Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 21 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Anna-Greta ville ieke vara sämre, och så
tog hon ned från gästrummet och hängde upp
öfver byrån den vackra taflan med gravyren
och den i hennes ögon besynnerliga
underskriften: Petit Jesus. Det sista ordet förstod hon
ocli sjelfva bilden förstod hon ock, men
hvarför »de hade skrifvit på’t, att det var petigt,»
kunde hon aldrig begripa, huru mycket hon än
grubblade derpå.
En liten stund senare stod på byrån den
lilla lampan med rosenfärgad kupa, som eljes
hade sin plats på fröken Gustafvas arbetsbord.
Anna-Greta stod och såg derpå ett ögonblick,
men så rusade hon ut i kökskammaren oeh
kom strax tillbaka med en ofantlig karamell i
guldpapper och med en grann bild pä — en
ung dam med fabulöst smal midja, snörpiga
purpurläppar och blå ögon — hvilken karamell
Anna-Greta för ett antal år sedan fått i
mark-nadsgåfva af den vän, som för tillfallet hade
plats i hennes alltid tillgängliga hjerta.
Fröken gick ut i staden en stund och
resultatet deraf var, att öfver det lilla
skrifbor-det i kabinettet hängdes upp en bokhylla, som
lullsattes med goda och nyttiga böcker för barn.
Anna-Greta smög sig in och mönstrade
böckerna noga. Nej, der fanns ingen sådan bok,
som den hon tänkte på, och när hon gick ut
för att göra uppköp för hushållet, gjorde hon
eu liteu afstickare till bokhandeln, och en stund
senare låg på skrifbordet en icke dyrbar, men
rätt smakfull psalmbok.
Vid sextiden osade det och fräste derute i
köket, så att det märktes ända in i förmaket.
Fröken Gustafva misstänkte våfflor, men hon
låtsade om ingenting.
»Det är då en lycka,» tänkte hon, »att jag
sä väl förstår mig pä, huru man rätt skall taga
min styfsinta, men i själ och hjerta beskedliga
Anna-Greta! Jag var verkligen litet orolig,
för att hon skulle misstycka denna tillökning
i hushållet. Men jag har då en gäng för alla
satt mig i respekt hos henne, och jag stramar
upp tyglarne ibland!»
Efter en stund visade sig Anna-Greta, varm
och röd, men glad och »nyter».
»Det är väl bäst, att jag går ned till
stationen och försöker få rätt pä flickungen,» sade
hon.
»Ja, det är så godt,» svarade fröken; »jag
hade annars tänkt gä sjelf, men det är nog
bättre, att du går.»
»Jo, det skulle jag tro,» sade Anna-Greta
helt vanvördigt, så fort hon kom utom dörren;
»fröken, som är ett sånt blindstyre, så hon
inte ser vägen för sig, om hon inte har tu
par glasögon pä näsan!»
Jungfrun gick och slog porten i läs. Det
var så tyst i huset, så ödsligt, och Gustafva
hade ej ro att. sitta stilla. Hon gick ut i
matsalen, der eu väldig brasa sprakade i
kakelugnen. Taklampan var tänd, och dess sken
föll på det prydligt dukade bordet. Duken
lyste så hvit, silfver oeh glas och äkta porslin
fingo en sådan glans i detta ljus, som föll
uppifrån öfver allt sammans. De syltade
körsbären i kristallskålen skimrade så mörkröda, som
om de nyss blifvit plockade.
Gustafva gick ut och in i rummen, och
hennes hjerta klappade så oroligt, som om hon
haft trettio år af sitt lif tillbaka. Och under
dessa få minuter lefde hon detta lif om igen,
men ack! huru annorlunda föreföll det henne
ieke nu 1 Huru ångvade hon icke, att hon
för-spildt så mycket af de flydda åren med hat
och bittra tankar! Huru mycket godt hade
hon ieke kunnat göra, om ej viljan dertill
felats!
Och hon hade så ofta tänkt, att hon icke
hade något att uträtta här i verlden, att hon
icke hade någon plats, något kall. En
gammal ensam qvinna var ju en öfverflödsvarelse,
och ofta tänkte hon med bitterhet, att om hon
icke haft penningar, en ställning i samhället,
så hade hon nog också fått veta af, att hon
var öfverflödig. Men nu skulle hon få något
att lefva för, nu skulle hon godtgöra allt.
Hennes hjerta var så varmt — hon kände, att hon
skulle älska, ieke blott detta barn, utan alla
menniskor. Det var, som om hon fått svar på
den bönen: skapa i mig ett nytt hjerta och
en ny själ. fion var, tyckte hon, en helt
annan menniska än förut.
Nu öppnades porten — nu komma de! Hvem
af föräldrarne månne hon liknar? Modren,
eller fadren? Skall hon kunna älska denna
för henne alldeles främmande slägting? O, det
hade hon icke tänkt på — eller det hade hon
snarare tagit för afgiordt. Men, tänk om
barnet redan på förhand blifvit intaget emot henne,
om föräldrarne — de hade ju intet skäl att
älska henne — redan intalat sin dotter, att tant
Gustafva var elak och hård! Huru skulle hon
kunna öfvervinna en sådan fördom, huru kunna
lära den lilla att älska henne!
Medan dessa tankar ilade genom hennes
hufvud, hörde hon de kommande gå uppfor
trappan och in i tamburen. Anna-Greta språkade
redan förtroligt, och en späd, klar stämma
svarade dä och då ett par ord. Gustafva lade
handen på dörrlåset, men drog den tillbaka igen.
Hon vågade bokstafligen icke gå ut och möta
denna tioåriga lilla flicka, som kanhända redan
fruktade och afskydde henne. Ack, det vore
ju inte mer än rätt, om så vore! Hon sjelf,
Gustafva, hade ju varit så hatfull, så
oförsonlig. Hon hade aldrig förlåtit styfmodern, att.
fadern älskade henne; hon hade aldrig förlåtit
halfsystern, att hon blifvit älskad — det stod i
denna stund så tydligt för henne, och på samma
gång fick hon klart för sig, att hennes straff
skulle blifva att aldrig mera älskas af någon,
ej ens af detta lilla fattiga barn, som stod
ensamt och öfvergifvet i verlden!
Nu gick dörren upp — Gustafvas hjerta
nästan upphörde att slå -— och en liten flicka,
vacker, blek, fin, med långt, ljust hår
nedfallande öfver den svarta drägten, steg in i salen.
Blygt närmade sig den lilla, uppmuntrad af en
liten vänskaplig knuff i ryggen, oförmärkt
meddelad af Anna-Greta. Gustafva stod som
fast-växt vid golfvet; hon förmådde ej taga ett steg.
Men när deu lilla närmade sig och såg upp
med ett par oskyldiga blå ögon, sträckte hon
ofrivilligt ut armarne som för att taga sin
lilla gäst i famn.
Och barnet förstod henne. Med en hastig
rörelse kastade hon sig i den öppnade famnen
oeh utropade:
»Tant Gustafva!»
Och så brast hon i gråt. Och Gustafva
tryckte den lilla varmt till sitt hjerta och
började gråta äfven hon, medan Anna-Greta, på
afstånd, betraktade dem båda och torkade sig
i ögonen med förklädssnibben.
»Ja, har jag inte alltid sagt, att fröken är
god som guld,« mumlade hon; »det beror bara
på, huru man tar henne!»
En stund senare sutto fröken Gustafva och
hennes skyddsling till bords, medan Anna-Greta
passade upp och med glädjestrålande ögon
trugade »fröken Sigrids flicka» att äta mera af
våfflorna, för hvilkas godhet hon, Anna-Greta,
var beredd att borga med, om det så vore,
sitt eget, med eu hårdt hopsnodd, lingul fläta
beprydda hufvud.
Fröken åt ingenting; hon blott såg på, huru
den lilla gästen tog in en rätt försvarlig
portion af de delikata våfflorna.
»Och du heter Gustafva?» sade fröken
slutligen. »Tycker du inte att det är ett bra fult
namn?»
»Nej, det låter så ståtligt och så hederligt,»
svarade barnet i en viss lillgammal ton, »och
både mamma oeh pappa tyckte så mycket om
det. Men ibland kallade de mig också
Gusten ? »
»Mins du din pappa?»
»Inte mycket. Men mamma —»
Hon fick gråten i halsen och kunde ej
fortsätta. Och öfver Gustafvas kinder suinmo
långsamt ett par klara tårar. Men det visste hon
e.i af, förrän de droppade ned på hennes hand.
De stego upp från bordet och Gustafva förde
den lilla in i kabinettet.
»Här skall du bo,» sade hon, »och derinne
är mitt rum. Du är väl inte rädd att ligga
ensam här?»
»Inte när jag läst min aftonbön,» svarade
den lilla tryggt. »Tant,» sade hon strax derpå,
»är det inte julafton i morgon?»
»Ja, det är så.»
»Då fyller jag också tio år i morgon.
Mamma sade alltid att jag var hennes julklapp.»
»Och nu är du min julklapp,» sade tant
Gustafva, »oeh Gud gifve att jag kan göra
mig förtjent af en så välsignad gäfva!»
Den lilla såg upp. Hon förstod ej orden,
men hon förstod, att hon borde trösta här, om
hon kunde, och hon slog sina armar om
mosterns hals och tryckte en varui kyss på
hennes läppar.
Och fröken Gustafva somnade deu qvällen
med lättaie hjerta än någonsin förr på kanske
fem och tjugo år.
* ... *
»Alla menniskor» i den lilla staden undrade
på, att fröken Gustafva blifvit så förändrad,
och »ingen menniska» kunde begripa, huru det
kom sig. Många voro de, som meddelade
Anna-Greta sina funderingar i ämnet, men hon
blinkade blott litet småslugt oeh sade:
»Det beror alltsammans på fröken Gustafvas
julklapp!»
Men »ingen menniska» blef klok på det.
Om hvarje abonnent värfvar en ny
prenumerant å Idun, fördubblas tidningens upplaga,
och det blir för Red. möjligt att dess förr
utvidga tidningen.
I qvinnofrågan.
»•åjfBjjjairo qvinlighet» -— få ord äro väl så
Jjærs gängse i hvar mans mun, och få äro
väl så obestämbara, dä det fordras en närmare
förklaring eller utredning af deras betydelse.
I allmänhet förstås väl dermed, gent emot
begreppet manlighet, om hvilket ords betydelse
jag aldrig hört nägon tvist, nägot ljuft och
vekt, något omhuldande och vårdande, något
som eger förmåga att sjelf lida och som dock
alltid bör hafva tröst och balsam för andras
sorger. Delvis tror jag äfven att från männens
sida i begreppet qvinlighet ofta ingår eu för
dessa särdeles lämplig okunnighet om det onda
i verlden, en viss oskuld och renhet, samtmöj-
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
