Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 17 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
DUN
Äkta kvinlighet är intet annat än sann mänsklighet.
M. Lazarus.
¥¥¥¥¥¥¥’S¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥S¥S¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥^¥¥¥:SS¥S¥¥¥¥¥^S^S¥¥¥¥¥¥¥S¥¥¥S¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥
akt då bildade ett litet högtidsafbrott i den
borgerliga stillheten vid det lilla weimarska
hofvet. Men det låg äDdä ett slags feststäm-
ning öfver det hela. »Man kallade Weimar
nordens Athen», skref madame Staël i sitt just
vid den tiden utkomna arbete om Tyskland,
»och det var i själfva verket den enda plats,
där intresset för de sköna konsterna var, så
att säga, nationelt och ett föreningsband mel-
lan samhällets alla klasser. Af denna lilla
krets kan man lära sig att finna den stora ver-
kan en sådau lefnadsriktning skulle få öfver
hela Tyskland, om den allmänt adopterades.»
Ja, det låg något universelt i denna stäm-
ning, ett medvetande om något, som borde
sprida sig öfver hela Tyskland. Göthe, ännu
alltjämt själen i denna lilla weimarska värld,
har äfven med makten af sin personlighet
starkt inverkat på de båda uppväxande prin-
sessorna Maria och Augusta. Den mäktiga
rörelsen, som drog med sig Napoleons fall,
ledde äfven den weimarska stämningen i patrio-
tisk strömfåra ; den gamle hertigen Karl Au-
gust anade, att Preussen här hade en stor
uppgift att fylla, och tidigt visade sig hos ho-
nom den önskan att se sina bägge dotterdött-
rar placerade åtminstone så nära den preussi-
ska tronen som möjligt. Men den därvid an-
knutna franskhatande fanatismen var både för
honom och för Göthe främmande.
Under sådana förhållanden växte de båda
prinsessorna upp, erhöllo en ädelt fosterländsk
uppfostran, sådan den aldrig bättre kunde fås
än i Weimar under Göthes ögon. Hertigens
önskningar började redan gå i uppfyllelse, ty
vintern 1826 förlofvades prinsessan Maria med
prins Karl af Preussen, en yngre broder till
prins Wilhelm. Henne fann då Wilhelm v.
Humboldt besitta »de kunskaper och den bild-
ning, som man på grund af hennes stånd kan
förutsätta, äfven den tyskt fosterländska, som hon
just i Weimar företrädesvis kunnat erhålla».
Han tillägger: »Systern, prinsessan Augusta,
skall redan nu, ehuru hon knappt trädt ur
barnåren, hafva en ännu fastare och själfstän-
digare karaktär, tiennes drag äro i högsta
grad uttrycksfulla, och hela hennes gestalt skall
säkerligen, om den ej blir en smula för stark,
med åren utveckla sig ännu skönare, än den
nu framträder.»
Prins Wilhelm, den äldre af de båda brö-
derna i Berlin, blef snart nog den, som kom
att fästas vid den yngre af de båda systrarna
i Weimar. Han var hela 14 år äldre än hon,
han hade varit med på den sorgliga färden
från Jena till Memel, han hade grämt sig öf-
ver att ej ha fått vara med vid Leipzig, men
han hade till slut fått vara med i kulregnet
vid Bar sur Aube; han var redan verksam vid
ledningen af den alltjämt fortgående preussiska
härorganisationen, han hade som resande prins
bevittnat den reaktionära furstepolitikens seger
i Verona, och han hade med Niebuhr genom-
vandrat Boms fornlemningsvärld. Ja, allt detta
var då godt och väl och endast egnadt att
göra honom högst intressant för en ung flicka,
som hade en »fast karaktär» och var »en
smula för stark». Men •— det finnes ju så
ofta ett förargligt »men» — den preussiske
prinsen hade också hunnit så långt i utveck-
ling, att — prinsessan Augusta ej var hans
första kärlek.
Hvad fröken Ebba Munck var och förblif-
vit för prins Öskar Bernadotte, det var fröken
Elise Badziwill, likaledes en adlig hofdam, för
prins Wilhelm af Preussen. Det var å ömse
sidor en ren och innerlig ungdomskärlek, men
här inträdde också denna »plikternas kollision»,
för hvilken prins Wilhelm blef utsatt, medan
prins Oskar, befriad därifrån, fritt fick under-
kasta sig den nödiga uppoffringen för att följa
sitt hjärtas maning. Eadersviljan, hvilken han
alltid obetingadt hörsammade, reste sig oöfver-
stigligt mellan prins Wilhelm och hans tilläm-
nade brud. Genom general Witzleben fick han
den skrifvelse, hvari för honom framställdes
»den härda plikten att för statens och det
kungliga husets väl uppoffra en ädel böjelse» ;
han kände sig förkrossad vid läsningen däraf,
men han hemtade sig och skref redan samma
afton till konungen, att han var beredd att lyda.
I början af år 1827 skref man redan från
Weimar: »Vår prinsessa Augusta tyckes myc-
ket behaga prins Wilhelm, och berlinarne
drömma redan om en andra förbindelse. » I febr.
1829 egde förlofningen rum i Weimar, den 10
juni höll prinsessan sitt högtidliga intåg i Ber-
lin, och kort därefter firades förmälningen i ry-
ska kejsarparets närvaro. Den 18 oktober 1831
föddes sonen Fredrik Wilhelm Nikolaus, den
blifvande kejsar Fredrik III. Den 5 decem-
ber 1838 föddes dottern Luise Marie Elisabeth,
sedermera förmäld med storhertig Fredrik af
Baden samt moder till Sveriges nuvarande kron-
prinsessa.
Icke hvilade det egentligen någon romantik
öfver detta äktenskap; det var ett »kristligt
äkta förbund» för förverkligande af familjelif-
vets stora lifsuppgifter, och det är ju vackert
så. Om någon af Göthes gestalter tjänat som
förebild för prinsessan Augusta, så måtte det
hafva varit Ifigenia, och hon kunde ju sägas
hafva kommit till Berlin som Ifigenia till Tau-
ris. Hon var »en smula för stark» för det
känslosamma lifvet, men hon var i fullt mått
den plikttrogna makan och modern ; skulle hon
i väsen och gestalt kunnat förliknas vid någon
af de antika gudinnorna, måste det hafva varit
vid Juno. Som den allvarligt stränga modern
åtnjöt hon af sina barn framför allt respekt,
då däremot fadern gaf ett mera gemytligt in-
tryck. »Vid prinsessans undervisning», berät-
tar Borchert, »var den höga modern person-
ligen för det mesta tillstädes. Intet undgick
hennes plikttrogna öga, och medvetandet däraf
hade sådan inverkan på dotterns hela hållning,
att hon ovilkorligen reste sig upp, då modern
inträdde.»
Efter sin faders död (1840) uppsteg Fredrik
Wilhelm IV på tronen, och som »prins af
Preussen, presumtiv tronarfvinge, bebodde nu
prins Wilhelm med sin maka det då nybyggda,
tämligen anspråkslösa tronföljarpalatset vid Un-
ter den Linden. Så brast stormen lös 1848;
det visade sig, att »prinsen af Preussen» då
icke var populär, han måste gå i »frivillig be-
skickning» till London, och på hans palats sat-
tes inskriften »Nationalegendom» för att rädda
det frän förödelse. Efter återkomsten lefde
han med sin maka någon tid i Koblenz, där
han uppehöll sig som generalguvernör öfver
Rhenprovinserna. Den konstitutionella monar-
kiens grundsats hade han dock förklarat sig
vara trogen, och hans handlingar gifva ej nå-
got skäl till tvifvelsmål mot hans ord. Man
må därvid erinra sig, att hans maka var dot-
terdotter till den furste, hvilken gaf den för-
sta konstitution, som någon tysk stat kommit
i besittning af.
Mellan konungens hof och tronföljarens var
sympatien på sista tiden icke obetingad. Drott-
ning Elisabeths pietism och prinsessan Augu-
stas humanism representerade två alltför skilda
världsåskådningar. I sin kärlek till literatur
och konst bar den sistnämnda alltjämt Göthes
prägel.
Som konung Wilhelm I uppsteg prins Wil-
helm 1861 på tronen. Därpå följde de bittra
striderna med landtdagen och sedan de stora
krigen, hvilka fingo sin blodiga afslutning i det
franska. Bismarcks våldsamma förfaringssätt
har icke haft någon beundrarinna i drottning
Augusta, lika litet som i kronprinsessan Vic-
toria; den mäktige ministerpresidenten lät nog
ibland förmärka sin otålighet öfver de hinder,
han från det hållet hade att möta. Men sitt
förnämsta äreminne har Augusta, både som
drottning och kejsarinna, beredt sig genom det
omfattande välgörenhetsverk, hvarmed hon un-
der krigen arbetade på att, så godt sig göra
lät, lindra nöden, och äfven efter återställd fred
fortsatte hon därmed i ständigt större skala.
Hvad man kallar populär, blef hon egentligen
aldrig, men med den respektfulla vördnaden
har med rätta blandat sig erkännandet, att hon
förtjänar lefva i tacksamt minne.
Otto Sjögren.
Det porträtt af den nyss hädangångna kejsarin-
nan, som våra läsarinnor möta å första sidan, är
för vår räkning anskaffadt direkt från Berlin och
framställer hennes bild från något tidigare lefnadsår.
=0^
Tvänne öden.
^f)en ena gick i träskor och vadmalströja grå
J<y Och vallade den enda hon i hagen,
Och torrt var hafrebrödet och mjölken tunn och
»blå»,
Som var den stackars »ungens» kost för dagen ;
Hon hade val egt moder, men icke modersvård,
Sin faders namn hon ej fick lof att bara ;
Hon skickades på socknen, fick gå från gård till gård ;
Att »illa undt ej mättar» fick hon lära.
Den andra gick i sammet och uti sidenskor
Och fina seder ren i vaggan lärde;
Hon tålte ej vid luften, bar handskar jämt och flor
Och visste på sig sjäff att sätta värde.
Hon saknade ej moder och icke modersvård,
Sin fadern ögonsten hon var tillika ;
Af ömma händer sveptes hon i sobel och i mård,
Med guldband knötos lockarna de rika.
Den ena växte upp likt ett ogräs uti mark,
Som nöjas fick, blott ingen det förödde;
Och dock blef stängeln smidig och roten sund och stark,
Och helsans rosor uppå kinden glödde.
Väl föga godt hon hörde och lärde. mindre än,
Och dock blef hjärtat varmt, och fromt blef sinnet ;
Den ingen annan vårdar och ingen minnes, den
Vår Herre vårdar nog och har i minnet.
Den andra växte upp likt en drifhusplanta späd,
Som skyddad står för solen och for vinden,
Dock lutar kronan redan, och stängeln växer’ sned,
Och ingen purpur skiftar uppå kinden;
Och lifskraft kanske knappast med våren strömma vill
In i de blåa ådrorna, de fina :
Om Herren ej ger växten, man fåfängt bjuder till,
Han är dock den, som låter solen skina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
