- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1888 /
375

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 21 december 1888 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IDUN

Henrik Ibsens senaste bok.

Ur en skalds qvinnogalleri.

et var ej många år sedan en
korrespondent skref från Molde:

»Den första dagen jag var här satt jag i ett
större sällskap på Alexandrahotellets veranda.
Rakt nedanför hotellet är en liten brygga.
Ytterst på denna stod en äldre man med grå
polisonger. Han var iklädd en högst
egendomlig, tätt åtsittande, lång röck och hade på
hufvudet en likaledes mycket egendomligt formad
hög hatt, som ban måste hålla fast med
handen för att icke vinden skulle föra den med
sig. Han stod och stirrade i hafvet.

Vi sutto länge på verandan. Då vi skulle
gå, lade jag märke till att mannen stod der
allt fortfarande och med blicken fäst på hafvet.
Detta uppväckte min nyfikenhet. Jag kunde
icke se ansigtet och nödgades fråga mig för,
hvem det var. Det var Henrik Ibsen.

Derute står han största delen af dagen, flere
timmar i taget. Derpå går ban upp till sina
rum i hotellet. Några timmar derefter
kommer han åter ut och går ned på bryggan.
Han står och stirrar i hafvet oeh ser
allvarsam och tankfull ut. Hvilka tankar sysselsätta

honom, få vi kanske en gång veta!»

*



Nu veta vi det. Säkerligen var det Fruen
fra Ilavet, som då först aflades i skaldens själ,
der stämningar kommo och gingo som de
solglittrande böljorna framför honom. Sedan dess
har Henrik Ibsen gifvit oss »Vildanden» oeh
»Rosmersholm.»

Men grundtonen är här en annan. Här
vrenskas ej Rosmersholms hvita hästar, här
höres ej dånet af qvarnforsen, här finner man
intet af det förtärande tvifvel, den tunga sorg,
som legat på bottnen af Ibsens senaste verk
— här finner sig ej idealisten, sanningssägaren
vara »den trettonde vid bordet». »Fruen fra
Havet» är ett af skaldens ljusaste, sundaste
arbeten, det är buret af en segerviss optimism.

»Fruens fra Havet» skald är den Ibsen, som
vid festen härstädes förlidet år angaf sig såsom
en optimismens man och som tömde glaset för

»det vordende —- det kommende».

* %

*



Fjorden är bakgrunden till alla akterna i
;>Hafsfruu». Oeh bakom fjorden ligger hafvet,
glittrande brusande och skummande, hafvet med
den vida ytan, hafvet med de friska
saltbe-mängda brisarne. I Ibsens stycken spelar
alltid någonting symboliskt in, och Ellida
Wan-gels hafslängtan är här detsamma som
frihetslängtan.

Ellida lefver sedan 5 är i ett till det yttre
lyckligt äktenskap med doktor Wangel — men
blot! till det yttre. Ellida — märk
skeppsnamnet! — är född och uppfostrad ute vid
hafvet, och hon är med bela sin själ och alla
sina tankar bunden vid det. Folket har gifvit
henne namnet »frun från hafvet», och äfven
hennes man kallar henne skämtsamt »hafsfrun ».
Derute vid hafvet lärde hon i sin ungdom
älska en man, en främling; han var sjöman till
yrket och kom till hennes hemort på ett
amerikanskt fartyg, som gjort haveri. De talade
tillsammans om hafvet, om dess storm och
stiltje, om dess mörka nätter oeh om dess
glit-vande solskensdagar. Och så till slut, i
afskedets stund, »vigde» främlingen dem vid
hafvet genom att kasta deras ringar i vågorna.
Han hade kort derefter skrifvit, att så fort

han kunde taga emot henne, skulle han
underrätta henne derom.

Ellida gifte sig med Wangel, men
främlingen ute på hafvet kunde hon aldrig glömma.
En dag berättar hon det alltsammans för sin
man. Ofta kan sjömannens bild helt plötsligt
stå framför henne, säger hon. Han är, sådan
han var, då hon såg honom sist. »Allra
tydligast ser jag hans bröstnål . . . den perlan
liknar ett dödt fisköga . . . och det liksom
stirrar på mig ...»

Och när han så en dag kommer, denne man,
som utöfvat en så underlig makt öfver henne,

— kommer för att hemta sin »brud» — då
är det första, som Ellida utbrister i sin
förfäran: »Ögonen, ögonen!» Då främlingen
frågar, om hon vill följa honom, svarar hon:
»Nej, nej, jag vill icke, aldrig i evighet!»
Men så tillägger hon svagare: »Jag vågar ej
heller». Då Wangel kommit, säger främlingen
till Ellida, sedan några skarpa ord vexlats
mellan honom och Wangel: »Nu har jag gjort min
skyldighet. Jag har hållit det ord jag gaf dig.
Och nu får du betänka dig till i morgon
natt!» —

»Rädda mig från den mannen!» ropar Ellida
upprepade gåoger till sin man, och slutligen
utbrister hon bäfvande: »Rädda mig från mig
sjelf! i

Wangel ser ångestfullt på henne: »Ellida!
Jag anar det — här ligger någonting bakom!»

Ellida: »Det dragande ligger bakom.»

Wangel: »Det dragande — ?»

Ellida: »Den mannen är som hafvet.»

Och så går hon långsamt och grubblande ut
genom trädgården, der scenen försiggått i
skymningen . . .

Wangel hade köpt henne, och hon hade sålt
sig, säger Ellida till sin man. Hon hade ej
gått in i hans hem i frivillighel, och det lif,
de lefvat tillsammans, hade i grunden ej varit
något äktenskap — med den förste skulle det
ha blifvit ett belt oeh rent äktenskap! »Gif
mig min frihet tillbaka!» ber hon. Wangel
vill ha tid att samla sina tankar till ett beslut.
»Nej nu!» svarar Ellida. »I natt kommer
ban. Jag vill stå framför honom i full frihet.
Jag vill ej skydda mig bakom det, att jag är
en annan mans hustru. Antingen låta honom
resa ensam, eller —- följa honom.»

När främlingen kommer nattetid, vill
AVan-gel bortvisa honom. »Wangel!» ropar då
Ellida, »lät mig säga dig det — väl kan du hålla
mig tillbaka här. Men mitt sinne — alla mina
tankar — all min dragande längtan och mina
begär — dem kan du ej binda! De skola jaga

— ut i det okända — som jag var skapad för

— oeh som du har stängt för mig!»

»Ja, jag ser det,» svarar Wangel i stilla
smärta. »Steg för steg glider du ifrån mig.
Det är ingen annan räddning möjlig för dig.
Och derför — derför låter jag dig handla —
gå^ tillbaka nu genast . . . Nu kan du välja
din väg i full — full frihet.»

Ellida stirrar liksom mållös på honom: »Är
det sant . . saut . . . hvad du säger! Menar
du det — af innersta hjerta! Ocli kan du det
också ? »

»Ja», svarar Waugel, »det kan jag —
derför att jag älskar dig så högt. Nu kan du
välja i frihet och under eget ansvar, Ellida.»

Ellida griper hans händer ocli stirrar
framför sig mot honom: »I frihet—och under
eget ansvar. Det är förvandling i detta 1»

Ångbätsklockau ljuder. Främlingen bjuder
ännu en gång Ellida att följa honom.

Ellida vänder sig om och ser fast på honom:
»Aldrig följer jag er efter detta!»

Och när främlingen gått, säger hon till Wan-

gel: »Ja, käre, trofaste Yfangel — nu kommer
jag till dig igen. Nu kan jag det. Ty nu
kommer jag till dig i frihet — frivilligt — och
under ansvar.»

*



Frihet och ansvar — se der den parole, som
diktaren låtit utgå i och med detta gripande
drama: frihet oeh ansvar i äktenskapet —
frihet för qvinnan att välja den man, med
hvilken hon skall lefva, oeh det ansvar, som
måste åtfölja friheten!

Oeh bärarinnan för sin tanke — Ellida
Wangel — har Ibsen tecknat med sin vanliga
intensitet i karaktäriseringen och sin underbara,
psykologiska skarpblick. Sådan hon står der,
dramats centralperson, plastiskt fulländad och
i skarp belysning, är »hafsfrun» en af de
vackraste bilderna i det galleri af qvinnofigurer,
den norske skalden skänkt sin samtid.

En noblare, mera själfull och finkänslig bild
kunde »realisten» Ibsen ej ha tecknat.

Det är ett sundt drama, sade jag nyss. Jag
vill ej förueka, att det ligger någonting abnormt
i Ellida Wangels själstillstånd, i hennes kärlek
till hafvet, det »dragande», men denna
abnormitet öfverväges fullständigt af det sunda, stora
i den idé, som uppbär det hela och som
genomgår stycket från böljan till slut, liksom
hördes ett mäktigt, växande dån från det stora
hafvet i fjerran.

Friska äro vindarne, som komma från detta
haf, men allt qvafvare tyckes också luften bli
i de samhällets skrymslen, som skola rensas.
Starka äro vindarne; må de då också gå vida
ut, manande och väckande!

Oeh vi lia skäl att hoppas det. Ty med
hvarje drama, som Henrik Ibsen skänker oss,
närmas vi ett steg mot — »det vordende».

Alvar Arfvidsson.

Fröken Gustafvas julklapp.

(Efter en främmande idé).

Af Mathilda Langlet.

3piet var ett par dagar fore julafton. Litet
éSy^ kallt var det, och snö låg på marken
— en frisk behaglig vinter, riktigt vackert
julväder, sade alla menniskor.

Fröken Gustafva satt framför brasan i sitt
vackra, mattbelagda, väl ombonade förmak.
Brasan brann ned, men hon märkte det icke,
kolen och bränderna behöfde väl röras om,
men hon glömde det. Hon var med sina
tankar långt borta, ieke från rummet, men från
tiden. För trettio år sedan — var det
verkligen så länge sedan? Nu när hon tänkte
derpå, syntes dessa år så korta, och dock hade
några af dem varit långa nog. För trettio år
sedan var hon ung, lefnadsglad och lycklig —
så lycklig, som man är vid sexton år. Vacker
var hon ej, men liflig och treflig, omtyckt oeh
gerna sedd öfverallt. Men hon trifdes bäst
hemma. Hon var så lycklig med sin far, som
hon älskade och värderade öfver allt annat i
verlden. Sin mor förlorade hon tidigt, och
sedan hade han varit både fader och moder för
henne, och hon tänkte aldrig -på annat, än att
de båda skulle lefva för hvarandra.

Men så kom något emellan dem. Hon visste
ej först hvad det var. Icke att hans ömhet
minskades eller att hennes kärlek mattades —
tvärtom. Men det var, som om han gick och
bar på något, det han ville anförtro henne,

375

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1888/0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free