Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 3 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 I DU N 1890
framtid fastslå, att han icke fick ha någon
egen vilja i huset? Det här artade sig ju
till ett riktigt trefligt toffelvälde! Nej, det
var klart, att han fick vara på sin vakt
— bättre att stämma i bäcken än i ån!
Och därför stod han vid fönstret och satt
hon i gungstolen, skenbart likgiltiga för hvar-
andra, men båda ängsligt väntande på, att
den andra skulle taga ett steg till försoning,
och båda lika fast beslutna att icke taga
detta steg.
Kan man undra på, att luften här inne
var lika disig som där ute på den slippriga
gatan, där åkarkärrorna skramlade och tak-
rännorna göto sina melankoliska tåreflöden ... !
»Nej!» utbrast han plötsligt i halfhög ton,
liksom gripen af en vild energi, och som han
vaknat till ett afgörande beslut.
Hon såg upp hastigt, men sänkte genast
blicken, då han vände sig om mot henne.
»Jag går ut,» yttrade han i torr, nästan
affärsmässig ton.
»Jaså,» svarade hon med ett så liknöjdt
tonfall, som om detta vore en sak, som ej det
ringaste intresserade henne.
Han bet sig förargad i läppen.
Hon stirrade fortfarande i sin bok, och,
utan att se upp, sporde hon halfhögt med
samma entoniga stämma, dock ej utan en li-
ten skälfning i rösten:
»Blir du länge ute?»
Han kastade en snabb forskande blick på
henne. Nej, hon satt där lika iskall och
lugn.
»Jag vet inte,» svarade han torrt. »I alla
händelser tror jag inte, det är skäl, att du
väntar mig till middagen.»
Och därmed gick han, med en stark kän-
sla af att allt detta var dumt och barnsligt.
Men han var allt för djupt kränkt i sin själs
innersta för att icke på samma gång erfara
en viss grym tillfredsställelse öfver sitt man-
liga uppträdande.
Ja, han gick verkligen! Hon hörde hur
han tog på sig rocken, hur han öppnade och
stängde tamburdörren och så hans bortdöende
steg i trappan. Han gick — gick, utan att
ge henne en kyss, utan att säga så mycket
som ett adjö!
Nej, nu kunde hon icke härda ut längre,
nu var det slut med det konstlade modet!
Hon sprang upp, kastade boken ifrån sig,
snodde näsduken förtvifladt emellan de fina
fingrarne, och så sjönk hon ned på cbäslon-
gen, begrafde det lilla rosiga ansiktet i hän-
derna och snyftade, snyftade . . .
Åh, hvad hon var olycklig! Förfärligt
olycklig! Han hade gått bort i vrede —
deras unga kärleks lycka var för alltid svun-
nen — hon visste det — hon kände det
Ack, om han bara ville komma tillbaka!
Hon skulle — — —
Hon hörde steg. Som en pil flög hon
upp. Det var lian, som stod i dörren. Hen-
nes tårskymda blick uppfångade hans bild
i trymån. Brådskande torkade hon bort tå-
rarne.
»Hvad . . .? Jaså, det är du . . .?» Hon
hade föresatt sig att behärska sig. Men det
var rysligt svårt att kväfva snyftningarna.
»Du har gråtit, kära lilla barn?» Hans
röst ljöd vänlig och smeksam.
»Visst inte,» svarade hon hastigt och i
butter ton.
»Jo, du liar gråtit. Dina vackra ögon äro
ju alldeles röda. Är du myeket ond på
mig?»
Ond? Hon ond på honom? Åh, det var
för besatt! Hon kände lust att skratta —
men så kom hon ihåg något.
»Du gick — — utan att säga adjö!»
mumlade hon, medan underläppen ännu
skälfde.
»Just därför kom jag tillbaka!»
»Åh!» Hon såg på honom med ett litet
sötsurt leende.
»Och nu är min afsikt att godtgöra min
oartighet med en kyss —• en riktigt varm
freds- och försoningskyss, » fortsatte han, i
det han tog ett steg emot henne och såg henne
så skälmskt och trohjärtadt in i ögonen, att
hon blef alldeles förvirrad.
»Elaka pojke!»
Han tog henne om lifvet och vände det
förtjusande surmulna ansiktet upp och tryckte
en svällande kyss på den lilla röda mun-
nen.
»Och nu är du åter min lilla, rara flicka,
inte sant?» hviskade han ömt.
Hon lutade hufvudet intill hans bröst, såg
upp i hans ansikte och sade med en ton af
det djupaste allvar i världen:
»Nåväl! Jag är inte långsint, —jag för-
låter dig!»
Han skrattade och tillslöt den lilla upp-
roriska munnen med en ny kyss. Det kom
liksom en ljusning in i rummet, Cupido tyck-
tes spritta af glädje i de dallrande reflexerna
af den nästan utbrunna brasan, och kanarie-
fågeln slog en lång, jublande drill i rummet
bredvid . . .
Liljekonvaljer och hyacinter.
Å-just nu är den bästa tiden inne för dessa här-
-Cr? ligt doftande lökväxters odlande i våra hem.
Nedanstående, om liljekonvaljens drifning i bo-
ningsrum af sign. G. Rs i »Tidning för trädgårds-
odlare», meddelas därför för dem af Iduns läsa-
rinnor, hvilka önska göra försök med drifning af
denna så omtyckta växt:
»Järnspisen i köket är i allmänhet omgifven af
en häll af sten eller porslin. På denna placerar
man sina för drifning afsedda krukor, hvar och
en försedd med tefat inunder. På hvarje kruka
ställer man en glaskupa, så hög att den fullt ut-
bildade liljekonvaljen får rum därunder — detta
för att ersätta växthusets fuktiga luft. Vattningen
sker på fatet med ljumt vatten, och krukan bör
alltid stå i vatten. Då de första blommorna äro
utslagna, borttager man glaskupan och flyttar kru-
kan på hvilken plats som helst i rummet, där de
återstående knopparne i allmänhet normalt ut-
veckla sig.
Genom detta enkla tillvägagående och genom
att, medan den ena krukan är under drifning, in-
taga en annan, har den som skrifver dessa rader
blommande exemplar af liljekonvaljen ända från
en tid före jul till sena vårdagarne. I december
får man emellertid, åtminstone uppe i höga nor-
den, till följd af den otillräckliga tillgången på
ljus, åtnöja sig med blommor utan blad, men re-
dan i senare hälften af januari börja äfven blad
att utvecklas. — Åtskilliga författare omtala den
drifna liljekonvaljens känslighet för ombyte af luft,
men oaktadt omflyttningen från den varma och
fuktiga luften under glasklockan vid spisen till
den torra och ofta jämförelsevis kyliga luften inne
i rummen, har undertecknad ej kunnat märka
något däraf följande menligt inflytande på blom-
ningen.
För den mera oerfarne blomstervännen torde
det vara på sin plats att påpeka, det liljekonval-
jen ej, såsom hyacinten, tulpanen och lökarne i
allmänhet, behöfver någon »rotning» efter inplan-
terandet i kruka, hvadan också rötterna med samma
fördel kunna planteras i sand eller mossa som i
jord. Vid planteringen bör man tillse, att endast
rötterna och ej knoppen komma under jordytan.
Till dess drifningen företages, böra de i krukor
inplanterade rötterna förvaras i källare.
Längre fram på våren behöfves för drifningen
ingen annan värme än solen i ett af boningsrum-
mens fönster.»
Som af ofvanstående synes behöfva liljekonval-
jerna ej någon »rotning» och kunna därför inplan-
teras omedelbart före drifningens början. De plan-
teras i 4 à 5 tums krukor, flere i hvarje kruka.
Rar man ej passande glaskupor, kunna, om ock
ej med samma fördel, nyttjas blomkrukor, på
hvilka afloppshålen blifvit tilltäppta, att hvälfva
öfver liljekonvaljerna. Består spiselhällen af järn,
ställas tefaten på brädlappar för att förhindra en
alltför stark upphettning af desamma.
Rötter passande till drifning tillhandahållas af
alla välsorterade frö- och växthandlare under sen-
hösten och vintern till pris af 3:50 à 4 kr. pr 100.
Hyacinter drifvas äfven bäst på samma plats,
som ofvan nämts för liljekonvaljen, med följande
förfaringssätt.
Som hyacinterna ej, i likhet med konvaljerna,
få stå på med vatten fyllda fat, och den starka
värmen därför skulle åstadkomma en alltför stark
upphettning af krukans väggar, enär värmen ibland
kan uppgå till ett par och trettio grader, fyller
man en större blomkruka, eller, om man drifva
flere hyacinter på en gång, en låda med sand
och nedsätter däri hyacintkrukorna, så att botten
och sidorna af desamma äro omgifna af sanden.
Sanden hålles ständigt vid jämn fuktighet genom
att då och då genomvattnas med ljumt vatten.
Genom detta vidmakthålles äfven en jämn fuktig-
het hos jorden, så att vattning af densamma
vanligen blir obehöflig under hela den tid drif-
ningen pågår. Lökarne fordra emellertid jämn
fuktighet, och man får därför ej försumma att
vattna jorden, om denna skulle blifva för torr,
hvilket lätt händer, om sanden emellanåt får torka
för mycket. För att skydda blad och i synnerhet
blommor för det skadliga inflytandet af den i spi-
seln herskande torra och heta luften, hvälfver man
öfver dessa en blomkruka af erforderlig höjd, hvil-
ken behålles öfver växten, så länge den kvarstår
i spiseln.
Så snart blomstängeln uppskjutit 12 å 15 cen-
timeter högt och blommorna börjat öppna sig,
upptages krukan ur sanden, den öfverstjälpta kru-
kan aftages, och växten flyttas fram i ljuset, då
blad och blommor snart utveckla sig till fullo och
antaga sina rätta färger.
På detta sätt lyckas drifningen alldeles förträff-
ligt, under förutsättning att lökarne äro vederbör-
ligt rotade i krukorna, d. v. s. hafva stått i cirka
två månader efter inplanleringen nedgräfda i jor-
den ute i det fria eller i sand eller sågspån i en
frostfri källare, innan drifningen börjas. Är man
vid drifningens början i tillfälle att omplantera
hyacinterna med fullkomligt oskadade rotklimpar
i något större blomkrukor, för att tillföra de på
bottnen af krukorna i mängd hopade rötterna rik-
ligare näring, lyckas drifningen så mycket säkrare,
och blommorna blifva större och skönare, ehuru
ingalunda flere till antalet, ty den sig en gång ut-
vecklande blomstängeln med sina blomklockor lig-
ger redan vid lökens plantering färdigbildad inuti
densamma.
Lökarne få ligga torra under sommaren och
kunna på hösten ånyo inplanteras till drifning
eller också utplanteras på kall jord, då man föl-
jande vår erhåller blommor tidigt i det fria.
Ehuru blommorna blifva färre till antalet och
således växten ej så skön som första gången lö-
karne drifvas, lönar det sig dock nog att drifva
lökarne två gånger, om man ej hvarje år vill
köpa nya.
Viola.
Ur näsdukens historia.
Ett apropos under influensan.
jcy/V-lskvärda läsarinna! I dessa dagar, medan
pfTXinfluensan, grippen, blixtsnufvan, Peters-
Vf’ burgskatarren och hvad allt den nämnes,
denna underliga sjuka, som i fullaste bemärkelse
»kom öfver oss som ett nysande» — — medan
den ännu är i friskt minne, torde det ej vara utan
sitt intresse att egna litet uppmärksamhet åt det
intima plagg, hvars oumbärlighet just den besvär-
liga influensan så otvetydigt visat — åt näsduken!
Näsdukens historia ! Ja, den har verkligen sin
historia, om än dess anor ej sträcka sig just så
långt tillbaka; ej förr än i midten af sextonde
seklet träffa vi på näsduken.
Antiken visste ej af den. Det passandes och
anständigas begrepp ha, som bekant, visat sig
allt annat än fasta och bestående; de ha växlat
med modet och tiden. Och hvad näsduken sär-
skildt beträffar och dess användning, finna vi hos
den klassiska antiken en från moderna tiders helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
