Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 10 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 ’ I D U N
göra anspråk på en direktörsplats, inedan
andre mäns döttrar skötte allt arbetet för
honom.
Men han saknade naturligtvis alla andra
relationer, än hvad som stod honom till buds
genom mannen till en hustru, som nödtorftigt
försörjde honom och barnen.
Detta är tragikomiskt, men det är däremot
rent sorgligt, att kvinnobildningen skall stå’
pâ en sådan punkt, att kvinnan äfven i rent
oträngda mål så förbiser sin egen värdighet
och det allmänna bästa, att hon skattar sig
lycklig, att, utan all utsikt till befordran, få
träla för ett knappt bröd, medan män, icke
ens hälften sä dugliga som hon, ta heders-
posterna och ej sällan förstöra både sig själfva,
sina familjer och bolagens kassor. Se detta
är ett drag af trälsinne hos — de tre dött-
rarna.
Det skulle ej innebära den ringaste fara
vid konkurrensen emellan man och kvinna,
om blott båda parterna uppträdde fullstän-
digt jämnlika. Icke i ett bland tjugu fall
skulle det hända, att i en täflau om platser,
lämpliga för båda könen, kvinnan skulle
afgå med segern. Härtill behöfver man ej
leta efter andra skäl än detta, att antingen
är den platssökande kvinnan hustru och mo-
der samt därmed äfven mindre väl skickad
till att utbyta hemmets värld mot kontorets,
eller också ligger det inom sannolikhetens om-
råde, att hon ingår äktenskap och därmed
återbördas af hemmet, kanske just som hon
väl hunnit sätta sig in i det offentliga lifvets
bestyr.
Skulle det ändå någon gång hända, att
en framstående plats gåfves åt en kvinna i
stället för åt en man, så kunde man vara
tämligen viss om, att hon i så fall egdejust
den duglighet och de egenskaper, som plat-
sen kräfde, egde dem i högre mått än någon
af medtäflarne, och då blifver ju hennes
framskjutna ställning en vinst för samhället
och möjligen också för henne själf.
En dylik rättvisa på täflingsbanan skulle
säkert ej så litet bidraga till, att det öfver-
tag, som kvinnan nu har genom sin stör-
re sedlighet, ordningssinne och plikttrohet
skulle upphäfvas genom mannens slräfvan ait
uppnå denna hennes höga ståndpunkt, och då
vore vi alla att lyckönska till en bättre och
gladare tidsålder.
Månne ändå ej fadern »I kupéen» miss-
tog sig om sin tredje dotter? I sagorna bru-
kar den yngsta af de tre vara en klok, klar-
synt och varmhjärtad flicka.
Nekas kan det visserligen ej, att här gif-
ves en bred ström af så ytlig kvinnobildning,
att många unga själar flyta utan roder och
styre ut i världen med det gamla ordstäfvet:
»Bära hvart det bära vill, blott det icke bär
tillbaka mot hemmet!» måladt på den fladd-
rande tankens vimpel. Det är en sorglig
sanning, att flertalet af våra flickor påverkas
af en bildningsflod, hviiken, oaktadt sin flac-
ka grund, eller snarare just emedan den är
flack, förer utåt mot de dunkelt hägrande
möjligheternas okända kuster i stället för att
visa inåt på den enskilda begåfningen, hvii-
ken för de allra flesta flickor pekar mot de
olika verksamhetsfälten inom hemmens värld.
Månne icke ändå en af tre unga flickor
helst önskar sig en själfständig verksamhet
som husmoder, antingen i sitt och en makes
gemensamma hem eller hos en ogift broder
eller hos sina åldriga föräldrar?
Jag kan ej rå för, att jag, trots allt, sät-
ter mitt hopp till den missmodige faderns
tredje dotter.
15
Det är tyvärr mycket troligt, att hon, i
likhet med sina två systrar, har fått vana
att anse en hög dyra läroböcker för liktydigt
med god uppfostran, att hon förvexlar min-
neskunskap med lifsupplysning; att hon an-
ser sig »mogen», för det hon förvärfvat sig
ett slags skolbetyg därpå, och att hon vid
ordet hem blott fäster föreställningen om en
far, som skall behandlas likt ett ruttet ägg,
en mor, antingen förslöad eller rent af för-
härdad genom fullständigt själlösa hus- och
matbestyr. Då kan det visserligen med skäl
se mörkt nog ut på lifvets järnväg för den
ensamme fadern, men ändå hyser jag fäst
tilltro till hans tredje dotter.
Du, stackars ensamme man, jag vill hviska
till dig, hvad du bör göra : lufta ut de osunda
ångorna i ditt sinne, drif ut de onda andar-
ne ur hemmet (ibland stå de med kött och
blod vid hemmets härd); räck så famnen åt
den tredje dottern och gif henne en förtrogen
väns plats vid ditt hjerta och en friboren
kvinnas plats i ditt hus!
Då skall du se, hur hon jublande slår ar-
marne kring dig, i den lycksaliga känslan
af att ega ett naturligt rotfäste, från hvilket
hon kan utveckla sig till en andligt mogen
kvinna, redo att, med de henne gifna rättig-
heterna, äfven ikläda sig de plikter och det
ansvar, som därmed följa.
Och medan så de två ute i lifvet sträfva
för familjens väl — för den lilla i hemmet
och den stora, som heter fäderneslandet —
går den tredje dottern, som den vårdande och
skyddande anden, stilla i sin lilla värld;
men när de tre systrarnas arbetsförtjänst sy-
nas och jämföres, så visar det sig säkert,
att hennes icke är ringare än de två andras.
Farlig lek.
Skiss af Elisabeth Kuy/enstierna.
an måste nästan sluta ögonen för det bländan-
de solljuset, som strömmade emot honom, då
lian inträdde i salen. När han åter såg upp,
erfor han en känsla af tillfredsställelse vid att be-
trakta det stora, fyrkantiga rummet med sina gam-
malmodiga möbler; de hvita linnemattorna hade, än-
da från den tid, då han regelbundet brukade snubbla
omkull på dem, haft samma utseende af oklanderlig
snygghet; den uråldriga dalkarlsklockan hade alltid
surrat just som nu, fem minuter innan hon slog.
Han log för sig själf åt allt detta stillastående,
men huru modärn han annars var, önskade han ej
att se sitt barndomshem förändradt. Han kunde ej
tänka sig täta, mörka draperier framför fönstren i
stället för de skira gardinerna, bakom livilka pro-
stinnans blommor doftade i sin mångbeundrade
prakt.
Dörren till förmaket stod öppen. Där inne brann
en brasa och vid ett af fönstren satt fröken Ester
Ihre och broderade.
Hon såg hastigt upp, då han tog plats på stolen
midt emot henne.
»Yet ni, fröken, jag går och ser efter, om jag kän-
ner igen mig.»
»Ah, skulle man ej känna igen sitt hem. Kan-
didaten jular ju alltid hemma.»
»Ja visst, men det händer allt ändå, att minnet
bleknar bort i ungdomsstaden, där lifvet får så mån-
ga andra intressen, och där man, med eller mot sin
vilja, dragés med i den brusande strömmen af glö-
dande tankar, jäsande reformer och spirande krafter.»
»Ni tillhör således det unga Sverige?» Hon säg
med en egendomlig känsla af stolthet på detta kraf-
tigt byggda hufvud med sitt slätklippta, ljusa hår.
Pannan var bred och klar, ögonen blå och ärliga,
munnen doldes af de ljusa mustascherna, men hakan
var käck och energisk.
»Och det frågar ni, fröken, när vi nu varit till-
sammans i fjorton da’r. Ni måtte ej alls bry er
om att det ringaste lyssna på mig, ty nog har väl
jag predikat om frihet och framåtsträfvande så myc-
ket jag kunnat, för att inte farsgubben skulle fatla eld.
Men jag vill nådigast förlåta er, om ni nu lägger
bort det där tråkiga broderiet och följer med ut och
åker kälke.»
Iduns nionde pristäfling.
Bedaktionen har bestulit all vid Iduns ni-
onde pristäfling, den första för innevarande
år, till hviiken vi härmed inbjuda våra ärade
läsarinnor, utfästa tvänne olika pris, näm-
ligen:
ett första pris å
Fyrtio (40) kronor
för den bästa biografiska uppsats -öfver
någon i en eller annan riktning fram-
stående svensk kvinna, antingen nu lef-
vande eller hvilkens verksamhet infallit under
innevarande sekels senare hälft. Derma upp-
sats får ej Ull omfång öfverslcrida 3, högst 4
af våra vanliga spalter.
Vidare utfästa vi:
ett andra pris å
Tjugufem (25) kronor
för den bästa och mest uttömmande uppsats
öfver: »Den unga kvinnans plikter under
förlofningstiden», hvarvid bör fästas afseende
vid ej blott de etiska, utan ock de rent prak-
tiska. För täflingen om detta pris sätta vi ej
någon bestämd begränsning till utrymmet så-
som vilkor.
De täflande uppsatserna böra vara skrifna
blott å en sida af papperet samt åtföljda af
förseglad namnsedel med fullständig och tyd-
lig adress. Konvolutet betecknas med ordet:
Täflingsskrift. Samtliga uppsatser skola vara
insända inom den 15 inst. februavi.
Vi uttrycka vår vissa förhoppning om ett
lifligt och intresseradt deltagande.
Stockholm i januari.
Redaktionen.
»Ar ni tokig, det var en hel evighet se’n jag var
med om något dylikt. Jag tror, att jag inte gjort
det på tio år.»
»Ni behöfver ju blott sitta på, och jag styr; det
kommer att gå utmärkt.»
»Men det är ju löjligt vid min ålder!» Hon re-
ste sig till hälften motvilligt och började lägga ihop
arbetet.
Yid min ålder, hade hon sagt — hur gammal val-
bon då egentligen? Kandidaten skulle gissat på
högst tjugutre. Hon hade bestämdt en nyck att vilja
gälla för gammal. Här om dagen vid middagen på
herrgården hade hon också skämtat öfver sin ålder
och sagt, att »slynårens» sentimentalitet var en för länge
sedan öfvervunnen ståndpunkt. Och hon kunde ju
tryggt skämta; hon var tillräckligt bedårande för
att ej frukta rivaler.
Han såg på den smidiga, framåtböjda gestallen,
de små, välformade händerna och ansiktets mjuka
oval. Kände hon sig besvärad af hans blick? Kan-
ske, ty vid en darrning af handen tappade hon fin-
gerborgen, som rullade långt utåt golfvet.
De skyndade båda att söka fånga den.
»Hvart tog den vägen? Jag tyckte precis det
var häråt, den föll.»
»Låt mig se efter?» Kandidaten föll på knä.
»Nej, här är den.» Ett litet stycke därifrån låg
den blänkande lilla tingesten.
Då hon skulle luta sig ner för att taga upp den,
kom deras hufvuden att vidröra hvarandra. Båda
skrattade, under det Ester hastigt drog sig undan
med en varm skiftning på sitt eljes bleka ansikte.»
Kandidaten hade också rest sig, och betraktade
henne road.
»Nu vet jag, hvad ni tänkte på, fröken, på det
första ofrivilliga famntaget därute i mörkret.»
»Ja. det var ett fatalt misstag,» utbrast hon lifligt.
»För hvem då?»
»För er naturligtvis, men hur kunde ni också tän-
ka, att tant, som är så arbetsam, skulle sitta i skym-
ningsfunderingar?»
»Jag hade ju ingen aning om, att det fanns någon
inackordering här, och dessutom — jag tänkte inte
alls, då hade jag väl inte ens i mörkret kunnat taga
fel på er oeh mamma.»
»Men det var i alla fall inte vänligt att öfverra-
ska oss så där helt och hållet. Tant hade gladt sig
så mycket åt sina små arrangemanger.»
»Men jag arrangerade en scen i stället, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
