Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 21 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
tast på Frangais men äfven på de andra. Ilon
har föresatt sig att skrifva skådespel, och »det
gör alltid godt i ens sinne för scenisk verkan»
att se så mycket som möjligt. Hon tycker
om att gå och lullas till ro från alla hetsande
tankar i hotel Clunis fridfulla lilla park —
om förmiddagarna, när der är folktomt och
den ljumma vårsolen smeker de gråa murarna
med deras mörka murgröna och trädens späda,
halfutspruckna grönska. »Jag har aldrig sett
något sådant som detta: det står och
drömmer.»
Från denna tid är Ernst Ahlgren ej i allo
den samma som ditintills. Det hade kommit
något hetsigt, febrilt in i hennes själslif.
Hon hade ännu några dagar qvar att vara i
Paris, och hon njöt deraf, insöp verldsstadens
luft med fulla lungor, kände i hvarje fiber, hur
hon lefde och kände arbetsbegäret mera
brännande än någonsin men på samma gång sin
maktlöshet, sitt förtärande medvetande om hur
ringa hennes alster svarade mot viljan att verka;
saknade förmågan att gifva luft åt det rika
lif, som sköt ständigt nya bjertblad i hennes
inre.
Hennes sista skede var inne, detta skede,
som skulle skärpa hennes syn för områden
inom själslifvet, hon dittills ej beherskat, som
skulle medföra en rik utveckling af hennes
själsgåfvor, men på samma gång göra henne
olycklig och taga hennes lif.
Hon reser så hem och kommer direkte in i en
period af modlöshet. Dugde hon till författare?
Eller till något annat? Var hon inte tråkig
oeh pratsjuk ? Ar det ej som skakade fången
ursinnigt och ändå hopplöst sina fjädrar, då
hennes klagan kläder sig i dessa ord:
»Jag skulle sälja både kropp och själ, om
det kunde ge lif åt mitt arbete. Jag har intet,
intet annat i verlden än det, i jämförelse med
det är allt mig likgiltigt.»
Och derefter:
»I Paris kunde man glömma sig sjelf, här
kan man det icke.»
På sommaren efter denna pariserresa talar
hon om, att hon varit »förfärligt angripen af
lifsleda, men är nu era smula bättre». Det
är den gamla melankolien, som redan under
sjuklighetstiden grott i hennes innersta, som
börjar resa sitt hufvud. Hon kände sig trött
och hennes tillvaro var »ett fattigt,
solskens-löst lif».
Hennes familjeställning undergick åter eu
förändring, det gamla hemmet på Hörby skulle
upplösas. Det föreföll henne »som om det
sista ankaret vore lossadt: hemlös och brödlös.»
Hon satte sig till motvärn och lyckades att
för en tid hålla »lifsledan» nere:
»Men det var kanske just hvad jag
behöfver för att strama upp mina krafter till det
yttersta. Jag är fyld af en känsla af mod,
sinnesjämnvigt och frihet som aldrig förr, och
jag skall sälja mitt lif så dyrt som möjligt i
kampen for bröd och frihet. Och när jag inte
kan längre, så dör jag. Jag är fullkomligt på
det klara med mig sjelf.
Jag vet inte alls, hvart jag tar vägen. När
jag inte kan stanna här längre, lemnar jag
Sverige. Man kan bättre lefva sparsamt och
ändå fritt, der man icke har så många bekanta
— jag menar fri från alla anmärkningar öfver,
hur man bor och hur man går klädd etc. Jag
har tänkt på Berlin, Munchen eller Paris. Men
intet bestämdt.
Aldrig har jag trifts så bra som nu, det är
väl för det jag måste bort.»
»Men jag klagar inte», heter det en annan
— också på hösten 87. »Jag har alltid
längtat just efter detta: vara fri, resa hvart
jag vill, lida hvad jag kan, oeh inte ha någon
att snoka i mina räkenskaper.
Jag är inte sparsam — Gud nåde — men
ännu ha honoraren räckt till. Jag har
brödbekymmer så det ryser i ryggen, när jag
tänker på framtiden. Men jag är fri, fri, fri!
Och jag har min ’galgenhumor’.»
I’ Köpenhamn började hon ett lustspel som
en motvigt mot sin egen sinnesstämning. Hon
hyrde sig ett rum i en annan stadsdel än der
hon förr plägat bo, sökte ingen oeh lefde
ensam, ensam med sina tankar, med det beslut
hon redan tyckes ha fattat.
»Led är jag på lifvet, men ledsen är jag icke.
Det hela är inte värdt mycket. Jag står så
underligt främmande utanför allting. Den som
en gång stått riktigt ansigte mot ansigte med
döden, lär sig visst aldrig att lefva mer. Det
enda jag känner är likgiltighet, den mest
dödande likgiltighet. Jag har intet att vinna,
jag hoppas på intet, intet, intet! Detta är
icke "Weltschmertz; jag tycker att lifvet är
vackert. Men jag står utanför. Det rör mig inte.
Jag är hnndra år gammal. Och sol har jag
aldrig haft. Men jag är nöjd. Jag är fri.
Det var det jag ville. Nu har jag ingenting
mer att sträfva efter. Jag kan inte få mer.
Och så kan jag gå och lägga mig.»
Hvarför, frågar man sig, ’hvarför denna leda
vid lifvet? »Ekonomien är nog pudelns kärna,
fast tomheten och frånvaron af allt familjelif
gör mycket. Jag lefver som en eremit.
Hvilket lif!!!»
Hon har förut yttrat:
»Jag älskar familjelifvet, det är det
sundaste. bästa i verlden, men är man författare,
så må man ha plats att röra sig; ska’ man
skrifva, så måste man ha rum för armbågen.»
Att lifsledan äfven hade annan grund har
hon antydt i skissen »Ur mörkret». Men detta
är för öfrigt något, som hon ej talat om — om
ej möjligen i de anteckningar, som ej äro
tryckta.
»På nyåret», heter det vid jultiden, »reser
jag troligen till Paris för att kanske aldrig
mer återvända, och så går ni miste om att
göra min angenäma bekantskap.» — — —
»Arbetet är som ett slags morfin för mig,
men jag vet icke, hvilken dag jag kastar
pennan och säger: »jag kommer aldrig att göra
annat än skräp. Och nu är jag trött af det».
Jag kan göra det i morgon, jag kan göra
det om tio år. Hvem vet något!»
Hon lefde då redan liksom utanför verlden.
Det är en lugn resignation i allt hon skrifver,
såväl i hennes korta bref som i de sista
novellerna, »Lifsleda», »En baldams historia», »Ur
mörkret».
»Framtidsplaner har jag inga», yttrar hon i
april 1888. »Så länge jag har pengar blir jag
väl här (i Köpenhamn), ooh när jag inga har
så hittar jag väl alltid på någon råd, men inte
tänker jag på det nu, inte.»
Äfven i Paris, dit hon for for att se, om
återseendet af dessa för henne kära ställen
skulle kunna lifva upp henne, kände hon sig
»ensam och själssjuk.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
