Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. Fredagen den 15 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett I Pt II NI Tidningen nnehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
»Ernst säger, att han allt reder sig med
den lärdom han fått hos herr grefven; men
eljes kan han, när han nu blir konfirmerad,
läsa in allt hvad han vill hemma; geni har
han.»
Det blef dervid. Ernst stannade hemma
»för att läsa sig till riktig skald», sade
modern.
Och ynglingen läste — rent af fylde sig
med kunskaper i åtskilliga ämnen, men
derjemte läste han massor af öfverspända
romaner samt ryktbare mäns biografier. Då
och då offentliggjorde han en bit poesi i
någon tidning, och då han diktat sin första lilla
prosabit, skref eu välmenande
tidningsredaktör ett slags biografi öfver berättelsens unge
författare samt uttalade sin förhoppning, att
den lofvande diktaren måtte blifva förflyttad
till en krets, der hans snille och anlag kunde
få näring och full utveckling.
Nu uppstod det strid i hemmet.
Ladu-fogden, som var en praktisk man, trodde det
vara tid att sända Ernst till Stockholm, »så
att han kunde komma att praktisera i större
tidningar»; han menade, att detta måste vara
en bra väg för att »lära sig skrifva stora
böcker, som ge pengar». Men Ernst afskydde
allt regelbundet arbete och älskade det
beqväma lif, han förde i sitt hem. Så full af
öfverspända griller han än var, kände han
af instinkt, att han på en större plats skulle
få kämpa hårdt för att vinna den minsta
smula rykte; här hade han redan ett namn,
som var på allas läppar.
Modern fruktade för att släppa Ernst ur
boet. I hennes romaneska hjerna hade
uppstått den tanken, att emellan grefvens
fjorton-åriga dotter och Ernst fans ett’ spirande
kärleksförhållande, som borde få utveckla sig
så, att skalden, som, enligt hennes tanke,
stod öfver hvarje rangförhållande, kunde
hemföra grefvedottern som brud. Före detta
kammaijungfrun hade sett, att Ernst diktade
en mängd qväden till »skön Kerstin»;
fröken hette Ulrika Kristina, oeh nu drefs der
i djupaste hemlighet en Kerstinskult hos
ladu-fogdens, der madam Persson hade inredt en
studerkammare åt »vår son», som under inga
vilkor fick störas i sitt evinnerliga drömlif
öfver böckerna.
Ladufogden visste ingenting om
Iverstins-kulteD, men han slog sig till ro med
vissheten, att Ernst läste flitigt, och då de allra
flesta böckerna lånades ur det stora grefliga
biblioteket, kostade Ernst honom så föga,
tyckte Pål.
Så länge grefvens voro bosatta på detta
gods, märktes föga af Ernsts egendomligheter,
men knapt var herskapet afflyttadt för att
taga bostad på det egentliga fideikommisset,
förr än den unge diktaren slog hela bygden
med häpnad.
Nattrockar voro på den tiden ingen vanlig
drägt för ynglingar, och i hvarje fall hade
ingen menniska sett sådana plagg bäras vid
vandringar i det fria; men nu syntes »vår
son» stundom midt på dagen, stundom i ljusa
månskensqvällar iklädd en blårosig
kattunsnattrock samt med en öppen bok i handen
vandra genom byn, eller ock glidande fram
och åter i en och samma skogsdunge nära
vägen. Man undrade, hvad han kunde finna
på der, och det visade sig, att hvarje
björkstam bar ett sammanflätadt E. K., inskuret
i barken. Detta väckte gissningar.
I hela byn visste man dock snart, hvad
det betydde, men modern gick ännu i
frökenfantasier, då godsets förvaltare underrättade
henne om, att Ernst höll sig med en sångmö
af temligen jordisk art; det var nämligen den
vackra mjölnardottern, Kerstin Björk, till
hvilken han egnat alla sina otryckta sånger.
Det gör mig ondt att säga det: nu höll
Ernst på att få stryk af sin varmblodiga
mor, men ladufogden, som började tycka, att
sonens stora böcker läto allt för länge vänta
på sig, hade ingenting emot att se sin son
gift med en flicka, som kunde bringa honom
en qvarn i hemgift.
Var det den djupa sinnesskakningen vid
de uppträden, hvilka följde, då han afböjde
giftermålet, som slog eld och frambringade
en liten snillegnista, eller egde han verkligen
skaldegåfvor ? Hvem kan säga det om dessa
förolyckade • andar, hvilka ideligen kretsa
rundt kring sig sjelfva?
Ernst skref en dramatisk produkt, som
blef antagen till spelning af ett ansedt
landsortssällskap. I en fantastisk vårkostym och
spetsiga, urringade skor samt rosenfàrgade
strumpor, så olik andra menniskor som
möjligt med sitt ljusa, långa, lätt vågiga
johan-neshår benadt midt i pannan, reste
författaren sex, sju mil på »rapphöna» för att i en
af våra residensstäder se sitt opus uppföras.
Ladufogden, som var missnöjd med att
sonen ej skulle ha någon betalning för sitt
arbete, ville ej ge honom så pass reskassa,
att han kunde taga in på ett hotell, utan
tillsade honom att gå till en åkare, med
hvilken Pål var bekant, och få herberge.
Modern kunde blott hjelpa Ernst ur denna
förlägenhet genom att gifva honom ett par
kronor extra till ett rum på stadshotellet öfver
den första natten samt dessutom förse honom
med en god matsäck.
Ernst sökte under hela den uppskakande
färden i sitt biografiska kunskapsförråd för
att finna någon berömd man, något stort
snille, som varit i ungefär samma belägenhet,
innan han, som en strålande stjerna, plötsligt
bländade verlden, och Ernst fann så många
jemförelsepunkter, att han blott behöfde välja,
hvilken hau ville efterbilda i fråga om
egenheter, lämpliga att antecknas vid hans namn
i kommande tiders literaturhistoria.
Då Ernst en solig eftermiddag uppnådde
målet för sin resa, lät han skjutsbonden bära
sin nattsäck, i hvilken maten äfven var
nedpackad, upp till stadshotellet och följde sjelf
efter, trippande så märkvärdigt i sina
fruntimmerslika skor, att han slog alla mötande
personer med häpnad öfver en sådan
företeelse. Han fick ett rum, skref sjelf
småleende sitt namn på den svarta taflan i
vesti-bulen, gick så och lade en del af sitt
matförråd in i en tidning samt trippade
små-sjungande utför trappan, nedlåtet nickande
åt betjeningen.
»Författaren till den nya pjesen» hörde
han hviskas bakom sig och kände, att han nu
kunde våga skapa en literaturhistorisk
anekdot, den första kända, till sitt berömda nanm.
Det hade varit hans mening att i en
utanför staden föga besökt park hålla sin måltid;
nu slog han sig i stället ned i en trädgård,
hvarest ett par forbönder sutto vid sina
matskrin. Det var på en gång något så
teatraliskt oeh hemlighetsfullt i den unge mannens
sätt oeh min, att bönderna brådskande
meddelade hvar andra, att det nog var en rymd
dåre. Ernst hörde anmärkningen och svarade
med att bjuda dem dela hans måltid, och
denna bjudning skedde på ett sätt, som lät
landtmannen ana, att de för sig hade en af
dessa »förnäma stollar», hvilka ibland få
lust att studera folklifvet.
Personer från staden gingo förbi och sågo
nyfiket på främlingen; nu var Ernst
öfvertygad om, att han icke längre gick här i
verlden som en okänd man.
Huset var nära utsåldt, det nya stycket
hade väckt nyfikenhet; det mottogs också
med bifall, och författaren blef inropad.
Ett sorl af förvåning brusade genom salen,
då denna figur med johannesansigtet och den
fantastiska drägten framträdde.
»Mamma, se han har röda strumpor!»
ro.-pade en liten gosse uppe från tredje raden.
Och Ernst såg dit upp med sina stora
lätje-fulla ögon, smålog och kysste på fingret åt
den lille, och så bröt en bifallsstorm lös,
som i Ernsts öron var en hyllning åt snillet
oeh det karaktäristiska i hans personliga
uppträdande. Gossens utrop om de Ijusröda
strumporna skulle blifva den andra anekdoten,
som knöts till den genialiske diktarens namn.
Teaterdirektören »skänkte» i ett anfall af
ädelmod författaren femtio kronor, så snart
ridån fallit emellan denne och publiken. Ernst
visste, att det var oförsynt litet; men hade
dock ej en smula begrepp om, hvad
anständigheten der vid lag fordrade af direktören,
ty Ernst räknade i sina storhetsdrömmar
tusentals francs, så som han lärt af franska
teaterskildringar. Skrattande stoppade han
sedlarne lösa i fickan och bjöd direktören
samt de fem medspelande på »sexa» samma
afton, då det gick så pass högt till på
stadshotellet, att Ernst följande morgon fann för
godt denna dag lefva på sin matsäck.
Pjesen spelades äfven nästa afton, och
derefter följde en kollation till ära för Ernst,
föranstaltad af stadens konstälskande herrar.
Festen egde rum å ett utvärdshus med
tillhörande parkanläggning, hvilken var
omgärdad med ett högt plank. En konsert samt
ett fyrverkeri hade denna afton i parken
församlat en massa folk, som roade sig utan
att hafva en aning om, att der fans en sådan
stjerna som Ernst i dess omedelbara närhet.
Men de skulle få veta det.
Kort före stängningstiden uppstod buller
och oväsen i parken; polisen hade gripit en
person, som sökt klättra öfver planket för
att komma ut. Han lät föra sig igenom den
packade folkmassan; festgifvarne sprungo ut
och kände igeu föremålet för deras hyllning.
— Tablå! Den Qerde anekdoten om en stor
man var färdig.
Jag tror ej, att någon författares fantasi
kunnat dikta sådana scener; men hvad allt
en person, som svänger rundt omkring sig
sjelf, kan hitta på för att blifva bemärkt,
det skall man ha sett för att ej förvånas ens
öfver de största vanvettigheter.
Vid hemkomsten från detta triumftåg fick
Ernst förebråelser af fadern, för det han gifvit
ut »så oskäligt många pengar på en enda
måltid»; men modern fann det helt naturligt,
att Ernst skulle uppföra sig som — ett snille.
Nu måste han naturligtvis resa, antingen
till Paris eller Stockholm. Ladufogden ville
dock ej bestå mera penningar, än som var
nödvändigt att förflytta »vår son» till landets
egen hufvudstad. Och der — men hvarför
fortsätta skildringen af ett lif, hvars enda
mål var det egna jaget!
»Vår son» slutade sitt förfelade lif på det
numera icke ovanliga sätt att genom ett
sjelfmord ådraga sig samtidens
uppmärksamhet.
Han hade då uttömt sina föräldrars
tillgångar, men de erhöllo i stället ett
afskeds-bref från honom, och det brefvet blef
offentliggjordt i flere tidningar.
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
