Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 17 januari 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
I DU N 23
Den ena högt är älskad och firad och berömd,
Den andra kanske bannor blott får höra;
Den ena är beundrad, den andra är förglömd,
Och lider hon, hvad skulle det väl göra ?
När sidenklädd den ena till kyrkan far ibland
Med guldbesmidda spannet, snabbt som vimlen,
I sliten dräkt den andra då står, med framräckt hand,
Och niger djupt och får en slant vid grinden.
Det kan väl ingen veta, hur del i världen går
Till sist den ena af dem som den andra;
Ej alltid man i lifvet på rosor dansa får,
Ej alltid, uppå idel törnen vandra,
Och mulen dag till sist kan väl ock en solglimt få;
Men hur de vexla, dessa tvänne öden,
Och huru skilda banor de uti lifvet gå,
Till slut de skola mötas uti döden.
Visst blir den ena jordacl uti en bortglömd vrå,
Där inga blommor pryda mörka kullen-,
Visst skall den andra rum i familjegrafven få
Och ej uti den ringa, svarta mullen,
Men. hur vår Herre dömer, på förhand ingen vet,
Och den., som här var ringa och föraktad,
I himlen kanske kommer till fröjd och härlighet
Och där blir som den yppersta betraktad.
Mathilda Langtet.
Den unga hustrun i äktenskapet.
Äktenskapet är högeligen elastiskt;
det tillåter inånga grader. Den ene
är 20 grader gift, den andre 10, en
annan 0 grad. Man borde därför
alltid fråga: »Huru mänga graderar
ni gift?» Michelet.
S
ifsked från fädernehemmet —- högtidsfest
^ — den första dagen i mannens och
makens hus! Hvilken revolution i en kvinnas
lif! Först har hon räknat dagarne, till dess
den stund stod för dörren, som skulle med-
föra det ljufva uppfyllandet af hennes innersta
längtan, och så — när den var inne, slog det
oberäkneliga hjärtat högt af fruktan. Nu först
känner hon, hvad hon går att lemna, hvarifrån
hon afstår. För sista gången sitter hon vid
det kära familjebordet i hemmet, för sista
gången känner hon sig helt oeh hållet som ett
med far och mor, med syster och bror. Hela
hennes gångna lif står inför hennes andliga
ögon. Hon vandrar igenom de rum, hon så
snart skall lemna ; hon blickar med vemod på
hvarje bohag, hvarje möbel, som väcker min-
nen, inom hvilkas krets hon växt upp till
jungfru. Hur trefligt var det icke i hennes
egen lilla kammare; huru stego ej hennes barn-
doms oskuldsfulla drömmar, hennes kärleks
och längtans suckar upp för hennes fantasi;
hur gladt och sorglöst hade hon ej här fram-
lefvat sina dagar, omhuldad, älskad och lyck-
lig ! Väl henne, om hon så gjort sitt val, att
hjärta förenats med hjärta, och att redan sedan
länge själarnas äktenskap afslutits, innan bröl-
lopsdagen var när. Då förmedlar denna endast
en högie grad af gemensamt känslo- och hand-
lingslif, ej en skilsmessa från allt, som förut
gifvit tillvaron innehåll.
Vi skulle gärna se, att äktenskapet icke
inleddes med en bullrande fest; en sådan före-
faller nästan som ett oskärande af denna öfver-
gång, som ju ej med en enda dag kan utplåna
allt, hvad hittills for den kyska, väluppfostrade
jungfruns finkänslighet tett sig sårande. En
stilla vigsel — ett afsked från den gångna
ungdomstiden, förklaradt genom föräldrarnes väl-
signelse, genom vännernas deltagande, må leda
henne in i makens hem, som för framtiden
oek skall vara hennes eget.
Bröllopsdagen är öfver. Huru främmande
förefaller hon icke sig siälf, ensam med man-
nen, som hädanefter skall blifva hennes följes-
lagare genom lifvet. Hans kärlek, hans upp-
märksamhet, den rena atmosfär, med hvilken
hans ömhet omgifver henne, allt detta kommer
henne lyckligtvis att se det nya i strålande
ljus, insveper henne som i en ljuf förtrollning.
Den unga maken kan dock icke alltid stanna
hos henne. Så är hon allena. — Hon an-
ställer jämförelser. Hon har lemnat en värld,
som för henne länge egt bestånd; en ny, där
allt begynner, där hon dagligen skall göra nya
upptäckter, omgifver henne, en värld, inom
hvilken hennes makt skall utveckla sig, hennes
inflytande göra sig gällande, kort sagdt, hennes
framtids värld.
Allt beror af början, men icke alltid endast
af hustrun. — Hart när hvarje kvinna, som
älskar och känner sedligt, för i äktenskapet
med sig god vilja, mycken kärlek och mycken
lärvillighet. Till och med den ungmö, hvilken
fått den yppersta undervisning i hemmet, skall
erfara, att hennes rätta lärotid först tar sin
början med själfständigheten i egot hem, med
de erfarenheter, hon då dagligen samlar.
Det ligger i hvarje lidelses natur, att den
så småningom förtär sig själf, allt i mån som
den sorgfälligare näres eller mera försummas.
Intet är en bättre probérsten för den sanna
kärleken — detta till motsats mot lidelsen —
än det tryggade besittandet. Först i äkten-
skapet visar det sig, om den eldige älskaren
kallnar, eller om själarna allt innerligare sam-
mansmälta med hvarandra. Mycket beror där-
vid af förhållandena, af lifsåskädning, af karak-
tär ; ’det mesta dock af makans klokhet och
besinuingsfullhet. Mannen har sin syssla, som
håller [honom borta från hemmet ; hundratals
tankar oeh planer upptaga honom, en ny häf-
stång i arbetet har gifvits honom genom äkten-
skapet. Han har byggt sitt näste och vill ut-
vidga det. Men just därför är han oek mycket
hemifrån. Hvad gör under tiden hans kära,
ensamma unga fru? — Alla hennes tankar
äro riktade till mannen ! Hon drar försorg om,
att han må finna det behagligt, när han vän-
der hem, och har hon slutat sina husliga he-
styr, följer hon honom i tankarne i hans ar-
bete. — Huru räknar hon ej timmarne, tills
han kommer åter; och dä läser hon i hans
ögon, på hans panna, om lyckosam framgång
följt honom, om missnöjet likt ett moln drar
fram öfver den, om han kväljes af sorger, om
han uppfylles af förhoppningar.
O, kunde vi här tillropa hvarje ung hu»tru:
tag varm del i allt, som rör din man, vinnlägg
dig för framtiden om hans förtroende. Kvin-
ligt deltagande, paradt med klokhet och kärlek,
är balsam för det manliga hjärtat. Det är en
falsk skonsamhet, om han fördöljer sina be-
kymmer för dig, hvilka ju ock äro dina och
kanske öfverrumpla dig, om de för sent bli
dig uppenbara. Ömsesidigt förtroende är det
första vilkoret för äkta makars varaktiga lycka.
Hustrun måste skaffa sig full klarhet angående
de förhållanden, efter hvilka de för framtiden
ha att reglera sitt lif; hon skall ej bedraga
sig själf, ej låta sig bedragas. Hustrun kan
visserligen ej deltaga i hvarje af mannens sys-
selsättningar, men hon måste ha medkänsla
för och insikt om desamma, på det deras öm-
sesidig:! intressen ej måtte gå i allt för skilda
riktningar. En oskattbarare kamrat, en nyt-
tigare och mera deltagande förbunden och hjäl-
pare kan mannen aldrig finna. Kan hon ej
direkt verksamt ingripa, får hon dock ej för-
blifva oveten, hvarken i politik, ej heller i
konster och vetenskaper, i handtverkets teknik,
i affär och handel! Hur olika är ej en lycka,
som den hustru förmår gifva, hvilken likt
blomman vegeterar fram sitt lif — och hvars
behag förgår med ungdomen, och den, hvars
andliga krafter växa i äktenskapet!
En hustru, som vill hålla sin lycka vid
makt, får ej tråka ut sig och andra. Snart
nog förgår ungdomens tjuskraft — därför gäller
det ej blott att vårda kroppen, för mannens
räkning kläda sig behagligt och smakfullt och
använda omsorg på sin skönhet, utan det gäller
ock att andligen fullkomna sig. Hur många unga
fruar äro ej af den meningen, att nu behöfva
de ej lära sig något vidare, nu hafva de nått
målet. Ack, hur illa bedraga de sig ej ! Först
nu begynner deras skolkurs, icke allenast i
erfarenheter, utan äfven i vetenskap och konst,
för mannens, för de kommande barnens skull.
En bildad ande åldras aldrig; men en hustru,
som anser sin bildning vara afslutad, blir snart
odräglig i umgänget, hvardaglig, trivial. Just
dessa unga fruar, som från sina husliga sysslor
ha så mycken tid öfrig, borde använda hvarje
ledig stund till goda studier och allvarligt,
bildande själsarbete. Välsignelsen häraf skulle
de snart spåra i sitt umgänge med mannen.
Om god musik och dålig musik, om pek-
fingervalsen och Scharwenkas danser,
om Hans von Bülow, speldosor,
pianofingrar och Salomon
Smith.
Ett litet kåseri för damerna
af
Karl Benzon.
B
ntagligen finnes det ingen bland er, mina da-
mer, som förnekar musikens egenskap att ut-
göra en bouquet på lifvets fröjder och en
tröst i dess vedermödor. Så långt äro vi väl öfver-
ens. Musiken har därför med rätta bibehållit sin
rang bland sällskapslifvets olikartade förströelser, och
en ung man vinner till och med hos mången i per-
sonligt värde, om han endast hunnit nog låogt i mu-
sikalisk uppfattning att kunna »vända noterna» och
med osviklig färdighet på hvilkendera af klavia-
turens båda sidor som helst utföra »pekfinger-
valsen».
Men musikens välförtjänta popularitet har dock
sina skuggsidor. Den har inom vårt moderna säll-
skapslif födt en åtrå att till hvilket pris som helst
vara »musikalisk». Det kan nog gå an, så länge en
ung dam är villig och kunnig att på begäran spela
en smula dansmusik och på sådant sätt bidraga till
trefnaden i ett oskyldigt samkyäm, eller så länge en
ung man muntrar en krets med några sångstycken,
i hvilka innehållet utgör hufvudsaken — när talan-
gen ej räcker till för något bättre. Men man är,
gunås så visst, i våra dagar allt för benägen för »hö-
gre uppgifter».
»Salomon Smith sjöng ju den där arian så sti-
ligt», tänker den unge mannen, »mitt instrument är
hvarken så voluminöst eller skoladt, det måste jag
erkänna, men man får ju roa sällskapet en smula,
och herrskapet Petterssons och deras umgänge ba
inte så stora pretentioner.»
I samma riktning går den unga damens tanke-
gång, sedan hon hört en Hans von Biilows eller en
Wladimir de Pachmann’s prestationer med ty åtföl-
jande bifallsstormar, och så sätter hon sig en afton
förtröstansfullt till pianot och vågar sig på, iåtom
oss säga, den svåraste af Scharwenka’s Polnische
Tänze.
Då jag gjorde dessa reflexioner, erinrade jag mig
ett drastiskt, men i många hänseenden betecknande
salongsmotiv ur Fliegende Blätter. Fin pianist med
det traditionella långa håret ackompanjerar vid pia-
not en ung ståtlig dam, som påtagligen sjunger nå-
got storslaget under gästernas tillgjorda hänryckning.
Till venster skådar man en interiör från köket, och
den förtviflan, som målar sig på personalens anle-
ten, är synnerligen komiskt återgifven. Innebär icke
denna bild i många fall en sanning i trots af sin
obestridliga öfverdrift?
Låt ej er dotter (aga musiktimmar, endast därför
att hon har »så’na präktiga pianofingrar»! Säker-
ligen han I ofta gjort den frågan: »Spelar fröken
inte oekså piano?» och fått det nedslående svaret:
»Jo, jag spelte så rysligt mycket, när jag var yngre,
men jag var så förskräckligt trög.»
Seminariet för huslig utbildning
Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
