Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 3 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 5
»Åh, hon kan väl bli guvernant,» små-
skrattade pastorn med en menande blick på
frun.
»Ja, det är också en utkomst. — »
»Det slog bra ut för dig, tycker jag.»
»Det är inte alla guvernanter, som råka i
grannskap med ogifta komministrar, » svarade
frun och skrattade också, »och för öfrigt be-
höfs det stora kunskaper numera — språk
och musik — och huru skall Tinnie få lära
sådant?»
»Jag kan få lära franska för mamma och
latin för pappa,» föreslog Tinnie, som icke
förlorat ett ord af samtalet.
Fadern skrattade.
»Det var inte så dumt tänkt, det där,»
sade han. »Du kan gärna i denna dag börja
läsa franska för mamma, men latinet, min
stumpa, det får du vara ifrån — det är blott
pojkar, som läsa latin.»
Han gick ut, men kom strax igen.
»Yet du hvad, mor?» sade han, »jag tror,
att vi fara öfyer till Bodala i dag. Det är
så utmärkt vackert väder, och det har så
länge varit sagdt, att vi skulle helsa på där. »
»Men är isen säker?»
»Åh, fullkomligt. Fogelö-bönder åkte med
stockholmslass i går. Vi taga skjälskinnsslä-
dan, och Tinnie kan få följa med. Kan mid-
dagen vara färdig klockan tolf?»
PastorskaD, som hade varit guvernant i en
finare familj i Stockholm, hade därifrån med-
fört vissa litet förnäma vanor, hvaribland
den att äta middag så sent som klockan ett.
»Åhja,» sade hon, lade bort sitt arbete
och skyndade ut i det i en tillbyggnad be-
lägna köket.
Tinnie satt kvar och såg utåt det glittran-
de snöfält, som nu sträckte sig mellan hol-
marna där ute. Var det möjligt, att hon
skulle få fara dit ut? »På sjön står isen
så spegelklar», citerade hon i tankarne, och
strax omformade sig för hennes inre syn den
gamla skjälskinnsbeklädda slädan till en fan-
tastisk, förgyld snäcka, något liknande gula
kappslädan, som pappa brukade åka öfver
till Aspön med, och den lilla svarta bläsiga
hästen blef till en eldig springare, och far och
mor voro kung och drottning — ja, sedan
kom hon inte längre, ty Frithiof var henne
en allt för obekant företeelse, för att hon
skulle kunna tänka sig något motsvarande.
Men hon njöt af sina fantasier ändå, alldeles
ohindrad af, att hon aldrig ens på en plansch
eller tafla sett vare sig kung eller drottning,
vare sig förgyllda slädar eller eldiga springare.
Middagen var snart öfverstökad, och då
slädan körde fram, voro alla bepelsade och
i ordning. Åt landsidan kunde man uppför
en brant och krokig backe komma upp på
en platå vid foten af det stora berget, af
hvilket den lägre afsats, där prestgården låg,
var en framskjutande klack. Den lilla hög-
slätten sluttade sedan sakta nedåt stranden,
på andra sidan om »Speglas-udde», och där
åkte man utan svårighet ned till isen, och så
bar det af »på den glatta ban».
* *
Bodala,» sade pastorn, då han bar in den
halfsofvande lilla flickan, ungefär som ett an-
nat bylte, »ty det blir bestämdt ett svårt vä-
der till natten. Det stormar redan.»
»Ja, gudskelof att vi äro hemma,» instäm-
de hans hustru. »Hade det inte varit för
Tinnies skull, så tror jag nog, att vi låtit
narra oss kvar, ty det var så trefligt och
muntert där borta.»
Tinnie hörde alltsammans som i en dröm,
och modem hade knappast hunnit stoppa
henne ned i hennes lilla säng, förrän hon sof.
Andra morgonen var hon tidigt uppe och
skyndade ut i salen, ifrig att för sin väninna,
barnjungfrun, få berätta om gårdagens färd.
Föräldrarne stodo vid fönstret och sågo utåt
sjön, och Tinnie stack sig in emellan dem
för att också se dit ut.
Men hvad var detta? Hvar var det hvita
gnistrande snötäcket? Där gick ju ett bredt,
— så bredt — bälte af nästan svarta vågor
fram mellan vid land ännu kvarliggande snö-
täckta isband! Och där hade de ju åkt fram
i går! Den lilla förstod ej hvarför, men
hon kände sig så hemsk till mods. Det mör-
ka vattnet, som vältrade sig där ute, den
molndigra, nästan lika mörka himlen — hon
blef så betryckt, så rädd och smög sig intill
modern, som ömt lade armen omkring hennes
skuldra.
»Kan du tänka,» sade pastorn till sin
hustru, »att, efter hvad Kallström säger, isen
bröt upp inom mindre än en timme efter se-
dan vi kommit i land!»
»Hvad säger du?» utbrast hon förfärad.
Om vi hade dröjt kvar där borta en timme
till eller två — —»
»Ja, det kan ju hända, att vi varsnat fa-
ran i tid och kunnat råka land på andra si-
dan,» sade han dröjande »men —»
Han fullbordade icke meningen, men hon
såg i hans ögon det outtalade och kastade
sig gråtande till hans bröst.
»Om ej Tinnie varit med,» snyftade hon
och drog flickan in i deras famntag, »så ha-
de vi stannat kvar där och åkt hem — O
Gud, vi hade kanske åkt rakt ned i djupet!»
»Gud vare lof, att vår lilla flicka var
med!» sade fadern, lyfte upp henne och kysste
henne ömt.
Den lilla förstod icke fullt, hvad som sa-
des, men dock nog för att aldrig glömma
det lilla uppträdet. Och ofta har hon sedan
tänkt, att det vore godt, om föräldrar i all-
mänhet endast sökte sådana nöjen, där en
liten Tinnie kunde vara med och draga dem
i rättan tid tillbaka till hemmet. (Forts.)
Ärade läsarinnor!
Nu under jul- och nyårshelgen erbjudas eder många och
goda tillfällen att verka för Idun, om 1 så viljen. I afläggen
hos och mottagen besök af vänner och bekanta. Gören klart
för dem, att de ej böra försumma prenumerera på Idun.
Betänken, att om en hvar af Eder blott anskaffar en enda ny
prenumerant, så blir upplagan derigenom fördubblad och redak-
tionen derigenom satt i tillfälle att utvidga och förbättra tidningen,
Framför allt: dröjen ej sjelfva att prenumerera, så vida I
viljen erhålla tidningen utan afbrott!
Prenumerationspriset ställer sig sålunda:
Det var redan mörkt, då prestfolket kom
hem från sin utfärd. Det vackra vädret ha-
de hastigt förbytt sig till fult — en rå,
fuktig väderlek, med obehaglig pinande blåst,
som snart växte till storm. Och det kom
så hastigt — just ungefär på halfva vägen
hem.
»Jag är riktigt glad åt, att vi ej läto öf-
vertala oss att stanna kvar till kvällen på
Idun med Modetid.:
helt år......kr. 6: 50
halft år ... » 3: 25
qvartal ...» I: 65
!dun ensam
helt år......kr. 4
halft år ... » 2
qvartal ...» I
Modetidn. ensam:
helt år...... kr. 5: —
halft år ... » 2: 50
qvartal ...» 1: 25
befordringsafgiften inberäknad.
Iduns prenumeranter erhålla sålunda Modetidningen för
halfva priset. Kedaktionen.
Disig luft.
Skiss af Hlgn.
var det grått i grått.
Och här inne, i det eljes så soliga
hemmet, rådde samma disiga stämning.
Brasan fladdrade och sprakade i kakelug-
nen lika muntert som alltid och kastade
blekröda, dallrande ljusfloder ut öfver mattans
brokiga mönster. De rörliga strålarne lekte
på det uppslagna pianots blankputsade lam-
petter och förirrade sig ända bort till den
lilla cupidonen, som stod på en af grönt om-
gifven konsol i ett hörn af rummet och höj-
de med ett skälmskt tjufpojkslöje sin förrädi-
ska båge. Men i dag bortsköt den stackars
lille sina pilar till ingen nytta, och därför
var det väl, som hans runda ansikte stundom
tycktes förvrida sig till en melankolisk gri-
mas. Men det var nog en synvilla bara.
Han stod vid fönstret och såg envist ned
på den tysta gatan, där en ändlös rad af
åkarkärror skramlade fram. Gatstenarne voro
blanka af fukt och smuts, och ur stuprän-
nornas gap sipprade vattendropparne med
pinsam enformighet.
Hon halflåg i gungstolen vid det andra
fönstret. I handen hade hon en bok, som
syntes odeladt fängsla hennes uppmärksam-
het, men vid nogare betraktande skulle äf-
ven en ytlig iakttagare hafva märkt, att
hennes literära intresse endast var låtsadt.
Blott ett par alnar skilde dem åt, och än-
då var det, som om en oöfverstiglig ismur
rest sig emellan dem. De tycktes icke ens
märka hvarandra. Hon reste sig och gick
med tysta, lätta steg bort till kakelugnen,
rörde om brasan och återvände därpå till
gungstolen. Och han stod i samma orörliga
ställning, han vände ej ens på hufvudet.
Så blef det åter igen så dödande tyst, och
man hörde blott sprakandet och knastrandet
i de halfkolnade bränderna. Till och med
pendylens regelbundna knäppningar föreföllo
i dag mer än vanligt ljudlösa. Kanariefågeln
i rummet bredvid gjorde ett försök att slå
en konstnärlig drill, men tystnade plötsligt,
liksom förskräckt öfver att ha stört den dju-
pa tystnaden.
Hur hade denna tryckande, disiga stäm-
ning kunnat tränga in i detta lilla förtjusan-
de hem, som tycktes enkom skapadt för en
ogrumlad lyckas harmoni?
Den gamla historien!
De unga tu hade grälat för första gån-
gen . . .
Grälat? Åh fy! Det skulle hvarken hon
eller han velat medgifva, att de gjort; det
hade ju bara uppstått en liten meningsskilj-
aktighet, och den hade gifvit anledning till
en liten dispyt. Det var alltsammans!
Men var det alltsammans, hvarför då den-
na isande köld? Hvarför stod han där vid
fönstret med minen af en krossad man, som
gjort upp räkningen med lifvets fröjder —
hvarför stirrade hon så stelt i den uppslagna
boken, medan en nervös skälfning kring de
friska, röda läpparne då och då förrådde
det lilla blonda hufvudets upproriska tankar?
Ja! Hvarför skulle han ta sig en sådan
retsam öfverlägsen ton emot henne? Var
hon då en gås, som ingenting begrep? Åh,
hon var icke längre någon pensionsflicka,
som beständigt behöfde underordna sina me-
ningar och tycken! Nej och åter igen nej —
det var hon inte!
Och hon — hvarför skulle hon motsäga
honom i en ton, som om hon ville för all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
