Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 21 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
men som han af ett eller annat skäl hade svårt
att säga ut. Hon undrade och var mången
gäng nära att fråga, om någonting ledsamt
händt, men så kom hon sig ej heller för
dermed.
Slutligen fick hon dock veta det. Han
ämnade gifta om sig! Han gjorde det för
hennes skull, sade han, men det dröjde icke länge
förrän hon insåg, att det var lika mycket för
hans egen lycka, som for hennes — aek ja,
mycket mer för hans egen skull, ty han
älskade sin andra hustru vida mera än den
första och vida mer än denna första hustrus
dotter.
O, hvad det var bittert! Hennes hjerta sved
ännu, då hon tänkte derpå. Och huru hon
hatade denna haltungade, inställsamma qvinna,
som pinade henne med ömhetsbetygelser och
låtsade alltid tänka på hennes bästa, låtsade
försaka för hennes skull, viss om att hennes
offer aldrig mottogos! Ty att allt detta var
falskhet och hyckleri, derpå tviflade Gustafva
aldrig. Icke då, i alla fall. Senare hade nog
då och då en tanke insmugit sig, som ville
gifva en annan dager åt mycket, som fordom
förefallit, henne svart och falskt.
Hon hade icke det ringaste förändrat,
sinnelag, då hon en dag fick veta, att hon hade en
halfsyster. Ännu en som inkräktade på det
område, der hon förut ensam herrskat, ännu
en att hata och harmas öfver! Den lilla
döptes till Sigrid, och fadren kallade henne redan
»Sigrid den fagra.» Det var klang i det
namnet, och motsatsen mellan detta och det
tarf-liga »Gustafva» föreföll rent af motbjudande.
Och sedan — hur man höll tal om hennes
många fullkomligheter, långt innan hon ännu
var årsgammal, huru bortskämd oeh bortfjäskad
hon blef af alla, innan hon ens kunde tala I
Icke af Gustafva. Hon hade föresatt sig
att »hata» den lilla, men det var något, som
hon icke gick i land med. Sigrid var så
genomgående -snäll» och älskvärd, att man skulle
varit ett odjur för att kunna »hata» henne,
och Gustafva var alldeles icke något vidunder
— hon hade tvärtom ett ömt och godt hjerta,
när hon blott ville låta det tala.
Och hon förmådde ej tysta det gentemot
den lilla täcka ungen, som tydligen kände sig
dragen till henne framfor modren. Detta kunde
Gustafva ej motstå, och det dröjde icke länge,
innan hon på halfsystern slösade den kärlek,
som hennes far — sä trodde hon — numera
försmådde.
Åren gingo. Ra, två, tre gånger kom ett
anbud till Gustafva att utbyta fädernehemmet
mot ett eget bo. Men hon hade icke håg
dertill, sade hon, och hon ville icke skiljas från
de sina. Efter en slägting till sin mor hade hon
ärft en betydlig förmögenhet, och hon fruktade
alltid, att det var denna, som lockade friare.
Sigrid var sjutton år och förtjusande vacker,
det kunde ej nekas. MeD ändock kunde aldrig
Gustafva tro, att den allvarlige mannen, som
alltid så gerna samtalade med den mognade
qvinnan — Gustafva var nu trettiofyra år —
som med sådan förtjusning lyssnade till hennes
fylliga, klara altröst, och som tycktes taga
lifvet sä på allvar, så djnpt, att han skulle ens
tänka pä den lilla barnsliga sylfiden, som var
minst tjugo är yngre än han, och som ej
tycktes ega en tanke utöfver blommor oeh dans.
Och just då Gustafva flck klart för sig, att
för henne kunde ingen lycka komma annat än
vid den mannens sida, just då kom Sigrid med
sitt lilla blyga förtroende — det var henne han
älskade!
Gustafva visste aldrig huru bon öfverlefde
detta slag. Eit mörker låg alltid öfver denna
tid, tyckte hon, när hon tänkte tillbaka derpå.
Men det visste hon -— från den stunden blef
hon hård och bitter, och den enda glädje hon
hade, var att man alltid och allestädes fruktade
fröken Gustafvas skarpa tunga.
Den enda, som härifrån gjorde ett undantag,
var Anna-Greta, den gamla trotjenarinnan, som.
mera expressivt än elegant, plägade försäkra, att
hennes fröken »bet inte så hårdt, som hon
skällde till.»
Och nu voro de alla borta — fader,
styfmoder, halfsyster — alla borta och gömda i
det tysta! Fröken Gustafva var ensam qvar,
oeh ofta undrade hon, hvarför hon, som var
en så onyttig varelse, skulle sparas, då de
andra, som så saknades, som sörjdes så bittert,
togos bort. Sigrids lycka hade icke varit
långvarig. Hennes man dog inom några år oeh
lemnade sin unga hustru och sina barn i knappa
vilkor. Gustafva visste ej, hvad det blifvit af
barnen — de voro visst döda, de också.
Ingen — ingen af hennes slägt fans nu qvar;
det kändes sä ödsligt och tomt, och en ofta
återhållen känsla af ånger, öfver att hon så
alldeles dragit sig bort från halfsystern, öfver
att hon så oförsonligt hatat henne för något,
som hon ej rådde för, en bitter ånger öfver
allt detta kom upp i hennes själ och sved i
hennes hjerta.
»Hvad i alla dagar — ? Sitter fröken här
i mörkret?» utropade en gall stämma i dörren.
»Jag skall väl tända lampan? Här är en hel
smälta med bref.»
»Jaså? Ja, tänd lilla lampan derborta.
Så der — det är bra», sade Gustafva och tog
ur Anna-Gretas händer sin post, som verkligen
var rikhaltig.
»Hm — räkning — pnskurant — från
sy-Anna — bjudning från prostens,» mumlade
fröken och lade brefven åsido utan att läsa
dem, allt under det Anna-Greta stod qvar med
nyfikenheten målad i sina trubbiga drag. »Hvad
kan detta vara? Känner inte stilen —
poststämpeln är så otydlig — Ö-de-berg, nej, by
— nej, Ö-re-bro ■—-nej —»
»Kära fröken, bryt brefvet, så får fröken
väl se, hvem det är från,» utbrast Anna-Greta,
ur stånd att längre tygla sin nyfikenhet.
Fröken sade ingenting. Hon blott såg upp
på Anna-Greta, med en blick af oförstäld
förvåning, som genast jagade jungfrun ut ur
rummet.
»Tokiga menniska», mumlade denna der ute
i sälen, »som kan sitta och vända och vrida
på brefvet och glo på’t, när hon ändå aldrig
kan få veta hvarifrån det är, förrän hon bryter
det.»
En timma, om ej mer, förflöt utan det
ringaste meddelande från fröken, och Anna-Greta
började just fundera på att förlåta sin
matmoder hennes »humör» och gå in och, såsom
försoningsoffer, erbjuda sig att grädda fras i
pannkakor till qvällen, då en ringning kallade
henne in i förmaket.
»Anna,» sade fröken, »jag har fått ett bref.»
»Ja, jag såg det,» genmälte Anna-Greta torrt.
»Min halfsyster lär ha efterlemnat en liten
flieka, som hittills vistats hos sin farbror, men
nu är han död, och presten i församlingen har
fått reda på mig och vill att jag skall taga
emot flickan; hon lär komma i morgon med
sjutåget.»
»Nä, bevare mig! Fröken Sigrids flicka —
och hon kommer hit?»
»Fru von Benners flicka,» rättade fröken.
»Det var då ett elände!» förklarade
Anna-Greta.
»Ja, inte är det roligt,» instämde fröken,
»men nu få vi väl ändå taga emot henne.»
»Hvad i alla dar ska’ vi ta’ oss till med
henne? Hvar ska’ hon bo?»
»Ja, jag vet då inte,» sade fröken retligt.
»Naturligtvis är hon mörkrädd och törs inte
bo ensam der uppe på gästrummet.»
»Åh, inte är det sagdt, att hon är mörkrädd,»
menade jungfrun. »Annars kunde hon ju bo
i lilla kammaren bredvid mitt —»
»Det förstås,» sade fröken dröjande och
liksom litet förlägen, »men det rummet behöfs
ändå — ibland — ja, det är detsamma — der
kan hon i alla fall inte bo; men hvar skall
jag göra af henne? Åh, hvad det här är
tråkigt!»
»Ja, sådant påhäng!» sade Anna-Greta i
hvass ton, men med en min, som nästan kunde
kallas skälmaktig.
Fröken rynkade ögonbrynen, men tonen var
lugn och vänlig, då hon återtog:
»Jag har också tänkt på kabinettet — man
kunde kanske flytta in —»
»En tältsäng dit,» ifylde jungfrun.
«Nej, inventionssoffan är trefligare,» sade
fröken i samma ton, »den lilla sparlakanssängen,
som står på gästrummet.»
»Jo, det går an. Spegel ooh toilettbord
behöfs väl inte åt en barnunge —»
»Åhnej, men det ser trefligare ut; för öfrigt
får rummet vara som det är. Finnes det
om-hängen till sängen?
»Ja då, och som ligga rena och strukna
med fransar och allt, i linneskåpet,» sade
Anna-Greta; »jag skall gå efter dem.»
Utkommen i köket företog Anna Greta ett
slags krigsdans och jublade högt: »Jag vet
pricis hur man ska’ taga fröken,» sade hon
för sig sjelf. »Hade jag inte spelat så fint
med henne, så hade den fattiga flickungen nog
fått ligga deruppe i kyffet bredvid min kam
marhåla och fått så lagom trefligt. Men nu
skall man ställa till det riktigt ypperligt åt
henne, stackars öfvergifna barn!» Anna-Greta
snöt sig, djupt rörd.
»Ack, den söta fröken Sigrid! fortfor hon.
»Jäg min3 så väl, när hon stod brud —
ackurat som en Guds engel såg hon ut! Men
hvad hon skulle göra med den der svartiogen,
som bon gifte sig med, det kunde jag då
aldrig begripa. Han såg ut precis som de der
negrarne, di visar för pengar, eller indujaner,
eller hvad det är. Ja, ja, nu är hon död oeh
borta, och ban med — jag undrar, om det är
äldsta flickan ? Det är visst tolf år sedan
fröken Sigrid gifte sig, sä hon är väl en tio,
elfva år.»
Fröken Gustafva höll också en liten
monolog derinne i förmaket.
»Det är förfärligt, hvad den Anna-Greta blir
kärf med åren!» sade hon halfhögt. »Om jag
inte yttrat mig så bestämdt, bade hon visst
velat, att det stackars barnet skulle bo i kyffet
bredvid kökskammaren! Jag får lof att se till,
att hon blir snäll vid den lilla stackaren, som
nu inte har någon i verlden att hålla sig till
mer än mig!»
Det var underligt, så hon blef varm om
hjertat vid den tanken! Hon skulle åter få
någon att älska och vårda, någon som också
skulle älska henne, som icke skulle öfvergifva
henne, ty hon hade ju ingen i verlden att hålla
sig till.
Redan klockan tio andra morgonen var
kabinettet bredvid frökens sängkammare i ordning
att mottaga den väntade gästen. Anna Greta
log i mjugg, när hon såg fröken klippa af ett
par månadsrosor och sätta i det höga, slipade
fotglaset — hon visste nog hvart de skulle taga
vägen. Och ganska riktigt återsåg hon
alltsammans pä toilettbordet i det lilla kabinettet.
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
