Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 10 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I D U N 17
kärlen — ett mörkt minne från vedens ocli
kolens tid.
Om dessa uppgifter gjort er böjd för att
använda gas såsom bränsle, så gör någon dag
ett besök i gasverkets utställning n:r 7 Kungs-
gatan, där ni blir i tillfälle att se en hel
mängd olika kokapparater och spislar, afsedda
för det nya bränslet, liksom också kaminer,
badkaminer och strykugnar.
Och hyser ni ännu tvifvel om gasbränslets
lämplighet, så rådfråga någon af edra vänin-
nor, som använder kokgas •— och ni kan
vara viss om, att sammanfattningen, af hvad
hon säger er, skall blifva: »koka med gas!»
4»
På vårt för dagen nya arrangement â frâgoafdel-
ningen med särskildt urvalda prisfrågor fästa vi
våra läsarinnors synnerliga uppmärksamhet. Vi
ämna allt framgent på detta sätt sporra intres
set för besvarandet af frågor, dem vi anse af
allmännare praktisk betydelse, och hoppas där-
af de bästa resultat för vår ärade läsekrets.
Teater och musik.
K. dramatiska teatern gaf i lördags för första gån-
gen Octave Feuillets 5-akts-komedi »Chamillac», och
får man döma af det intensiva bifallet från den full-
taliga premierpubliken, torde här hafva påträffats ett
verkligt kassastycke. Säkert är, att såväl själfva
stycket som utförandet och iscensättningen — af hr
Personne — förtjänar det bifall, som nu hvarje afton
genljuder i den fullsatta salongen.
Stycket gisslar den skenhelighetens moral, som
ofta är rådande inom sällskapslifvet, särskildt den
falska välgörenhet, som mången gång utgör mera ett
tidsfördrif och en hycklande mask för dem, som ut-
öfva densamma, än en hjälp för de verkligt be-
höfvande. Och Chamillac är den, åt hvilken förf.
uppdragit gisslarens värf. Denna roll utföres på ett
alltigenom förträffligt sätt af hr Fredrikson. Särskildt
måste framhållas scenen i välgörenhetssällskapet, då
han blottar dettas ordförande, samt framför allt i sista
akten, då han för Jeanne de Tryas, hvilken han till-
ber, på grund af hennes fars obevekliga fordran tvin-
gas framföra den långa berättelsen om sitt lifs mörka
hemlighet — ty äfven Chamillac har en sådan, hvars
tillvaro nog i styckets början antydes för åskådaren,
men om hvars innebörd man ej får veta något förrän
just i sista scenen. Denna scen utföres på ett sätt,
som på en gång framhäfver den varma inre glöd,
hvaraf Chamillac är behärskad, samt burn djupt
olycklig han känner sig, trots all den resignation
han visar. Jämte hr Fredrikson togs aftonens pris
af fru Hartman som den unga enkan Jeanne de
Tryas. Fru H. hade många förträffliga scener; sär-
skildt torde dock hennes stumma spel i första och
framför allt i sista akten böra framhållas. För öfrigt
gaf hon en synnerligen sympatisk och tilltalande bild
af den öppna, glädtiga och varmhjärtade Jeanne.
Bland öfriga medspelande må särskildt nämnas fru
Backström som den hängifna, men svartsjuka och
för öfrigt något oklart tecknade Sophie Ledieux, samt
hrr IHUberg och Hartman som resp. general de la
Bartherie och major dTlliers. — Stycket har redan
gifvits för flere i förköp utsålda hus.
Vasaieatern har i »Muntra kvinnor» funnit en dra-
gande nyårspjäs, synes det, att döma af det bifall,
som hvarje afton kommer densamma till del. På
fruntimmerssidan är det särskildt fröknarna Ekström,
Johnson och Magnusson som ådraga sig uppmärk-
samhet, och bland herrarne är naturligtvis hr Var-
berg som alltid primus. Stycket går för öfrigt med
schvung och god sammanhållning.
Den 8 jan.
En ouppgjord räkning.
Af Sune Folkeson.
(Forts.)
g
laffen föll trögt ned med ett gnisslande, skä-
rande ljud. Hon hade ömtåliga nerver, som
alla distinguerade personer, och ryste till vid
de rostiga slåarnes jämmerfulla lät. Det var
då också ett påhitt af Karolina! Om det inte
hade varit mycket mindre besvär att betala
räkningen, ville hon bara fråga? Sådana där
gamla tvärviggar till hustyranner, som ungkar-
lar fostra upp och sedan begåfva sina hustrur
med, höra verkligen till lifvets pröfningar.
Chiffoniern var delad i faok, och hvart och
ett var fullstoppadt med bref, vikna, gulnade,
tummade och nötta, sorterade i buntar utan
påskrifter.
Hon stod alldeles handfallen. Det var ju
ett kolossalt arbete. Skulle hon se igenom allt
det där? För en lumpen räkning på några
och trettio kronor? Sådan småsinthet var hon
inte van vid i hemmet, där gick allt rundligt
till väga.
Bien så hörde hon Karolinas tunga steg i
rummet bredvid, och som hennes barnsliga,
outvecklade vilja alltid hade böjt sig för den
starkares, så löd hon också nu. Hon drog
fram en pall och en bekväm kåsös till chif-
foniern, lutade sig vårdslöst mot det mjuka,
plyschdraperade ryggstödet, medan hon löste
upp segelgarnet, som slöt om paketet, hon ta-
git fram.
En massa bref med olika handstilar föll ut
öfver hennes knän ; svågern tycktes tagit dem
utan ordning, en handfull här och en handfull
där och buntat ihop.
Hon tog på måfå upp ett, en rekvisition på
papper, så ett annat, en middagsbjudning, ett
tredje, några rörda varma ord till tack för den
plats vid en tidning, mannen skaffat en f. d.
fattig skolkamrat. Hon kastade ned dem på
golfvet bredvid kåsösen, ty hon var besluten
att bränna hela smörjan, så slapp hon leta
efter någia flere räkningar.
Nästa packe. Det var ett långt bref hon
fick upp, med en fast, präntad stil, lik tryck-
stil. Hon såg på underskriften, det var från
en af samtidens främsta literära förmågor. Det
var ju intressant. Hon började läsa; den store
mannen begärde hennes mans omdöme om nå-
gra ändringar i manuskriptet, denne lofvat för-
lägga, åberopade sig. på gammal välvilja, talade
om, i huru stor förbindelse han stod till sin
förläggare, huru, tack vare honom, hans råd,
hans ledning, arbetena gjort lycka, fast alla
andra förläggare nekat trycka dem, huru hen-
nes man med sin säkra blick och stora intel-
ligens genast förstått honom, trott på honom
o. s. v. Hennes man beundrad, afhållen, vär-
derad af en nu mera så berömd författare!
Deu första känslan var förvåning, som snart
gick öfver till ett visst obehag, det man kän-
ner vid ett groft misstag, man begått.
Skulle bakom den där obetydlige, tyste och
tafatte Johan, hon känt, funnits en annan, en
som — — — hon tog upp några nya bref.
Det var åter och åter tacksägelsehref. Hen-
nes man tycktes gjort mycket godt och varit
ett stöd och en hjälp för många. Där var en
hel rad yngre författare, han hjälpt fram, och
alla se upp till honom som till en välgörare
och lita på hans omdöme som pä en literär
auktoritets.
Ju längre hon läste, dess mindre kunde hon
dölja för sig, att hennes man intagit en fram-
stående ställning i den literära världen, lika
mycket genom sin personliga begåfning som
genom sin förläggareverksamhet. Det talades
också så ofta om, hur ädel, hur oegennyttig
och trofast han varit. Hon började bli in-
tresserad, nyfiken och kände sig smått orolig.
Det öfverlägsna, litet föraktliga sätt, hvarpå
hon behandlat honom, dök upp i tusen små
minnen för hennes eftertanke. Det var icke
I utan, att hon gjort honom orätt kanske,
ibland . . .
Hod tog upp ett nytt paket.
Det tycktes Johan ordnat själf — det in-
nehöll de bref, han skrifvit till sin mor och
fått igen vid dennas död.
De lågo i följd, ifrån de tidigaste ungdoms-
åren. Hon vecklade ifrigt upp dem, då dör-
ren gick upp.
»Nå frun, hur blef det? De stå där ute och
vänta på svaret.»
»Det går inte så lätt hitta en räkning hland
så mycket papper — du kan säga dem, att
de få gå tillbaka, och att du tittar in, då
du skall gå efter paketet på posten i dag.
Och så kom tillbaka om ett par timmar,
ifall jag inte ringer innan dess ...»
Dörren smälldes vresigt igen.
Hon sträckte genast handen mot brefhögen.
Hon hade redan blifvit så pass intresserad,
att hon nu läste dem alla. Bfodern hade va-
rit hans enda förtrogna, tycktes det, den som
följt hans utveckling, hans arbete, hans kamp
och hans framgång in i de minsta detaljer —
lefvat hans innersta lif med honom.
Och genom sonens bref gick en djup un-
derton af kärlek och beundran till gengäld.
De hade varit mycket för hvarandra, de två,
ja allt kunde man gärna säga!
En suck gled sakta öfver hans hustrus fina
läppar, hon skulle knappt kunnat säga hvarför.
Antingen var det jämförelsen mellan förhållan-
dena i hennes eget hem, eller var det en out-
redd, oförstådd känsla af svartsjuka mot mo-
dern, som varit så mycket för honom, då —
—■ — Plötsligt sjönko händerna ned i knäet,
de fina, nervösa händerna, öfver hvilkas aristo-
kratiska form hon var så stolt — men denna
gång beundrade hon dem ej, som hon brukade
göra. En outtalad, smärtsam undran låg på
djupet af den frånvarande blick, som gick ut
i rymden — — — om en sådan man älska-
de? Hurudan skulle hans kärlek vara? Och
hvem hade han ... ?
Nästan häftigt tog hon till sig en ny bundt
med Johans egen handstil.
I slutet af packen lågo de första brefven
från Johan som nygift. De voro helt olika,
han hade lagt bort förbehållsamheten och talade
fritt och öppet.
»du är orolig, öfver att jag valt en bortskämd,
fjäsad baldrottning till hustru? Du är rädd,
att hon ej passar mig? Därom vet jag ingen-
ting, men jag vet bara, att jag är så lycklig,
att jag är rädd jag drömmer ibland. Om du
blott visste, med hvilken bäfvande hänryckning
jag ser henne ligga här, bredvid mig, på sin
chaise-longue, medan jag skrifver! Jag skulle
vilja vara bladen i boken hon läser, för att
de där mjuka, vackra händerna, som göra mig
tokig vid minsta rörelse, skulle glida öfver
mitt ansikte, så som de glida öfver bokens sidor.»
(Forts.)
Nytillträdande abonnenter
kunna mot ’ insändande af 40 öre i frimärken er-
hålla Iduns julnummer med porträtt af tid-
ningens redaktör och nitton af de mest framstå-
ende kvinliga och manliga medarbetarne. Numret
innehåller dessutom 20 sidor intressant och om-
växlande text samt torde i detta afseende vara
den rikhaltigaste jultidning, som någonsin utkommit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
