig
förhatligt, det käns som band; då knyter jag
mina händer, samlar alla mina krafter och
sliter dem.
Jag ser så lugn ut, jag skränar aldrig om
frihet oeh socialism, men i alla mina personliga
förhållanden är jag den värsta frihetsfanatiker
man kan tänka sig. Jag har också känt mig
hemma på främmande stolar och mellan
hotellrummens väggar. — — Mina husgudar äro
flyttbara, de äro mer än det, de älska
omvexling och nya ställen. Hade jag bara pengar,
så reste jag utan saknad bort från min kula.
Jag kan skapa mig ett hem hvar som helst;
jag har hemtrefnaden i mina fingerspetsar.
Iielst ville jag långt, långt bort till nya
betesmarker. I längden är icke ensamheten mig
nog; jag behöfver menniskor, och nya
menniskor.»
En annan gäog (1886) heter det: »Jag
känner mig alltid, som om det fattades mig plats att
röra mig. Jag ville känna mig fri från all
kälkborgerligheten. När jag arbetar är det
alltid i det hemliga hoppet att kunna slå mig
fri, kunna komma ut och få andas. Jag skall
då och då taga mig en liten tur till ett
fiskläge eller alla dessa kostliga små samhällen,
som vi ha så godt om i Skåne, och der det
vimlar af typer. Man måste friska upp sig
med något, och jag har ett oeftergifligt behof
af att se nya ansigten. Det är min andliga
föda.»
Och hon sänder i sammanhang härmed
följande råd till sina vänner:
— — — »Stoppa så pengarne i börsen,
tag er en dags titt ut med någon jernvägslinie
eller ännu hellre i en båt och (lrif, bara drif
der det fins folk — jag menar inte folk af vår
klass, man blir sjuk af att icke se andra än
dem. Nej, bönder och fiskare — oförfalskad
vara. Och så lär man sig att skratta åt sina
dumma små lyxbehof, som inte ä’ likt
menskliga ting alls, utan bara aperi. Man blir en
slaf och en stackare af sådant der. Man skall
trängas med sina dumma vanor på ena sidan
(’det brukas’) och sin nästa på andra sidan.
Det är så, det menskliga lifvet! Men dugtiga
armbågar och ett godt humör ... så går det!
Inte får man vara »lässen!»
Jag våndas, jag leds, jag illfänas — mon
jag ger mig inte».
* *
se
Den som skref Fru Marianne var en
utbildad och flnbildad konstnär men eu menniska,
som ej hoppades allt för mycket af lifvet för
sin egen del.
»Om man bara vore till nytta eller glädje
för någon menniska, då vore det lönt att lefva,
men nu är det skräp».
Det är i december 1886 hon klagade så från
Köpenhamn. Hennes sinnesstämning börjar taga
en mörkare färgton, än hvad hennes vänner
hittills varit vana vid. Men hon har icke väl
nedskrifvit ofvanstående rader, förr än hon
söker skämta bort det intryck, de väcka:
» . . . Sick’en sentimentalitet! Man skulle
kunna ta mig för en gammal fröken på öfver-
blifna kartan. Det låter inte bättre. Tillåt
mig som ett slags parentes inskjuta, att jag
alldeles inte är ’ensam och oförstådd’, tvärtom:
jag har varit bjuden på två ställen i dag och
har afslagit båda bjudningarne». — — »För
menniskor sådana som . . . jag fins det icke
lugn aanat än i hårdt arbete; arbete med hela
sin varelse, alla sina tankar, hvad för arbete
gör föga till saken, men ett på hvilket man
kan sätta hela sitt lif. Har ni aldrig märkt
att arbetet är som morfin, det döfvar, men det
är sundare än morfin, ty det ger verklig, icke
skenbar kraft. Och det ger ett «resultat».
Hon är åter i Hörby och skrifver i denDa
tonart:
»Jag längtar bort härifrån, längtar så att
jag tycker jag kan bli tokig. Den som bara
hade pengar! — Men jag är ett fä; så tänka
naturligtvis alla. Det är pengar som sätta våra
armar och ben i rörelse. Det är bristen på
pengar, som håller en i fångenskap.–-
Nej, jag kan inte skrifva mer än detta sam
ma tjutet. Oh, hvad jag afundas dem som
kunna trifvas i samma kakelugnsvrå alltid!»
Arvodet för »Fru Marianne» var på förhand
bestämdt för en pariserfärd.
Hon kom dit i april 87. Den första tiden
blef sådan den ofta är for främlingen i
verldsstaden. Hon kände ingen och hade ej mod
att söka upp någon. Hon dref omkring i
kyrkor, på museer och på gatorna, besökte teatrar,
satt ensam i sitt hörn på restauranten, medan
Paris marscherade förbi utanför fönstret, bodde
i en pension bland idel gamla fröknar — det
var det allra värsta — och fann det vara
ungefär som hemma. Hon måste efteråt bekänna,
att hon varit nära att ledas ihjäl. Det var
sällskap hon saknade, nu som alltid behöfde
hon umgås på kamratfot »med andra zigenare»
for att trifvas.
»Om jag hade några riktiga menniskor att
vara tilsammans med här! Dä först kunde
det vara tid för er att skat| a mig lycklig.
Kan ni inte komma hit? Man kunde ha det
så rasande bra oeh trefligt här, om man bara
vore några stycken. Men när man skall gå
alldeles ensam, så är det sannerligen icke svårt
att hålla sig för skratt».
Hon blygs inte för att längta från Paris till
Köpenhamn, der hennes vänner gjort allt för
att skämma bort henne, och der hon trifdes så
utmärkt. När hon vaknar på sitt hotell vid
rue de Helder och tänker på de gamla
frök-narne, hon skall sällskapa med vid dejeunern,
så flyga hennes tankar till Hovedvagtsgade, och
hon tror sig höra spårvagnarnes klockor från
Kongens Nytorv — tänker för öfrigt mest på
den nya romanen, som hon skall gräfva sig
ned med på Hörby öfver sommaren.
Det gick likväl med henne som med andra.
Paris tog henne småningom fången. Känslan
af ensamhet gaf med sig, de nya intrycken
fylde i allt högre grad hennes sinne, och
en vacker dag måste hon tillstå, att hon
verkligen trifs utmärkt, att hon håller af detta
lifliga Paris med Bina rika minnen och sitt
ständigt vexlande lif. Hon är numera sällan
hemma, går alltid och drifver och saknar
endast ett — att hon ej haft råd taga med sig
den af henses anhöriga, hon var varmast fäst
vid.
Hon har inte pennan i hand på en hel
månad, hon är glad öfver att slippa skrifva
resebref till tidningar hemma, att få behålla sina
nya intryck för sig sjelf, för sin egen
utveckling.
På teatern är hon nästan hvarje afton, of-
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
