Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 3 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 I DU N 1S90
annorstädes i lifvet, att »alla behöfva vi hvar-
andras hjälp».
Lönen för en barnsköterska anses så obe-
tydlig. På landet torde den variera mellan
75 och 150 kronor. Det låter ju ej mycket
och är det heller inte, men låt oss tänka efter
och jämföra med dem, som ha lön i ett för
allt. ’
En »tjänstekvinna» med 800 kr. har det
ej sä mycket bättre i ekonomiskt afseende.
Oftast är hon stationerad i stad, där lefnads-
kostnaderna i medeltal torde uppgå till 50
à 60 kr. i månaden, d. v. s. 6 à 700 om
året. Sedan är det inte mycket kvar af lö-
nen till kläder och diverse, och om man då
därtill tar i betraktande, att toaletten tar större
utgift i en stad än på landet, så tror jag
skilnaden ej är väsentlig.
Därtill kommer, att det fins en oändlighet
med platser för barnsköterskor (något som
man ej kan säga om platser på kontor o. d.),
om nämligen de flickor med uppfostran, som
egna sig däråt, genom anspråkslöshet och ar-
betsvillighet äro tjänarinnorna ur arbetsklassen
öfverlägsna.
Att flickor, som egna sig åt barnavård, i
världens ögon ej äro så »ansedda» som så-
dana, hvilka inneha något af de ofvan be-
rörda yrkena, är tyvärr en sanning. Men
att detta är ett missförhållande, kan ej hel-
ler förnekas. Hvaije person, som med nit
och omsorg fyller sin plats, är värd sina med-
människors odelade aktning. Att vara lämp-
lig att sköta barn och egna sig åt deras för-
sta utveckling, antingen tillsammans med de-
ras mor eller ock på egen hand, borde också
vara en borgen för den personens karaktär
och uppfostran, så att något tillbakasättande
aldrig borde komma i fråga.
Mycket beror också på dessa unga kvinnor
själfva, hvad plats i samhällets rangskala de
en gång skola komma att inta. Blir man van
att uti dem tänka sig tillbakadragna, stilla
kvinnor, som med kärlek vårda våra barn,
tänker man ej heller på att se ned på dem,
lika litet som man gör det med den nyorga-
niserade sjuksköterske-kåren, hvilken denna
nya kår mest liknar. Hos bägge tänker man
sig en uppoffrande människokärlek till dem,
som ej kunna hjälpa sig själfva. I bildade
hem händer det väl heller ej, att barnens
vårdarinna anvisas en sårande underordnad
ställning.
Härmed menar jag ej, att hon skulle vara
tillbakasatt, om hon t. ex. ej toges med på
bjudningar. Har hon de anspråken att vara
borta med familjen för beständigt, sköter hon
ju ej sin befattning ordentligt. Att vara ute
med andra någon gång är ju ytterst nödvän-
digt, men blir det för barnens vårdarinna en vana
att »vara med», har ju modern ingen att lita
på för barnen, medan hon själf är borta.
I alla lifvets förhållanden äro ju några
motigheter att beräkna, och i detta fall äro
de ej af så allvarsam natur, att de böra
kunna afskräcka en modig och företagsam
ung kvinna. Stor aktning förtjänar visser-
ligen den, som fyller en nödvändig plats i
samhället.
Heder åt dessa kvinnor, som vilja egna
sina bästa krafter åt de små! Klara barna-
ögon skola med kärlek söka deras och mjuka
armar smekande läggas om deras hals! På
deras ålderdom skola de säkerligen ock vör-
das och älskas af dem, åt hvilka de egnade
sin krafts dagar! Eve.
I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade
af Mathilda Langlet.
1.
I
™ Isfarten.
||]et kan väl vara ungefär två och femtio
^ år sedan; den lilla »hjältinnan», som
uppträder på detta första blad i minnets bok,
var väl då omkring sex år, och nu är hon
nära sextio. Det lilla fiskläge, som redan då
gjorde anspråk på titel af köping och under
denna rubrik figurerade i Palmblads geografi,
befann sig ännu i oskyldighetens tillstånd,
och ej ens de äregirigaste bland dess in-
vånare drömde om den lysande framtid, som
då ännu låg fördold bakom det tillkomman-
des slöja. Mellan de grå bergen stack här
och där fram en rödmålad stuga, stundom
liksom inkilad i en bergsskrefva, stundom åter
omgifven af en liten täppa med några buskar
och kryddsängar. Det senare hörde dock till
undantagen. De flesta invånarne tycktes
vilja vara så nära sjön som möjligt.
Särskildt var detta fallet med prestgården.
Den låg egentligen på en brant klippa, en
afsats nedanför en ännu högre och brantare
sådan. Men man hade fyllt ut till kanten
af berget, så att framför den lilla, midt i
backen liggande byggningen, sträckte sig en
gräsplan, omgifven af ett staket. När man
nu gick omkring på gården, helst om man
var så liten, att man ej räckte med näsan
öfver staketet, såg man icke stranden nedan-
för berget, utan endast vattnet, lrvilket åt den
lilla bostaden förlänade ett egendomligt
behag och i den lilla sexårigas sinne kvar-
lemnade ett outplånligt intryck.
Icke som skulle hon då först sett det.
Hon var född här i den lilla prestgården,
och hon hade alltid haft denna samma ut-
sikt för ögonen, men det var först vid den
åldern, hon började förstå, att det var vac-
kert, detta. Om sommaren glittrade vattnet,
som om det varit beströdt med guld, om
hösten häfde det sig i fradgande vågor, mel-
lan hvilka då och då en »ökstock» (liten
eka) kastades upp och ned likt ett nötskal;
om vintern byggde isen blänkande bryggor
däröfver, och lätta slädar ilade då fram mel-
lan holmar och skär — alltid och under
alla årstider var det vackert och lockande,
detta vatten.
Där inne i det lilla pastorshuset funnos blott
fyra rum — ett litet och ett stort på båda
sidor om förstugan. Till höger låg förmaket,
som pastorskan var mycket rädd om, och
som af den sexåriga ansågs nästan som »ett
heligt rum». Aldrig fanns ett damkorn på
det polerade alrotsbordet framför soffan, al-
drig en fläck på de rödrandiga stolsöfverdra-
gen, och när gardinerna tvättades, var och
förblef en ogenomtränglig hemlighet, ty de
sutto alltid där, lika bländande hvita och
nystärkta. Där inne och i sängkammaren funnos
innanfönster; men i »pappas kammare» och
i salen, som var hvardagsrum, ansågs för
möbleringens skull öfverflödigt att bestå så-
dan lyx; för de inneboendes skull kom det
aldrig i fråga. Kallt var det nog om vintern,
och de oglaserade kakelugnarne höllo ej vär-
me; ondt om ved var det nog också, men
— man var så van vid att slita ondt på
den tiden, så att det var alldeles som skulle
det så vara.
I »pappas kammare» uppehöll sig Tinnie
— hon hette Clementine, men hade i sin
spädaste ålder haft det förståndet att själf
ändra om namnet och gifva det en drägligare
form — helst och mest. Det skulle egent-
ligen vara pastorns expeditionsrum den lilla
kammaren, strax till venster i förstugan, och
hans skrifbord stod också vid det enda fönst-
ret. Men på den tiden var pastorsexpedi-
tionen så lindrig som möjligt, och Tinnie
fick för det mesta ostörd husera där inne.
På ena väggen stod en rymlig bokhylla,
väl fylld med böcker i bastanta skinnband,
och det var detta, som lockade henne. Nu
mera kan ett sex års barn endast undantags-
vis läsa i bok, men på den tiden ansågs det
barn såsom förloradt, som icke vid den ål-
dern kunde »läsa rent» och hade lärt sig
utantill åtminstone »lillkatekesen». Tinnie
hade den lyckan att ega föräldrar med be-
tydligt frisinnade åsikter, och ingen hade tru-
gat i henne ens de minst bittra små karten
af kunskapens träd. Men hon hade på nå-
got outransakligt sätt lärt sig läsa i bok, och
sedan läste hon allt, hvad hon kom öfver.
Det var just icke mycket, och dock var
det mycket omvexlande. Bibeln och psalm-
boken, mytologiskt lexikon, spridda delar af
Brockmans konversationslexikon, Adlerbeths
öfversättning af Yergilius, Beckers världshi-
storia och sist, men sannerligen ieke minst,
Josephi Florii juridiska historia. Den senare,
i två delar, hvardera stor som en liten res-
koffert, var hennes käraste lektyr, och bland
dessa skatter fråssade hon till sitt nionde år,
läste dem om och om igen och satte dem all-
tid högre än alla andra böcker, som hon då
och då kom öfver och stack emellan med.
En dag kom hennes gudfar på besök och
stack i hennes hand en bok, på hvars titel-
blad lästes: Frithiofs saga. Det var den
första bok hon själf egt, och hennes glädje
var stor. Hon hade redan upplefvat många
glada och lyckliga stunder, men ingen har
dock förmått utplåna minnet af den, när hon
stod där med boken i handen och den tan-
ken, att hon egde den.
Nu var det vinter, men det led mot vå-
ren och Tinnie var ett godt stycke på sjunde
året. Hon måste ju lära sig arbeta och satt
med en stickning i handen, ärligt bemödande
sig att »taga ihop» på smalbenet af en blå
ullstrumpa.
Men det ville icke gå. Hon »lyfte af»
som hon blifvit lärd, men huru hon »lyfte»
for maskan slutligen af stickan, och när hon
skulle taga upp den, kröp den ned, allt längre
och längre, på ett högst gement och »intri-
kat» sätt.
»Hur är det?» sade modern och såg upp
ifrån sitt arbete. »Kom hit, får jag se. Ack,
har du nu tappat maskor igen! Nej, jag har
inte tålamod med detta — jag får skicka
dig till tant Charlotta.»
Tinnie såg mycket olycklig ut. Icke för
det att allas »tant» Charlotta var så farlig,
men hon omhuldade med moderlig ömhet ett
par kolsvarta, gräsögda kattor, som hade sin
plats på hvar sitt hörn af den låga kakel-
ugnen i hennes rum, och som, när man öpp-
nade dörren, med blixtens fart flögo ned och
stodo där, fräsande och skjutande rygg —
och Tinnie var dödligt rädd för kattor.
»Hvad skall det bli af den här flickan,
som är snart sju år och inte kan lära sig
taga ihop en strumpa?» beklagade sig pastor-
skan, vändande sig till sin man.
»Ja, det är bra skada, att hon inte är en
pojke,» svarade han, »ty läshufvud, det har
hon då.»
»Det är nog sannt, men hvad nytta har ett
fruntimmer af det?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
