Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. Fredagen den 12 juli 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuscript, som e] antages till Införande, återsändes, såvida porto bl- ■ i—\ | t u Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre
pr4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. | LJ (J INI spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
ålders man med stränga, allvarliga drag
öppnar den. Det var läkaren.
»Fru Ritter, kan jag förstå», sade han.
Och hon böjer tyst på hufvudet till svar.
Han kommer ut och stänger med van
hand dörren ljudlöst bakom sig.
»Vill ni vara god och följa mig in i
rummet här bredvid; jag önskar tala ett par
ord med er, innan ni träffar den sjuka»,
sade han.
När de kommit in, sköt han fram en
puff åt Klara, men blef sjelf med händerna
på ryggen stående framför henne.
»Ni är fru Kruses väninna, hör jag af
er bror?»
»Ja.»
»Då måste ni öppet säga mig, hvad ni
vet. Det är nödvändigt, att jag känner det
för att rätt kunna lämpa min behandling
derefter. Det är tydligt, att hon genomgått
våldsamma sinnesskakningar på denna sista tid.
Ni känner helt visst deras natur oeh orsak.»
Klara tvekade ett ögonblick. Men när
hon såg upp oeh mötte den gråa, skarpa
blicken framfor sig, som allvarsamt sökte
hennes, förstod hon, att här var det hennes
pligt att intet fördölja.
»Ack, det är mig allt för pinsamt att
tala derom. Men se här» — hon letade i
sin ficka efter Ruths bref — »detta skall
tillräckligt sätta er in i ställningen.»
Men när han sträckte handen efter det,
drog hon mekaniskt sin tillbaka.
»Min läkareed bör göra er lugn», sade
han strängt.
Han giek fram till fönstret oeh läste det,
långsamt och eftersinnande. Icke ett drag i
hans ansigte förändrades under hela denna
tid, hvilken föreföll Klara lång som en evighet.
När han slutat, sade han:
»Hon är mycket illa sjuk, fru Kruse,
och jag ser af detta, att hennes nerver strängt
måste ha afficierats. Men ett förstår jag dock
ej. Hon har i yrseln ofta ropat oeh nämnt
sin man vid namn. Detta synes vara hennes
sista och lifligaste intryck, innan hon förlorade
sin sans. Hon bönfaller, besvär, att han skall
afstå från sitt beslut. Hon reser sig häftigt
upp, fattar krampaktigt om min arm med
bägge händer, vrider den med våldsam kraft.
’Gif hit revolvern — gif hit!’ stammar hon,
’det är en synd för Gud; du får det ej, får
ej bära hand på ditt lif! Ännu finnes
räddning — räddning —’. Och så sjunker hon
magtlös tillbaka, trycker händerna i förfäran
för sitt ansigte och hviskar med svikande
röst: ’se blodet — blodet... Är hennes man
i lif?»
Klara har blifvit mycket blek. Denna
hemska skildring, framstäld i en torr, lugn
ton, men ej utan sin dramatiska kraft, grep
henne häftigt. Hon reste sig upp och steg
läkaren närmare.
»Tror doktorn, det är möjligt?»
»Hvilket?»
»Att hennes — att han skjutit sig...?»
»Jag vet ju intet; jag frågar er.»
»Nej, ej ett ord ha vi hört härom. Och
hennes eget bref nämner det ju ej. Det är
väl — det kan väl vara–endast
feberfantasier ...»
»Möjligen,» svarade han. Men det låg
tvifvel i tonfallet.
I detta ögonblick knackar det häftigt på
dörren, och Karl stiger in, utan att gifva sig
tid att vänta på svar.
Han är upprörd, och hans hand, som
håller ett papper, skälfver våldsamt.
»Ett bref», säger han oeh vänder sig till
Klara, »ett utländskt bref till Ruth.»
»Hur är det möjligt», frågade läkaren;
»hvem känner här hennes adress?»
»Det är en ung qvinna här nere; hon
är fransyska, kammarjungfru hos grefvinnan
von P. Hon säger sig vara syster till Lisette,
som der ute var Ruths tjenarinna oeh
vårdarinna. Ruth har i går qväll uppgifvit sin
adress för henne, då hon väntade bref, som
skulle förmedlas på detta sätt.»
Läkaren tog brefvet och räckte det åt
Klara.
»Ni måste bryta det», sade han, »här
får ej finnas betänkligheter. Det kan
innehålla något af vigt.»
Klara lyder mekaniskt.
Men hennes fingrar äro så maktlösa, att
de intet förmå, oeh det faller ur hennes
händer ned på mattan. Karl Vrede tar upp det
och sliter af kuvertet.
Det var en dålig franska, och de få
raderna voro undertecknade med Lisettes namn.
I svensk öfversättning kunde de tolkas som
följer:
»Min älskade Fru!
Jag tackar för Edert vänliga bref och
ämnade genast skrifva. Det var i går.
Men så kom en förfärlig händelse emellan.
Och nu är det min smärtsamma pligt att
meddela er denna hemska nyhet, som kanske
dock är kommen för att vara till välsignelse.
Jag fick plats här nere hos en rysk
baronessa, sedan Ni rest, så att jag hela tiden
varit qvar i Monaco. För en vecka sedan
mötte jag plötsligt herrn utanför spelbanken.
Jag blef så förskräckt, som om jag sett ett
spöke. Han hade verkligen kommit åter.
I morse spred sig i staden ryktet, att en
man om natten skjutit sig i parken vid Monte
Carlo. När tidningarne så kommo, fick man
bekräftelse. Det var, den heliga jungfrun
beskydde Eder, den olycklige herr Kruse sjelf,
som på detta förtviflade sätt slutade sina
svåra dagar.
Må Ni taga det lugnt, min kära nådiga
fru, oeh aldrig glömma, att ni har en evigt
tillgifven tjenarinna i
Eder
Lisette.»
»Det är således sant», sade Vrede med
qväfd röst oeh sköt brefvet öfver bordet till
läkaren.
Det var i sanning egendomliga känslor,
som i detta ögonblick stormade genom hans
själ. En våldsam slitning af bestörtning, af
medlidande, af jublande glädje!
Glädje! Ja, den var dock störst! Ty nu,
ty nu voro ju dock hennes lidanden slut, oeh
hon var fri... Fri — detta ord, hvad allt
han skymtade der bakom, det kunde ej i detta
den våldsamma skakningens första moment
tillnärmelsevis taga tankens eller ens aningens
gestalt. ..
Men han kände en förfärande magt inom
sig, som ville tvinga honom, att midt uppe i
detta sorgehus brista ut i högljudt jubel, och
han måste bära det största våld på sig sjelf
för att ej blotta det.
Han vände sig med hårdt sammanpressade
läppar bort från de andra oeh gick, i ett
plötsligt intresse för hvad som tilldrog sig på gatan,
fram till fönstret.
Bakom sig hörde han läkaren med lugn,
lågmäld röst läsa upp brefvet för Klara. Han
hörde systerns häftiga andedrägt. Oeh när
det var slut blef allt plötsligt pinsamt tyst.
Då vände han sig åter om. Klara satt
djupt nedböjd, i orörlig smärta, med händerna
tryckta för sina ögon.
Läkaren kom fram till honom.
»Detta är verkligen ett synnerligen
märkligt sammanträffande», sade han. »Men fallet
är inte enastående. Nu ha vi den närmaste
förklaringen till de oklara fantasierna i hennes
yrsel, till talet om sjelfmord, skjutvapen och
blod. Helt tydligt har hon i natt, omedelbart
före den häftiga svimningen oeh feberkrisen
under en hallucination sett hela den
uppskakande tilldragelsen framför sig, tvänne dygn
efter att den i verkligheten der nere passerat,
men en hel dag innan underrättelsen nått hit.»
»Men kan dock detta vara möjligt»,
utbrister Karl; »det är ju ren öfvertro, det är
spöksagor.»
»Det är både möjligt och visst», svarar
läkaren och svänger sig om på klacken.
»Vetenskapen i våra dagar får syssla med
mycket, som man för blott 10 år sedan skulle
förklarat för galenskap.
»Men nu måste jag se till den sjuka.
Sköterskan är visserligen der inne, och fru Kruse
är något lugnare nu mot qvällen.
»Kom dt ihåg! Det måste dröja länge,
innan hon kan få en den minsta aning om
detta. Och ej på vilkor förr, än jag gifvit
tillstånd. Er systers besök blir bäst att
uppskjuta till morgondagen.»
Och med en afmätt bugning giek han ut.
Ruths sjukdom blef både långvarig och
kritisk.
Den häftiga febern med yrsel och vilda
drömmar höll henne fjettrad i tvänne långa
veckor, under hvilken tid Klara troget höll
vård om henne genom dag och natt.
Flere gånger om dagen kom Karl att göra
sig underrättad om sjukdomens eviga ebb och
flod; han hade ej kunnat förmå sig att fara
till baka ut till Klaraborg, att vara den kära
sjuka så fjerran! Oeh derför, äfven fastän
läkaren ännu ej tillstadt honom ens att få se
Ruth, hade han hyrt sig in på ett hotell i
närheten för att ständigt- kunna råka
åtminstone systern och få de mest detaljerade
skildringar från Ruths sjukrum.
Vid hvarje besök förde han med sig en
bukett doftande blommor att ställa vid Ruths
bädd; oaktadt Klara försäkrade honom, att
föremålet hvarken hade någon uppfattning af
denna vänlighet ej heller kunde njuta deraf,
ville han ej på något vilkor afstå härifrån,
som ifrån en dyrbar rättighet.
Ute på Klaraborg lefde lilla Vivan ett
ensligt lif tillsammans med tjenarne de långa
dagarne igenom. Ty huru mycket än Klara
längtade efter att åter få träffa sin dotter,
vågade hon det ej under den häftigaste
sjukdomsperioden af fruktan att föra smittan med
sig till sitt eget hem.
* *
(Forts.)
Id.u.ns
Byrå och. Expedition
hållas under sommarmånaderna öppna hvarje
helgfri dag kl. 11-2.
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
