Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 21 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
ligen religosifcet, som delvis bör godtgöra, hvad
i dessa fall brister hos mannen.
I alla tider har ju den åsigten gjort sig
gällande att qvinnans verkningskrets var hemmet
med dess mänga olika bestyr och omsorger.
Numera har dock denna krets vidgats, de
flesta vägar till eget arbete och eget uppehälle
stå nu qvinnan till buds, men nu framträder
frågan: kan hon såsom likstäld med mannen
bevara och utveckla detta obestämbara, men
icke mindre verkliga begrepp — sann qvinlighet?
Skulle det vara möjligt, att kunskap och
och arbete hos mannen, det som innefattas i
ordet manlighet, vore i stånd att alldeles
utrota och förqväfva den motsvarande egenskapen
hos qvinnan? Det är väl ej gerna troligt!
Ej heller kan det vara nödvändigt, att vi för
att bevara qvinlighetens äkta perla måste
inskränka oss till hemmets verkningskrets, ty
huru rik och omfattande den än må vara, står
den dock icke öppen for alla.
Men vilja vi vinna seger eller åtminstone
gå framåt i den strid, som nu pågår om
qvinnans rättigheter, tror jag, att vi qvinnor måste
söka en annan utgångspunkt för våra sträfvanden.
T stället att rikta anfallet mot mannen,
undrar jag, om vi ej borde rikta det mot oss
sjelfva. Vi borde kauske söka ur vår karakter
utrota våra farligaste fiender, de uteslutande
qvinliga drag, som så ofta framkalla åtlöjet
genom småsinnad oeh reflexionslös uppfattning
uf lifvet.
När vi en gång upphöra att vara mannens
medtäflarinna och nöja oss med att vara hans
medarbetare i lifvet, hvar och en verksam med
den kraft, som blifvit honom eller henne
beskärd, måhända vår qvinlighet kunde framgå
luttrad och ren och utan det tillbehör af
oduglighet, som nu, sorgligt nog, ofta innefattas i
detta begrepp.
Men innan vi hinna dit, måste vi strida en
allvarlig strid emot vår fåfänga oeh vår brist
på intresse för de allvarliga tidens frågor, som
nu ställas till oss. Man och qvinna äro olika
och måste så vara, ty de motsvara hvarandra
och bilda tillsammans ett helt till ömsesidig
hjelp. Men månne icke denna hjelp från vår
sida kunde blifva starkare och till mera nytta,
om vi tillegnade oss en del af männens, i
allmänhet större, syn på lifvet och intresse för
lifvets företeelser och kraf.
Oeh då vi nu ha samma tillgång t.ill
själsodling och utveckling som männen, så lir det
ju att hoppas och vänta, att sann qvinlighet
ej längre skall blifva en skön och oviss dröm
utan ett klart och redigt begrepp, som fäster
sig vid hvarje rättäkande och god qvinna, som
lugnt och pligttroget sköter sitt kall, det må
nu vara såsom kassör eller skollärare eller
såsom maka och moder. Karin.
Julens hygieniska betydelse.
fos de flesta folk, åtminstone när de ha en
något högre grad af odling, finner man
seden att fira en eller flera årliga fester, vanligen
af religiös, någon gång af politisk betydelse.
Vi se detta såväl hos kristna folk, som hos
judar och hedningar. Bland alla synes sålunda
finnas samma behof af att stundom få ett
festligt afbrott i lifvets enahanda hvardaglighet.
Man måste alltså räkna med detta behof
såsom en faktiskt gifven verklighet. Vi se
också, att der man bemödat sig att taga bort
alla årliga fester af religiös natur, såsom t. ex.
inom den reformerta kyrkan, der hafva i stället
fester af borgerlig och politisk natur inrotat sig.
Men huru nu dessa fester komma att firas,
det beror på folkets ståndpunkt i odling och
seder. Hvila från de vanliga jordiska sysslorna
är dock det för alla gemensamma. Denna
negativa sida gör dock icke tillfylles. En
alldeles passiv hvila är endast för den ytterligt
uttröttade ett nöje, och han har deraf snart
fått nog; ja till och med vid julen, då dock
för mången det öfverdrifna, ofta onödiga och
oförnuftiga jägtandet närmast derförinnan gör
flera dagars hvila mer än ofta annars nödig
och nyttig.
I stället för arbetet måste snart nog komma,
ej blott hvilan, utan förströelsen eller den rent
andliga uppbyggeisen. Men bland alla folk är
det endast fåtalet, som uti den senare förstår
att hemta ny kraft för lifvets vedermödor oeh
strider. Flertalet söker förströelsen.
Denna kan väl endels bestå deri, att man
tager del i religiösa bruk såsom åskådare, men
deraf har man snart tillfylles. Man begär
annat; man begär sådant, som kallas «nöjen».
Arten af dessa gestaltar sig då efter hvars och
ens ståndpunkt i odling och vanor. Den, som
har en i konstnärligt hänseende uppodlad smak,
kan i sång, musik eller poesi finna det nöje,
han behöfver. Obestridligen är också detta
slags nöjen de, hvilka — så framt text-valet
är af god och sedlig art — lemna den mesta
tillfredsställelsen, och hvilka icke behöfva ha
några oangenäma efterverkningar. Ju mera
folkets smak kan uppöfvas i dessa hänseenden,
desto lättare är det derföre att bjuda det
verkligt oskyldiga nöjen. Härutinnan kan ock
samhällssederna uträtta mycket.
Vårt folk står dock ännu i detta hänseende
tillbaka för vissa andra folk, hvartill orsaken
torde kunna sökas i det förhållandet, att den
lutherska kyrkan lagt alltför liten vigt vid det
musikaliska och estetiska momentet i den
offentliga gudstjensten.
En högre grad af odling kräfves det för att
af undervisande föredrag kunna hemta verkligt
nöje. T detta hänseende torde vårt folk
emellertid stå framför de flesta andra, tack vare
vårt högt drifna skolväsende. Härtill har man
också anknutit sig genom anordnandet mer oeh
mer i våra städer af föreläsningar i hvarjehanda
olika ämnen. För den stora massan af vårt
folk kan detta behof icke tillgodoses annat än
genom presterskapet. Säkerligen vore det
derföre godt, om våra prester funne sig manade
till att stundom gifva folket undervisande
föredrag, hvarvid ju kyrkohistoriska ämnen vore
för dem nära liggande. Kunde icke sådana
ingå i t. ex. otte- eller aftonsångspredikan,
hvilket troligen för få eller inga skulle väeka
anstöt, så kunde särskilda tider derför anslås,
såsom föredrag t. ex. i folkskolornas lokaler.
De stora högtiderna, särskildt julen, borde
härtill mana, enär folket då ju mångenstädes
tager icke blott de egentliga helgdagarne utan
äfven »mellandagarne» till hvilodagar från
arbetet.
Men enär tiden dock måste fördrifvas på
ett eller annat sätt, så sökas tidsfördrifven nu
icke sällan i fråsseri och dryckenskap, kortspel
och dans, sus och dus, hvaraf hvarken själens
eller kroppens helsa befordras, utan hvaraf
förslappning och ohelsa snarare främjas.
Gästabudet har visserligen ock sitt hygieniska värde,
men blott då det hålles inom måttlighetens
gränser. Äfven det har ju sin betydelse att
gifva omvexling åt lifvets enahanda. På samma
gång ger det en anledning att samlas i
fränders och vänners krets. Att man då sätter
fram »det bästa huset förmår» synes ligga i
sakens natur. Men om man genom oförstånd
oeh öfverflöd i mat och dryck bringar sig sjelf
och sina vänner ohelsa eller försätter dem ur
sinnets jämnvigt, så gör man ju i sjelfva
verket hvarken nytta eller verklig glädje.
Sjelf-beherskning är jordelifvets högsta konst.
Der-förutan ådrager man sig ofta bittra följder af’
det, som annars skulle vara både godt och rätt,
Att beröfva någon hans sjelfbeherskningförmåga
är ingen vänskapstjenst.
I afseende på gästabuden finnes det ock en
slags brist på sjelfbeherskning, som medför
sociala, faror. Vi afse detta slags öfverdåd,
som icke gifver verklig njutning pä något sätt
för gästerna, utan hvars syfte endast synes
vara att genom mångfalden af rätter och viner
ådagalägga husets rikedom, eller visa, hurusom
man icke vill eller behöfver stå tillbaka för
någon annan. Kunna än gästerna vid dylika
gästabud undgå faran att skada sina
matsmältningsorgan, så medföra tillställningarna dock
en social fara. Det är nämligen dessa
gästabud — hvars kostnad af hotellvärdarne, dä de
få arrangera dem, taxeras till 20 à 50 kr.
kuvertet — hvilka blotta de stora klyftorna
mellan de olika samhällslagren samt alstra den
afund och bitterhet, som alltid är det djupa
underlaget för anarkiska sträfvanden.
Den, som har mer än nog för sin del af
denna jordens goda, gör derföre förvisso största
gagnet och glädjen både för sig sjelf, sina
vänner och samhället, d. v. s. handlar mest
hygieniskt., om han, efter samqväm i all enkelhet
med dem, hvilka genom blodets och vänskapens
band äro med honom förenade, lyder — med
afseende på de stora gästabuden — det höga
bud, som är oss gifvet af honom, hvilken är
julfestens herre, så lydande: »när du gör
gästabud, så bjud icke dina vänner eller dina
bröder eller dina fränder eller dina rika grannar,
att de skola bjuda dig igen och dig sker
vedergällning; utan när du gör gästabud, sä bjud
fattiga, krymplingar, halta, blinda.»
Till den fornnordiska seden vid julen hörer
ju, att man skall bereda icke blott sig sjelf
utan äfven andra glädje. Det.ta är
julklapparnes innebörd, men då man bereder andra glädje,
skänker medvetandet derom ät en sjelf också
den glädje och frid, som är af den största
betydelse för själens jämnvigt och helsa. Men
själens stämning återverkar på kroppens.
Derföre kan man säga, att ett rätt julfirande är
synnerligen egnadt att göra julen till en fest
af särdeles stort hygieniskt värde, medan
deremot det öfverdädiga julfirandet medför stora
hygieniska faror såväl för individen som för
samhället. (Helsoväunen).
Julfröjd.
t|jell
ror klinga, slädar ila,
Men’skor under muntert glam
Skynda, utan rast och hvila,
Köpa upp för julen kram.
Alla tänka pä de sina,
Ingen lot.tlös blifva må.
Gunnar, Helfrid, mormor, Mina,
Alla mä de något fä.
Visst man hört om tider svära
Ordas sedan långlig tid.
Mången panna nu fått fåra,
Som förut var slät och blid;
Men, hvem näns väl hos de späda
Väcka sorg på julens qväll,
Då så litet kan dem gläda,
Och då gåfvan gör så säll.
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
