Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 3 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 ’ I D U N
afvikande uppfattning. Det skulle varit ett oför-
låtligt brott mot etiketten, om en romersk eller
grekisk dam, som ville i någon mån göra anspråk
på vett eller världsvana, i sällskap begagnat näs-
duk. Äfven den mest förljusande lilla näsa, som
offentligen visade sig ha användning för en näs-
duk var objälpligen dömd; ungmön skulle däri-
genom skrämt den hängifnaste beundrare på flyk-
ten; var den felande gift, kunde slikt brott mot
skick och anständighet rent af förorsaka skils-
mässa.
I en af Juvenali Satirer heter det:
Snör din rensel och ge dig i väg, den frigifne
säger,
ty du är vorden oss led, du snyter dig ofta. Min
herre
har sig en annan utvalt, som eger en torrare
näsa.
Epiktet lägger i sina Dialoger stor vikt vid iakt-
tagandet af det passande härvidlag. Och Nero,
som i sin mani för komedien, höll ända till löjlig-
het strängt på konvenansens fordringar, berömde
sig öfver att aldrig offentligen hafva ertappats
med att nysa eller snyta sig.
Ehuru antikens folk således ej kände bruket af
näsdukar, synas männen hafva, då de visade sig
ute, begagnat »svette-dukar» af fint linne. Uttryck-
ligen betonas emellertid, att de endast få användas
till aftorkandet af den svettiga pannan —■ Plinii
Rhetorica ger t. o. m. anvisning, huru detta skall
•ske riktigt comme il faut vid det offentliga upp-
trädandet.
Hur hårdt förbudet mot näsdukens användande
än kunde synas oss nutidsmänniskor och nordboar,
lär det ej fallit sig så svårt för antikens romare
och hellener. Denna evigt blå himmel, denna
ständigt strålande sol, detta milda, jämna klimat
kände ej till snufva eller förkylning, näsduken
torde varit ett fullkomligt obehöfligt plagg. Den
lätta, ändamålsenliga dräkten, den hälsosamma
yttre behandlingen af kroppen i många och grund-
liga bad, afrifningar, som befordrade hudverksam-
heten — allt skyddade dessa människor för förkyl-
ning och gjorde snufvan till en högst ovanlig
åkomma, hvilken med fullt fog kunde räknas som
en verklig sjukdom. Och den sjuke fick naturligt-
vis lof att använda näsduk ; bonden och dags-
verkaren hälpte sig väl då liksom nu — utan
näsduk.
Egendomligt är att medeltiden, med sina talrika
enskilda och allmänna badhus, sina regelbundna
och grundliga bad och tvagningar, ej heller känner
till näsdukens bruk. Först längre fram i tiden,
på öfvergången till nyare tider, medan badhusen
förföllo och baden voro mera sällsynta, först då
gör sig behofvet af näsduk gällande. Och ju
större »vattuskräcken» blef, dess känbarare blef
behofvet af näsduken. Att mellan dessa båda fe-
nomen finns ett sammanhang, torde vara sannolikt,
det hygieniskt statistiska materialet är för litet för
att direkta förhållandet skulle kunna uppvisas. Se-
dan 1600-talet är den epidemiska snufvan känd;
1782 spred den sig med stor våldsamhet från Ryss-
land öfver Sverige och Danmark till det öfriga Eu-
ropa. Som sporadisk åkomma har snufvan i sam-
band med förkylning existerat sen verldens begyn-
nelse, och att förvekligade eller föga härdade na-
turer lättast råka ut för densamma torde vara
hvar och en nogsamt bekant.
Det är i Italien, först i midten af 1500-talet, vi
träffa på näsduken under namnet fazzoletto. Den
tycktes »fylla ett länge kändt bebof», den spreds
hastigt öfver hela Europa. Redan få år därefter
föreskrifver »anständighetskatekesen», den tyska
bearbetningen af Erasmi Rotterdami: Liber aureus,
huru man skall betjäna sig af näsduken, vända
sig afsides och blygsamligen bete sig. I afbild-
ningar af dräkter från denna tid synas damerna
med näsduken i händerna, näsduken blir allt mer
en prydnads- och lyxartikel och mot slutet af
sextonde århundradet se sig städernas fäder föran-
låtna att inskrida mot lyxen i näsduksväg. Så
föreskrifver Magdeburgs Klädedrägts-Förordning af
1583: Vid bröllop må brudgummens och hans
släktingars näsdukar i värde ej öfverstiga en och
en half thaler, gemene mans och tjänares ej en
half till en gulden.
Näsdukarne förfärdigas af »kammarduk» eller
fint linne. Den hvila färgen var förhärskande, men
äfven bjärta, brokiga näsdukar användes. De be-
sattes med breda, dyrbara spetsar, betäcktes med
guld- och silfverbroderier, i hvilka infattades pärlor
och ädelstenar för att förläna dem ännu större
glans och prakt. I hörnen hänga små tofsar, det
hela innefattades i breda, genombrutna nät.
_ Näsduken måste nödvändigt vara parfymerad,
ej blott för den angenäma doftens egen skull, utan
äfven emedan parfymen ansågs konservera och
försköna hyn. Recepten å dylik parfymering —
ett par sådana ha bevarats ända till våra dagar
—o förekomma oss lika underliga som onödigt till-
krånglade. Ett af dem lyder: Alun, malvasier,
gummidragant och arabicum försättes med qvick-
silfversublimat, blyhvitt, ättika och imber, därtill
tages myrten, koppar, femtio snäckor, citron och
sockerkandel, som sammankokas. Däri betas och
kokas näsduken sju gånger, och efter den sjunde
gången är han kostlig och väl tillredd och be-
håller sin parfym i sex månader.
Det var i Paris, som redan då förde spiran inom
modets värld, dessa parfymerade näsdukar, mou-
choirs de Venus, som de kallades, uppkommo under
Henri III:s regering. Själf vurmade han för det
nya modet, och från hans hof spred det sig till
hela Europa. Ända in i adertonde århundradet
behöll Venus-näsduken sitt anseende, och först så
småningom började man inse, att den skarpa par-
fymen ej var så helt och hållet ofarlig.
Särskildt hos damerna förblef näsduken en ej
blott nödvändighets-, utan äfven och framför allt
en lyxartikel, som ej fick saknas i någon fullän-
dad toalett. Den lilla yta, som verkligen afsågs
att begagnas, krympte mer och mer tillsammans-
till ett intet, spetsar och genombrutna broderier
omgåfvo en atom af batist, och denna parodi på
näsduk förevisades, medan den brukbara reserv-
näsduken omsorgsfullt doldes.
Franska revolutionen, som gick härjande och
förstörande fram å så många områden, dömde
äfven dräkten från siècle de Louis seize till dö-
den. Man skulle återgå till antikens dräkter för
att ej säga antikens nakenhet. Men den enkla
grekiska drägten^ egde inga fickor och revolutions-
tidens sköna måste göra sig frågan: hvar skall
man göra af näsduken? Nå, umgängesformernas
frihet höll i det närmaste jämna steg med den
politiska friheten, och snart kom det därhän, att
en dam af värld aldrig visade sig ute utan sin
uppvaktande kavaljer, en af »les merveilleux»,
som den tidens sprättar kallades. De voro snart
»porte-mouchoirs», näsduksbärare, och fullgjorde
detta sitt nya ämbete med förvånande virtuositet.
— Den grekiska frihets- och förkylningskostymen
passade emellertid ej för våra breddgrader, snuf
van vardt kronisk och hela »la grande nation»
nös och hostade, hostade och nös. Så försvann
den modegalenskapen.
Och nu härskar näsduken lika enväldigt som
förr, lika parfymerad och utstofferad, spetsklädd
och broderad ! Och ännu talar den sitt tysta, be-
tydelsefulla språk, detsamma sen sekler tillbaka,
viftar ett sista farväl, vinkar ett gladt välkommen;
sakta hviskas bak dess parfymerade spetshölje
ljufva kärleksord .. .
En ouppgjord räkning.
Af Sune Folfeeson.
’ iff’e”’ DU är° ^är ’^•n^erS’
«ÄST1 sons.»
»Än se’n?» svarade den tilltalade otåligt.
»Di vill ha betaldt igen.»
»Nå, så betala då! Karolina fick ju hus-
hållspengar till månadsuppköpen i går? Och
sä var snäll och kom ihåg en gång för alla,
att när jag sitter och läser, vill jag inte bli
störd; åtminstone inte onödigtvis,» tilläde den
lilla frun missnöjd, tog upp boken hon lagt
ifrån sig och vände om bladet.
Men Karolina gick inte, utan stod kvar i
dörren med handen på låset. »Onödigtvis! det
vet jag visst,» muttrade hon halfhögt, »aldrig
hör jag annat...»
»Men, frun,» började hon åter.
»Hvad är det nu igen? Det är märkvärdigt,
hvad Karolina har mänga påståenden i dag.»
Karolina såg snedt på romanen, hennes mat-
mor höll i hand; hon hade ett ondt öga till
alla böcker.
»Påståenden? Det är väl inte så många,
tycker jag, men när Anderssons går omkring
i sta’n med faläka räkmngar, så tycker jag
frun kunde se sig för och inte kasta ut pen-
gar onödigtvis,k slöt hon med tonvigt, glad att
få slå i frun det där retsamma ordet till baka.
»Falska räkningar? Hvad vill det säga?»
»Hvad det vill säga? Det vet väl frun
som läser så mycket i böcker.»
Lilla frun rodnade. Nej, det stod minsann
inte i de böcker hon läste, och inte visste
hon heller hvad det var, då hon aldrig befat-
tat sig med de tråkiga bushållsräkningarna,
medan John lefde. Men Karolinas näsvishet
stod ej att tåla; den hade blifvit olidlig, sedan
hon tagit hushållet ensam om hand.
»Jag menar, att jag inte begriper, huru så-
dant kan komma i fråga,» svarade den unga
matmodern högdraget.
»Det är inte lätt att begripa, hur folk bli’
tjufvar, men det hjälper minsann inte ändå,
för antingen nu frun begriper, det eller ej, så
stå de där ute och kräfva frun på reparation
af chiffoniern, som jag vill gå ed pä jag be-
talat för tre år sedan.»
»Ja, hvad kan jag göra vid det, Karolina?»
»Jo, frun kan se efter bland »salig herrns»
papper, om inte räkningen ligger där. Han
var den som höll reda på sitt, han, och visste
på öret, hvad han gaf ut och fick in, och det
var en ordning och ett besked med honom,
så att det var en fröjd att tjäna under en så-
dan herre. Och inte hade vi ett ord obytt
heller under de femton år jag skötte hans
hushåll, innan han gick sta’ och gifte sig...»
»Jag skall se efter räkningen, Karolina; du
kan komma igen om en stund,» sade lilla frun
tvärt, för att bryta af loftalen öfver »salig
herrn», som aldrig slutade, när Karolina bör-
jade.
Karolina såg misstroget på matmodern och
på boken, men gick ut, puttrande för sig själf:
»blir det å’ så — — nåja, hvem kunde tro
att »salig herrn» skulle dra’ hem ett sådant
höns! En riktig odåga, som bara ligger och
läser, hela Guds långa dag! Herre Gud, kan-
ske hade han lefvat än, om inte hon varit!»
Lilla frun såg bra nog förargad ut, där hon
satt uppkrupen i den mjuka chaise longen,
med den lätta, ljusblå schalen tätt åtdragen om
de späda axlarna.
»Salig herrn» höll ordning — hvad Karo-
lina var löjlig och bondaktig med sitt »salig
herrn»! — och något skulle han väl göra i
alla fall.»
Hon reste sig långsamt upp, lade med en
suck ifrån sig den intressanta romanen och
gick fram till den gammalmodiga chiffoniern
som varit mannens. Hon hade protesterat
mot dess ställande här i hennes sängkamma-
re. Men Karolina hade envisats, den skulle
stå där, för det fans inte någon annan plats
i hela våningen åt den, och på vinden kunde
hon väl aldrig tänka att frun vill ställa »salig
herrns» — och så för att slippa en ny
tirad öfver »salig herrn» hade lilla frun gifvit
med sig.
Men i sitt innersta hjärta tyckte Karolina,
att det gjorde frun bara godt att se på den,
»för annars glömmer hon väl »salig herrn»
alldeles, kan jag veta, men si nu står chiffo-
niern där och ser på henne, som hennes eget
onda samvete, och hon kan inte komma ifrån ’et
om hon aldrig så gerna ville, som hon kom
ifrån sorgdräkten efter årets slut.»
Lilla frun afskydde just den där chiffoniern.
Den var lika gammalmodig, tung och klumpig
som — — ja, just som egaren själf hade va-
vit. Den rent af sårade hennes skönhetskäns-
la, och det förödmjukade henne, att hennes
vänner skulle se en sådan osmaklig gammal
möbel i den annars så eleganta sängkammaren ;
hon rodnade därvid, nästan som hon rodnade,
då hon kommit in i ett större sällskap med
sin otympligt grofve och tafatte man på tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
