Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 21 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI vilja särskildt fästa uppmärksamheten pà Iduns lämplighet för plats- i p\ i l fc| annonser som beröra familjekretsen. — Annonser mottagas endast genom
sökande och platsutbjudande annonsörer, äfvensom för alla öfriga slags i l/ lj in S.Gumælius annonsbyrå och hos redaktionen. Abonnentsamiare antagas.
med bladboksguld och färger hjerta
för pepparnöt och sockerhjerta;
hur klistras in och klistras på,
hur nål och krok och skyttel gå;
hur flyger icke allt i vrån,
när någon kommer utifrån,
der sitter man, gör ingen ting
och ser sig dumt ocli menlöst kring;
en vacker gran skall väljas ut,
man räknar dagarne till slut,
och man vel knappast af del, förrän
den stora helgen står för dörren.
0 juletid, clu helga tid
med hjertefröjd och sinnesfrid,
var gladligt helsad i mitt hus
med sken från dina klara ljus,
med smyckad gran, med skogens doft,
med barnajubel högt i loft,
med dina tusen munterheter,
med dina kära hemligheter;
1 hvarje öga glädjen si,år,
och hvarje hjerta högre slår
af sällhet och af sinnesfrid
— var helsad,, helga juletid!
Halvor Grip.
Idun bör ej saknas i något hem; den vill för
alla vara en god tomte, en tillförlitlig
rådgifvare.
Om julklappar.
favad skola vi väl nu åter finna på i
Jfc** julklappsväg?
Vårt vanliga tillvägagående vid
julklappsinköpen har nog hittills varit att bryta upp med
en full portmonnä, göra ronden genom ett
dussin boklådor, bijouterie- och andra butiker,
till dess ingen glömts, och så vända åter hem
igen med tom börs. Den gåfva, som inköpts
för hvarje särskild vän, var då i regel af den
art, att den lika godt kunnat passa för hundra
andra.
Nu har väl emellertid enhvar, som vi anse
värd komma i åtanke vid julinköpen, en bestämd
sinnets eller lynnets riktning, en förkärlek för
någonting, ett minne eller något dylikt, som
vi kuuna tillgodose genom att med
kärleksfull omsorg samt kanske ock med en smula
humor utvälja en obetydlighet och på så sätt
behagligt beröra hans hjerta. Låt oss derför
för en gång räkna öfver våra vänners
»käpphästar» och gerna för min del äfven deras
små svagheter samt derefter lämpa våra
presenter, och jag vill våga mitt ord på, att
vi lyckas göra dem mycket både större och
varaktigare nöje än genom den dyrbaraste
intetsägande gåfva.
Vi känna till exempel vissa personer, med
hvilkas garderob det inte alltid är stäldt på
bästa vis, men åt. hvilka vi trots detta aldrig
våga ge annat än idel onyttiga och likgiltiga
presenter, just emedau de veta, att vi äro
underkunnige om den svaga punkten. Men
vi känna också andra, hvilka äro i samma
predikament och dock mottaga ett par
handskar eller en vacker halsduk med så hjertlig
och upprigtig tacksamhet, som hade
Kristusbarnet sjelf kommit med någon af sina
himmelska håfvor.
Äkta och sanna menniskor värdera hvarje
gåfva, vore den än så ringa, efter den
finkänslighet och omsorg, som valt den eller
framställt den. Ett obetydligt broderi,
förfärdigadt af kära om också kanske oskickliga
fingrar, erhåller derigenom ett värde, som ej
den dyrbaraste och praktfullaste knyppling
skulle kuuna ernå.
Antalet af dylika finkänsligt uppmärksamma
gåfvor är dock dess bättre legio. Vi erinra oss
särskildt ett fall, hvars resultat var synnerligen
vackert: en bok skrifpapper, af hvilken hvaije
ark i öfre venstra hörnet bar ett monogram,
utfördt af sorgfälligt pressade och uppfästa
små blad och blommor.
»För detta arbete har hon helt säkert i
månader för hvarje dag tänkt på mig, för
hvarje dag,» utropade den öfverlycklige
mottagaren med tårade ögon.
På så sätt behöfva vi oändligt mycket
mindre klingande mynt för att anskaffa
julklappar än finkänslig omtänksamhet och takt,
tvänne saker, som ej låta sig bibringas, om de
ej finnas af naturen.
»Gif med behag,» har skalden yttrat. Det
sanna behaget vid en gåfva ligger i humorn.
Att mycken humor — som oftast ofrivillig
— utvecklar sig redau vid sjelfva inköpet af
skäuken, faller af sig sjelft af tvänne orsaker.
For det första vet man sällan så noga, hvad
man skall köpa, och för det andra köper man
vanligen något helt annat, än hvad man ämnat.
Och detta är helt naturligt. Butiker och
julexpositioner te sig vid denna årets tid som
verkliga jättebazarer, i hvilka till och med gamla
menniskor förefalla som barn, hvilka i half
förtviflan stå i valet och qvalet, en situation
som blir allt kinkigare, ju läugre man dröjer
med afgörandet. Det, som man ämnade köpa,
fins ej att få, så som man tänkte sig det;
man får till svar, att den och den artikeln
icke längre är modern, icke längre tillverkas,
icke håller sig vid begagnandet; alltid lägges
något annat framför en, och så kommer det
sig, att en ung fru, som gick ut för att köpa
ett cigarrfodral åt sin man, i stället till slut
fastnar för en elefantbet, som skall begagnas
som pappersknif, trots mannen endast en gång
om dagen, när Dagbladet skall skäras upp,
har användning för en dylik och knappast
ens riktigt begriper, huru han skall handtera
tingesten. Så kommer det sig, att man efter
juldagarna till och med i de solidaste hem
stöter på lyxartiklar, som rakt icke passa för
omgifningen, hvilkas ändamål och användning
man platt icke begriper, och att presenter
utdelas, för hvilka ingen i hela familjen har
någon användning.
Men om man nu äfven har reda på, hvad
som skulle kunna behaga mottagaren och
göra honom en glädje, är dock dermed icke
sagdt, att ens gåfva slår lyckligt ut. Ett
ungt äkta par har kort före jul satt bo; i
deras hem är allt väl ordnadt och pyntadt,
der felas blott ännu enligt det unga parets
ocb deras vänners enstämmiga mening ett
blomsterbord. Hvar och en af deras bekanta
är förtjust öfver att veta en passande julklapp;
och på julaftonen är det unga herrskapet i
besittning af — tolf blomsterbord. Tio ha
kommit från slägt och vänner, ett har
mannen gifvit sin fru, och ett har frun gifvit sin
man såsom den lämpligaste julpresent.
Lyckliga de menniskor, som i en slik situation ha
sinne för det humoristiska och ej bli alldeles
utom sig I Ett annat fall ur verkligheten är
oss bekant, då en hygglig familjefar spelade
en sorts omvänd Saulsroll, utan att vilja eller
ana det. Kis’ son drog, som vi känna, ut
att söka sin faders åsna och fann ett
konungarike; den här familjefadern gick ut för att
söka — om icke precis ett konungarike —
så dock julpresenter för sin familj, och vände
åter med — en åsna, för hvilken han
hvarken egde stall, foder eller någon användning.
Han hade stött på en krets uppsluppna
kamrater och med dem deltagit i en auktion,
utlyst på en åsna, hvilken värden på stället
ville bli utaf med.
Ett särskildt kapitel kunde nog den s. k.
vandrarpresenten förtjena. En ung man
kommer på den idén att uppvakta sin tant med
en ensam vas, för hvilken denna icke finner
någou lämplig plats, då den andra vasen,
pendanten fattas. Gåfvan tas emot, gäldas
med kyss och genskänk och ställes så undan.
Den får också omsorgsfullt bevaras för alla
bekantas blickar, ty nästa år måste den på
nytt tjena som julgåfva åt någon annan, som
naturligtvis ej heller finner någon användning
för den. Och så går den allt vidare.
Våra kära småttingar öfva för det mesta
»förintande kritik» gent emot
leksakspresenterna, i det de så fort som möjligt låta dem gå
all verldens väg. Hur nära ligga då ej skratt
och gråt hvarandra, ocb äfven härutinnan spårar
man den äkta humorn. Våra barns
naivitet är, som vi känna, af ett alldeles särskildt
slag. Den är ofta mycket mer beräknad, än
man tror. Elsa säger till sin mamma: »jag
hoppas, att jag får en ny docka till julklapp.
Den jag har nu, skäms redan, om man frågar,
hur gammal hon är». Äfven barnaålderns
tacksamhet har sin egen karakter. Lille Fritz
har fått en trumma, oaktadt pappa, som han
vet, icke kan fördra trummandet. Rörd går
han till pappa och säger: »jag lofvar dig
verkligen, att jag bara skall trumma, när du
sofver». Lille Otto har icke fått den der
granna bleckrustningen, som han med så
särskildt vacker stil präntat öfverst på sin
önskelista. Och helt trumpen klagar han: »nu
har jag gjort mig så mycket besvär att
önska den, och ändå får jag den inte!» Den
icke synnerligen lärgirige Max har endast
fått nyttiga saker. »Nå, är du inte glad,»
frågar tant. »Ack jo,» svarar han hell
allvarsamt, »jag är mera glad än alla
julklapparne äro värda.» Hans lekkamrat Mauritz
har som den enda stora önskningen satt på
sin lista: »att jag måtte få slippa
pianospel-ningen!»
Det är saligt att gifva! Och hur skär det
oss ej deremot i hjertat, då på den
snösmyc-kade julqvällen genom det gälla barnjublet
och de menniskovimlande gatornas larm
plötsligt en tunn barnastämma ljuder oss i örat:
»köp, snälla frun — köp, kära herre!» Hvad
då! En ask tändstickor, något uselt
leksakskram, som af kölddarrande händer sträckes
emot en. Hvem lyss till ropet från detta
julfattiga barn, som snyftar och fryser på
trappans kalla sten! Ack, innan den
hemåt-ilandes hand funnit börsen, innan hon eller
han, ännu obeslutsam, hunnit hejda sina steg,
är den späda rösten förtonad i vinden, och
almosan stannar i fickan. Är det icke ofta så?
I denna gåfvofestens tid borde de fattigas
barn äfven vara de rikes. Men så snöd är
ännu denna verld bestäld, att man ofta nog
är glad, om man blott förmår i fullt mått åt
sina egna mäta upp kärlekens håfvor.
Gud bättre oss!
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
